Min handläggare på FK ringde idag angående ett sk. överföringsmöte. Eftersom min ersättning går ut om 1,5 månad och FK:s handläggningstid är sådan att jag inte kommer att hinna få besked om min ansökan till den sista oktober, så ska jag överföras till Af för att därigenom få SGI-grundad ersättning tills att FK har bestämt sig. Den 6 oktober ska jag sålunda till Af i Tumba. Blä!

MENINGSLÖSHET!!!!!!!!!!!!!!

O-fridens.

......veckohandlade på Coop efter frukosten. Sedan lunch och sedan ett litet ryck med den evighetslånga rensningen av våra 2 krypvindar. Nu är den ena rensad och klar och Pär har precis åkt iväg med ett lass till återvinningen. Det går nu att ställa tillbaka kartonger igen och förhoppningsvis är de färre än de som togs ut därifrån.

Jag fick ett brev från FK...... "Vad nu då?!" är alltid min första tanke. Det här var ett standardutskick med anledning av att min sjukersättning tar slut om 3 månader. Ett standardutskick som inte borde ha gått iväg till just mig eftersom det står att jag kommer att kontaktas av min handläggare för att bestämma ett möte med Af med anledning av arbetslivsintroduktionen. Jag läser Margus blog och hon har en väninna som oxå kämpar med FK, men som har råkat ut för andra saker än vad jag har; bl.a så gjordes hennes ärende om och blev ett helt nytt vilket ledde till att alltihop började om från början. En sådan fadäs vill jag förhindra om jag kan, så idag satte jag mig i FK:s telefonkö (11 minuter) i syfte att ta reda på vad min nuvarande handläggare heter. Det namn jag fick motsvaras av den person som senast har gjort en anteckning i mitt ärende och är inte det namn jag fick av FK när jag blev meddelad om handläggarbyte (för det  kunde jag knappt uttala). Jag har alltså, utan att ha blivit meddelad om det, fått ännu en ny handläggare (nr 8 tror jag sedan allt började förra hösten) som inte har tagit kontakt med mig. De senaste gångerna som jag har skickat in handlingar, så har jag skickat dem till den person vars namn jag knappt kunde uttala, men jag får hoppas att det kom fram till rätt person trots det...... Fy f-n för FK! 

O-fridens.

I januari mådde jag skitdåligt och stod i begrepp att börja den sataniska förberedande-kursen hos KBT-fanatikern (ni som är intresserade och har missat det kan hitta inläggen under rubriken Prövningen). Jag led av en svår känsla av maktlöshet vilket ledde till att jag skrev ihop min historia sedan sjukrivningens början för 11 år sedan och skickade in den till 3 olika journalister på DN.se, men ingen av dem nappade.     Kanske var den inte tillräckligt eländig? Margus har en väninna som oxå kämpar mot FK och hennes historia nappade de på och jag fick därigenom tipset att skriva till Annika Carlsson på DN.se för hon skriver ofta om just FK. Jag lade till lite på min historia eftersom det har gått 5 månader och sedan skickade jag in den. Idag fick jag mäjl från Annika Carlsson om att hon eventuellt återkommer efter sin semester. Lite mer hopp för mig!     "Min kamp mot FK för min rätt att vara sjuk utan att hetsas till döds" är den något dramatiska rubriken, men är den så dramatisk egentligen med tanke på hur många som tar livet av sig till följd av det här?

Fridens.

Onsdagens läkarbesök har dragit igång en massa funderingar. I syfte att lära känna mig inför utlåtandet, så frågade A om mitt förhållande till min mamma. Mitt förhållande med mamma var inte bra.

Jag var oplanerad unge nummer 5 efter ett 10 år långt uppehåll efter en kull på 4 barn där det yngsta var 10 år när jag föddes. Jag blev mammas favorit och med facit i hand och som alla psykologer vet, så är det inget att sträva efter. Jag blev bortskämd och överbeskyddad och om uttrycket curling-förälder hade funnits redan då, så hade det passat in. När jag var 1,7 år föddes lillsyrran och det jag har lärt mig om barns psykologi, så är det inte någon idealisk ålder att få syskon i eftersom man behöver sina föräldrars hela uppmärksamhet. Lillsyrran blev oxå bortskämd eftersom den ekonomiska situationen förbättrades när den första kullen flyttade hemifrån och det är helt logiskt även om våra äldre syskon har låtit oss förstå att de ogillade det, men av någon anledning, så blev hon inte försvagad utan lyckades söka sig utåt för annan bekräftelse från t.ex kompisar.

Jag minns min mamma som väldigt bitter. Hon kunde glimta till ibland och vara riktigt rolig, men för det mesta var hon trött, sjuk, gnällig och bitter. Den sortens gnällare som inte gör något åt det hon tycker är fel och som jag numer är allergisk mot. De gånger jag själv var sjuk, så räknades det bara om jag även hade feber (som vuxen får jag ytterst sällan feber och jag minns inte att jag hade det som barn eller ungdom heller). Hon vände sig ofta till mig för att beklaga sig över pappa och det är ett kardinalfel som man som förälder inte ska göra, men som jag har kommit på mig själv med att göra inför min egen dotter. Ajabaja! När jag var i 20-årsåldern och hon var i mitten av 60-årsåldern, så sa hon ofta att det inte var någon idé för henne att kosta på sig nya kläder för hon skulle ändå dö snart. Kardinalfel numro 2 och jag själv har gjort samma klavertramp även om jag uttryckte det annorlunde. Inte bra. 

Läkare A sa, att man som favoritbarn har som uppgift att finnas där för att bekräfta (i det här fallet) mamman och att det får som följd att man själv inte får den nödvändiga bekräftelsen som är nödvändig för att utvecklas som det är tänkt. Som tonåring, ung vuxen och vuxen upplever man en enorm tomhet. Det här har fått mig att grunna, så att jag nästan fått huvudvärk. Stämmer det här? Kan det verkligen vara så?! Kan det vara så att jag, förutom den rent ärftliga anlagen för depression dessutom har belastats med denna tomhet? Är det min bortskämda barndom som är en förklaring till att jag hela tiden känner mig känslokall och likgiltig för det mesta runt omkring mig? Jag är i och för sig säker på att den långvariga medicineringen oxå påverkar det här i form av biverkningar. Det känns som om någonting klickar till och faller på plats, det kan jag inte förneka, men det känns oxå djävligt tragiskt! Fy, tusan vilka konsekvenser det får!

Det här är min blog och jag är medveten om att den är offentlig, men att skriva så här pass öppet hjälper mig och om ni känner att ni vill kommentera - vad som helst - så var inte rädda att göra det! Jag är taxam för all respons utom personliga påhopp, vill säga.

Fridens.

När jag satte mig i väntrummet var det 10 minuter kvar tills min tid var inne klockan 13. Strax före hel timme ser jag min nya psyk-läkare, A, komma (tillbaka från lunchen?) utan någon större brådska. "Den här gången får jag komma in i tid i alla fall" tänkte jag, men hej vad jag bedrog mig. Det var 3 andra patienter där som oxå hade tid klockan 13 och jag satt och såg hur de blev inkallade den ena efter den andra. Min läkare var drygt 10 minuter försenad, men bad inte om ursäkt. Däremot var det det första hon gjorde när det gällde det intyg som hon skulle ha skrivit, men som det visade sig att hon hade glömt. "Du måste ha undrat" sa hon till mig. "Vad f-n tror du?!" var det svar jag hade velat ge henne eftersom jag, vid det laget, var ganska grinig. Vi enades om att hon skulle fixa intyget där och då, så att jag fick det med mig när jag gick. Den inledande kvarten av vårt möte bestod sålunda av att jag bara satt medan hon knattrade på datorn. Ibland fick jag svara på någon fråga.

Det egentliga samtalet blev kort och ganska intetsägande trots att det var tungt. Hon verkade bli förvånad över att det fortfarande var ostadigt och jag berättade om de senaste ångestattackerna som jag inte har kunnat hittan orsaken till. Hon frågade om jag var intresserad av att prova en ny medicin som ett ångestdämpande komplement till Cymbalta och det var jag. Den heter Fluanxol och har funnits sedan 1980-talet och den har inga större biverkningar. Hennes borderline-patienter har stor hjälp av medicinen och även alkholister som ju dämpar ångesten med alkohol har blivit så pass hjälpta att de har kunnat sluta dricka. Den har en viss uppiggande effekt vilket gör att den inte kan tas alltför sent på dagen för då blir det svårt att somna. Fluanxol är inte en rent ångestdämpande medicin som t.ex Theralen, Sobril eller Xanor och kan heller inte tas endast vid behov. Jag ska börja i morgon och jag behöver inte vänta mer än 3 dagar innan jag vet om den fungerar. Lite spännande faktiskt och om det leder till att jag kan skippa Theralen-dropparna, så förenklar det mycket för mig.

Nästa möte blir inte förrän i augusti eftersom hon inte arbetar i Södertälje mer än varannan månad och då ska vi tillsammans snickra ihop det Läkarutlåtandenas Läkarutlåtande som ska få FK att inse att jag faktiskt är för sjuk för att arbeta. Jag tänker skicka in min ansökan i augusti eftersom FK:s normala handläggningstid är 120 dagar (4 månader), så att jag inte behöver vara utan ersättning i flera månader när min tid går ut den sista oktober.

Jag har en allmän känsla av missnöje när det gäller det här och hopplösheten väntar i kulisserna för att göra missnöjet sällskap på Depressionens Scen. Än en gång har jag en läkarkontakt som knappt är anträffbar. Än en gång måste jag förlita mig på en läkare som har inställningen att det inte verkar ha någon betydelse vad hon skriver i utlåtandet eftersom FK är maktfullkomligt. Än en gång måste jag ta till nästan löjlig list för att försöka att få det jag har rätt till. Än en gång drar det ihop sig till en uppgörelse som förmodligen kör mig i botten. Än en gång måste jag börja samla krafter för att orka ta mig tillbaka.

Jag är trött idag och det färgar väl allting i vanlig ordning. I morgon ska jag stanna inomhus och vila mina svidande ögon och endast tvätta och städa marsvinens bur.

O-fridens.    

Så var det då äntligen dax att etablera ännu en ny läkarkontakt eftersom Den Braiga Överläkaren slutar (men jag såg henne på mottagningen). Jag såg även den läkare som jag anmälde till Patientnämnden; hon är kvar, hon.

Denna nya läkare som är en specialistläkare kommer jag att kalla AH. Jag förklarade vad det är jag ska ha henne till nämligen att hon ska lära känna mig för att sedan kunna formulera ett läkarutlåtande som FK definitivt inte ska kunna avvisa med hänvisning till att det baseras på gamla journalanteckningar. Jag blev glatt överraskad när hon sa att hon tyckte att de var en riktigt bra idé och att hon gärna hjälper mig med det. Jag gav henne även en lista med en beskrivning av De 3 Stötestenarna vad gäller min sjukdom nämligen sömnen, koncentrationen och stress-känsligheten. Den här listan skrev jag efter att ha pratat med min Husläkare om att läkarutlåtandena måste vara så löjligt detaljerade och specifika och hon har fått ett exemplar. AH tyckte att även listan var en bra initiativ.

Det jag behöver AH till direkt är ett läkarintyg som bekräftar att jag faktiskt är för sjuk för att delta i samverkans-prylen mellan Af och FK. Trots att jag nu har avslutat det hela och trots att båda instanserna är medvetna om det, så kräver FK ändå ett intyg från en läkare. Att jag är 46 år och har lidit av denna sjukdom i mer än halva mitt liv och därmed har en erfarenhet som ingen av de har, det har ingen betydelse; det har ingen tyngd eller trovärdighet.

Jag fick berätta om Samverkans-prylen och KBT-fanatikern och hon blev precis lika upprörd som alla andra jag har berättat det för och det gjorde mig gott, ska jag säga! Hon kunde inte se att det skulle innebära några problem att skriva ihop det nödvändiga läkarintyget. Hon frågade mig faktiskt om jag inte hade funderat på att anmäla KBT-fanatikern till Socialstyrelsen för kvacksalveri? Jag svarade nej. Jag orkar inte och jag har lagt det där bakom mig nu. Det räcker för mig att hon, som specialist, blir upprörd å mina vägnar.

Vi ska träffas igen om en månad.

Fridens.