Inlägg publicerade under kategorin Mitt skrivande

Av Ewa - 29 oktober 2014 22:24

När jag skriver tycker jag om att lyssna på lugn musik och då har jag min egen lugna lista med allt från Leonard Cohen till Lorde och Ben E King.


  

Av Ewa - 5 oktober 2014 20:15

Idag läste jag ut en bok. Tadaaa! Det händer inte så ofta numera och det känns tråkigt. Det är så mycket annat som jag oxå vill hinna med som att lyssna på böcker samtidigt som jag spelar på mobilen, att skriva på min bok, att skriva för kursen, att se serier och filmer, att träna. Det blir att jag läser lite då och då, ibland en extra lång sittning, men då gäller det att boken är bra för om jag håller på för länge med en bok och tappar känslan för den, så läser jag inte ut den. "Hjärta av jazz" av Sara Lövestam behöll sitt grepp om mig och idag läste jag ut den. Jag gillar henne! Precis som hennes "Tillbaka till henne" tyckte jag om den här boken. Det finns så mycket värme och medmänsklighet i hennes texter och humor som är så viktigt. Jag har en tredje bok av Sara Lövestam, "Grejen med verb" som jag köpte för mitt skrivande och jag har läst lite i den och tro det eller ej, den är rolig och har urcharmiga illustrationer! Passar faktiskt som presentbok. 


Det här har hon skrivit i efterordet och det är kopplat till att hon aldrig blev musiker, som hon hade tänkt, utan författare: "Att jag varje dag tränade på att bli bättre och bättre på att skriva, genom att förlora mig i noveller, dikter, romanförsök och dagboksskrivande, reflekterade jag aldrig över." Ha! Jösses, vad det passar in på mig! Det går inte att bli författare utan att läsa en massa och att skriva en massa. 


Av Ewa - 28 september 2014 21:18

En av skrivuppgifterna i författarkursen, även i den första, är att skriva ett brev till Min Inre Kritiker i syfte att få tyst på honom. Jag gjorde det i den första kursen, men den här gången intervjuade jag honom i stället för att skriva ännu ett brev som möts med tystnad. Jag behövde argumentera.


Intervju med Min Inre Kritiker

Exklusivt för Författarkurs 2 distans samt Mitt liv i ord


Intervjun går till på ett ovanligare sätt då Min Inre Kritiker inte har någon fast form utan endast hörs som en röst i mitt huvud, men jag behöver inte se någon kropp för att veta att det är en han. Jag har alltid haft sämre självförtroende i förhållande till män. Fördelen är att vi inte behöver stämma träff på något café med överdimensionerade muffins och löjligt dyra drycker. Nackdelen är att han alltid är med mig och svår att stänga av.

”Du arbetar som kritiker och jag undrar om du har arbetat för någon annan innan du började hos mig?”

”Nej, jag är specialdesignad för dig och bara dig. Din alldeles personlige kritiker.”

Han ler inställsamt, men det går inte hem hos mig, så i stället frågar jag när han började hos mig.

”Kom du till mig i samband med att jag föddes?”

”Det finns ingen mer accepterande och okritisk varelse än en nyfödd, så nej, jag dök upp några år senare. Om du kan minnas första gången du blev kritiserad eller förlöjligad, första gången som ditt självförtroende fick en spricka vet du när jag kom till.”

Jag funderar, men kan inte på rak arm komma på när det skulle vara. Dessvärre misstänker jag att jag inte var så gammal eftersom det känns som om han alltid har funnits. När jag förblir tyst fortsätter han.

”Det kan vara så att den första sprickan uppkom när du var så pass liten att din hjärna har valt att blockera minnet i ett försök att skydda dig, men det hindrade inte mig från att inta min plats som din ständige följeslagare.”

En känsla av obehag kryper längs min ryggrad och plötsligt inser jag att han håller på med sina vanliga tricks som alltid får mig att tvivla och bli handlingsförlamad. Jag skärper till mig.

”Har du förmågan att ta formen av någon annan?”, frågar jag och tänker osökt på min okäre bror som är en av dem män som gör att jag tvivlar på mig själv.

”Nej och vad gäller din bror har han en alldeles egen inre kritiker. Alla människor som inte har ett orubbligt självförtroende har en inre kritiker, men vi är betydligt starkare hos konstnärligt lagda som till exempel författare eller de som tror att de är duktiga på att skriva.”

Han fnissar.

”Du säger ”vi”.” Jag avbryter medvetet för det där fnisset får mig att må illa.

”Absolut!”, svarar han. ”Vi inre kritiker nätverkar över hela världen och stöttar varandra. Det finns de i vår yrkeskår som lever i villfarelsen att de ska ge konstruktiv kritik till sina personer.” Han betonar ordet ”konstruktiv” som om det smakade sur mjölk. ”Konstruktiv kritik är för mesar. Den sorten som har ett behov av att bli omtyckta, men då har de fått allt om bakfoten. Man arbetar inte som kritiker för att bli omtyckt utan för att hålla personer på plats. Se till att de inte blir för stöddiga och det gör man genom att betona det som är fel.”

Hans röst har blivit myndig, nästan predikande och jag hukar mig som jag alltid gör när han går igång. Han verkar ha tillgång till ljudeffekter och förstärkningar för det låter som om han är överallt även utanför mig. Kan någon annan höra honom?

”Ingen kan säga annat än att du gör ett bra jobb.” Mitt tonfall är syrligt som den suraste lime.

”Jag tackar och bockar!”

”Det påstås att de som inte kan själva lär ut och att de som inte har lyckats blir kritiker.”

Jag möts av tystnad. Skönt med omväxling! Jag småler för mig själv. Han harklar sig.

”Lögn och förbannad dikt! Om inte vi kritiker och då menar jag både de inre och de med fysisk form, om inte vi fanns skulle ingen av alla ni tunnhudade konstnärssjälar vara motiverade att bli bättre! Jag minns dina fjantiga romantiska historier som du fyllde dina dagböcker med, men eftersom du inte ville att någon annan skulle läsa det du skrev, så teg jag still. Herre gud, vilken smörja! När du gick gymnasiet och fullkomligt ääääälskade att skriva uppsatser var det bara din lärare som läste dem, men när du fick för dig att gå en skrivarkurs för Inga-Lill Walfridson och skrev om ett minne som du sedan läste upp för de övriga och de drämde till med att det var väldigt synd att du valde att sluta minnet på det viset, så landade du med en ganska tung duns. Minns du det? Det var då jag insåg att det var dags för mig att göra entré.”

Han är andfådd efter svadan. Jag minns tillfället i fråga. Nu när det har gått många år kan jag förstå vad de menade. Slutet på texten hade fungerat som ett bryskt uppvaknande.

”Jag kunde inte ta det till mig då, men jag har burit det med mig och använt det till att utveckla mitt skrivande, så även om det tog tid fungerade det som konstruktiv kritik. Jag blev nedtryckt då, men jag reste mig igen. Om du hade fått som du velat hade jag väl inte skrivit en enda rad till kan jag tänka mig.”

”Kommer du ihåg kursen i skrivande för barn som Ulf Nilsson höll i?”, frågar han i stället. ”Den gången hade du inget att komma med. Absolut ingenting! I stället satt du och var avundsjuk på de övriga som verkade spruta fram idéer och det var knappt att du fullföljde kursen.”

”Det låter kanske som ett klent försvar, men jag insåg att barnböcker inte var något för mig. Man måste våga prova. Hur ska man annars veta?”

Här går det upp för mig att intervjun har karaktär. Den har svängt, så att den utfrågade har blivit åklagare. Det går verkligen inte för sig!

”Hörru du!” Nu tänker jag inte vara artig längre för nu slåss jag för mitt självförtroende. ”Det verkar som om jag kommer att få dras med dig tills jag trillar av pinn, men jag kommer inte att sluta jobba på att få tyst på dig! Du har ingen positiv inverkan på mitt liv och det gäller inte bara när jag skriver för du har ju för vana att lägga dig i precis allt.

”Det är mitt jobb!”

”Du är avskedad!”

”HA!” Han lät triumferande. ”Ha! Du kan inte avskeda mig! Jag är livstidsanställd och det enda du kan göra är att försvaga mig, men du kan inte avskeda mig.”

”Försvaga?”

Jag kunde höra hur han slog handen för munnen i ett försök att hindra orden som hade flugit ur honom. Jag behövde inte fråga honom hur jag skulle göra. Sedan jag gick den första författarkursen har jag känt hur han försvagas lite i taget. Ju mer jag tror på mitt skrivande desto svagare blir han.

”Vad tycker du om min bokidé?”, frågar jag honom.

”Din bokidé? Den är inte mycket att ha. Du säger att du vill skriva en bok som du själv vill läsa och det är precis så det kommer att bli. Ingen annan kommer att vilja läsa om hur en fet loser vill försöka ändra på attityden till övervikt i stället för att skärpa sig och bli av med den. Precis som du själv, tjockis!”

Jag biter ihop och väljer att inte nappa på det betet.

”Jag vet inte det, jag. De på kursen inklusive Jorun säger att de tror att den kan fungera och jag väljer att tro på dem.”

”Klensinnat kvinnfolk som säger det som de vill att du ska säga om deras texter. Klubben för inbördes beundran. Ingenting annat!”

”Det spelar ingen roll!” Jag reser mig upp.” De får mig att tro på mitt skrivande och då skriver jag mer och ju mer jag skriver desto bättre blir mitt självförtroende och desto svagare blir du!”

Vid det här laget är jag så i gasen att jag vankar fram och tillbaka och slår med knytnäven i luften medan jag argumenterar så att jag blir svettig. Jag stannar, ställer mig bredbent och säger högt och tydligt:

”Om inte jag - vem? Om inte nu - när?”

Tystnad i mitt huvud. Välsignad tystnad. Jag vet att Min Inre Kritiker inte har försvagats så mycket att hen inte längre finns. Jag vet att han kommer att dyka upp lika oinbjuden och ovälkommen som vanligt, men hans besök behöver inte bli långdragna. För varje gång som jag skriver något som min magkänsla säger är bra kommer han att försvagas. Att skriva ned den här intervjun var ett steg på vägen.








Av Ewa - 20 september 2014 10:39

Klockan 8 steg jag upp och gav marsvinen frukost. Den ordinarie Frukostmannen tältar på Sörmlandsleden tillsammans med sin syster och hennes son. Jag gick faktiskt inte tillbaka till sängen efteråt trots att jag inte sov bra i natt och inte skulle ha något emot att lura lite till. I stället kom jag iväg på en promenad 10 i 9. Lunk-hastighet och det var ganska skönt, det var i alla fall inte samma plåga som det var i måndax. 65 minuter runt Flaten.

 


Huvudvärken har släppt och det är så skönt och det beror enbart på att jag började skriva på första kapitlet i Min Bok igår kväll. Ja, jäklar! Drömmen om att skriva en bok har jag haft i många år, men i och med att jag gick Författarkursen i våras, så kändes den verkligare och det som saknades var en idé. Tack vare Joruns oerhört uppmuntrande ord om att jag egentligen redan kan hantverket och att det kommer att lossna när jag väl får en idé, så rörde det sig i bakhuvudet hela sommaren och sedan kom jag plötsligt på vad jag ska skriva om. När jag sedan hade fått grepp om huvudpersonerna trillade inledningen ned på ett självklart sätt, magkänslan sa att det var rätt, men sedan tog det stopp för jag började lyssna på tips, råd och åsikter från deltagarna i Författarkurs 2 och plötsligt klev Min Inre Kritiker fram i ljuset och gapade om att jag bör lyssna på de som vet bättre. Jag behövde en ny inledning. Allt som har med Min Bok att göra, idéer, uppslag, scener, dialoger, miljöer - allt - rör sig non stop i mitt bakhuvud. Dygnet runt. Det är upplivande att ha ett långt gående projekt, men när det kör fast och jag dessutom försöker ignorera magkänslan leder det till - tadaaa! - spänningshuvudvärk. Japp! "Det finns inga rätt eller fel med en roman" har blivit mitt nya ledord och när jag lyssnade på magkänslan igen, så visste jag hur boken ska börja och igår skrev jag alltså en inledning. Allt föll på plats och värken släppte. 


Lita på din magkänsla.

Lyssna på din kropp.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

3 levnadsregler som aldrig slår fel.



Av Ewa - 18 september 2014 17:59

Jorun citerade Doris Lessing som har sagt ungefär: ”Det finns inga rätt eller fel i en roman” (jag kan inte hitta citatet) och det intalar jag mig när alla tips och råd gör att hjärnan slår bakut och därmed ger min inre kritiker lördagsgodis.


Det är inte lätt att få ett förlag att nappa, så mycket har jag förstått och det faktumet underlättar inte, tycker jag. ”Det finns inga rätt eller fel”. Ett mattetal kan vara rätt eller fel. Där spelar åsikter och tyckande ingen som helst roll. Jag har många gånger önskat att jag tyckte om matte, men jag avskyr det. Det är ord jag tycker om, inte siffror och nu sitter jag här och har äntligen en idé till en bok och jag får mycket hjälp av den här kursen, men sedan kommer alla förslag, tips och åsikter som en tsunami och jag vill bara springa allt vad jag kan.


”Det finns inga rätt eller fel” frånsett rent språkliga och grammatiska, men de kan rättas till utan att tyckandet blandas in. Idag tänkte jag återigen att jag kommer att skriva en bok som jag själv vill läsa och så tog jag tanken ett steg till: hur vill jag att den här boken ska börja. Strunta i vad alla proffstyckare och åsiktsmaskiner säger! Vilken sorts inledning fängslar mig, mig och ingen annan. ”Det finns inga rätt eller fel”, kom ihåg det!



Nu!

Av Ewa - 10 september 2014 21:48

Nu börjar min bokidé att slå rot.

Nu lättar dimmorna.

Nu framträder karaktärerna.

Nu får jag gensvar.

Nu faller pusselbitarna på plats.

Nu börjar jag förstå hur jag ska göra.

Nu är det roligt att skriva igen.

Nu börjar jag våga tro på att det blir en bok.

Nu är det allvar!



Av Ewa - 31 juli 2014 21:51

Nu vet jag varför jag inte tyckte om handlingen i "Leona": en rånande polis i samarbete med en kriminell och en åklagare som sätter dit en oskyldig och kommer undan med allt - det blir för mycket. Det är ingen verklighetsbaserad berättelse, men jag vill ändå behålla illusionen av att poliser och åklagare är till för att upprätthålla lag och ordning. Usch! 

Jag ville inte gå på en ljudboksnit till, så jag satsade på ett säkert kort nämligen "Caipirinha med döden" av Maria Ernestam med Eva Röse som uppläsare. Jag läste den för ett drygt år sedan och den är så bra att jag får gåshud!! Hela idén med döden och alla tankar runt begreppet, språket, humorn och så ett slut som får mig att tappa andan. Den här sortens bok har jag full förståelse för att ett förlag vill ge ut för den har något alldeles eget till skillnad från alla dessa kriminalromaner. Det som förvånar mig är att jag själv inte blir avskräckt och tänker att "Jag kommer aldrig att kunna skriva så bra". I stället blir jag peppad för jag har för avsikt att skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa! 


                                                                                                                                              

Av Ewa - 30 juli 2014 21:05

...........och att göra det bättre själv är en helt annan. Sedan författarkursen läser jag texter på ett annat sätt än tidigare, jag lyssnar på dialoger i ljudböcker och filmer på ett annat sätt, jag har kommit underfund med hur mycket beskrivningen av en person betyder. Tyvärr, finns det fler dåliga än bra, men det är, som sagt, lätt att sitta här och tycka. Jag har fått så mycket att tänka över nu när jag står i begrepp att själv skriva en bok och jag kämpar med Min inre Kritiker som envisas med att säga att jag inte har något att komma med. Stick och brinn vettja!


Det är märkligt hur jag kan gå från att ha en uppläsare som favorit till att irritera mig på precis allt som kommer ur människans mun. Mirja Turestedt har nu gått detta grymma öde till mötes. Jag lyssnar på den första boken om "Leona" och jag kommer inte att lyssna på fler, men det är inte bara MT:s fel. Det var när jag lyssnade på böckerna om Maisie Dobbs som MT började störa mig. Jag vet inte om det var den genompräktiga fröken Dobbs som störde mig (människan har inga fel eller brister - jag tål det inte!) eller om det var MT:s sätt att läsa som fick henne att framstå på det viset. MT skulle vinna på att dra ned tempot när hon läser och jag stör mig oerhört på att hon sväljer sista stavelsen i många ord (det är hon inte ensam om). "Bad" blir "ba", tag blir "ta" osv. Nope, nu får MT inte läsa mer för mig!


Själva boken är ingen jag kan rekommendera. Språket är bra för ovanlighetens skull, men det finns inga miljöbeskrivningar och karaktärerna känns platta. Huvudpersonen, Leona är en spelberoende polis som utför rån för att finansiera spelandet och planerar att lämna både familjen och Sverige. Hon är osympatisk. Dessutom är hela berättelsen sorgligt humorbefriad. 


Christoffer Carlsson har skrivit sommarföljetongen i DN och jag har varit lite nyfiken på hans första bok "Den osynlige mannen från Salem" mycket beroende på att den delvis utspelar sig i Salem. Nä. Den hade bättre miljö- och karäktärsbeskrivningar än "Leona" har och huvudpersonen var sympatisk och tog inte sig själv på fullt så stort allvar, men nä. Ett citat fastnade hos mig: "Han hade den sortens hår som får en att vilja byta schampo.". Det jag gillar med det är att det är en man som tycker det om en annan mans hår. 


Jag har gått på 3 ljudboksnitar på raken och jag har tagit de i omvänd ordning. Den första var "Miss Jean Brodies bästa år" med Cecilia Walton Agrell som uppläsare och det jag kan säga om den är att den var välsignat kort. Dålig uppläsning och ännu en osympatisk och självgod huvudperson.


Törs jag ge mig på en ljudbok som jag inte redan har lyssnat på? 




Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6
7
8
9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards