.....går in på DN.se, så räknar AdBlock till 32 blockerade annonser/reklam. När jag går in på Bloggplatsen blir antalet 11. Hos Swedbank blockeras 3 annonser och hos WWF endast 1. Bara som exempel.

Jag har precis installerat AdBlock efter att ha läst om det hos Kvasthilda och visserligen har jag bara provat det i ett par minuter, men jag är nöjd! Bloggplatsen är ren igen och borta är alla blinkande och distraherande annonser. AdBlock fungerar på alla sidor, även DN.se är ren. Det känns som efter en storstädning!!

Jag kommer helt enkelt inte upp ur sängen på morgonen. Jag är så fruktansvärt trött! Jag bara somnar om och somnar om och somnar om. Vid 11-tiden brukar jag tvinga upp mig själv mest beroende på att det närmar sig matdax för marsvinen och de håller koll på det, tro mig. Det räcker med att jag börjar röra på mig inne i sovrummet för att de ska börja tjoa och de håller på tills jag dyker upp och då intensifieras tjoandet. Det är inget "Morrnmattevadkulattsedig" utan ett ärligt framfört "Geossmatförbövelenvisvältersnartihjäl". De har en dramatisk ådra, de små liven. 

Det blir inga promenader dels för att jag inte kommer upp ur sängen och dels för att varje gång jag har varit ute t.ex igår när vi handlade, så blir ögonen extra irriterade och det hjälper inte med vare sig svalt väder eller solglasögon. Jävla pollensäsong!!! Det blir ingen gummi-träning heller. Avsikterna fanns idag, men kroppen ville inte. Nixpix. Just idag är vänster öga besvärligare än vanligt och det ger mig obehagliga flash-backs från när jag hade regnbågshinne-inflammationen i november.

Kommer ni ihåg? 

Bilden föreställer inte mitt öga, 

men den är heller inte från en skräckfilm.

De torra partierna i ansiktet förblir torra trots investeringen i rengöring och krämer. När jag låter fingertopparna vandra över ansiktet, så känner jag att de mjuka, lena partierna snart är i numerärt underläge. Tinningarna och kindernas övre del är fortfarande lena och även näsan och överläppen. Hela pannan, hela hakan, käkbenen och nedre delen av kinderna leker öken. Jag börjar se framför mig hur hela ansiktet är så torrt att jag kan fila naglarna mot huden. Jag har surfat runt efter dermatologer och det finns möjlighet att få komma utan remiss, men först vill jag prova Hudvårdsbutiken. Jag mäjlade deras hudvårdsexperten och fick en jäkla massa länkar till deras produkter av märket Dermalogica, men hon skrev att hon skickar prover med posten. Tur det för Dermalogica är inte billigt...... 

Jag har lyssnat på 5 av 6 böcker om kriminalkommissarie Jacob Holt skrivna av Butler/Öhrlund. Jag skulle ha velat lyssna på alla 6, men av någon fullkomligt oförklarlig anledning, så har den första boken inte blivit inläst! Meh! I och för sig gör det inget för det är egentligen 4 av de 6 böckerna som är intressanta för det är de som handlar om Christoffer Silverbielke och han är en otäck jävel. Dra på trissor! En fullblodspsykopat som är så känslokall och felskruvad att jag blir mörkrädd. Den här meningen upprepades med jämna mellanrum: "Christoffer Silverbielke var på ett ovanligt gott humör" och det bådade aaaaaldrig gott och till sist gav den mig kalla kårar. Psykopater fascinerar mig i psykologisk bemärkelse och de skrämmer skiten ur mig för de finns på riktigt, de ser ut som vem som helst och är jävligt skickliga på att passa in. Social kompetens är bara förnamnet! 

Det finns en nackdel med att lyssna på en serie böcker i ett svep vare sig det handlar om psykopater eller en 10-årig pojke som får veta att han egentligen är en trollkarl och det är upprepningarna, sammanfattningarna av vad som hände tidigare. Det kan bli pinsamt oxå när den ene författaren i duon, Öhrlund i det här fallet, ger ut en kriminalroman på alldeles egen hand och jag känner igen ord och uttryck från duons böcker och värst av allt: en hel mening där endast ett ord blivit utbytt. (Jag kände igen den eftersom jag citerade ett långt stycke ur en av böckerna i ett tidigare inlägg.) "Prova att lida av fibromyalgi i Pakistan så får ni väl se hur mycket bidrag ni får." Så löd den i "En nästan vanlig man" och i boken jag lyssnar på nu "Besökaren" har fibromyalgi bytts ut mot utbrändhet. "Besökaren" är hyfsad, men jag känner att jag är väldigt, väldigt leds på den garvade, buttre polismannen som är otrevlig mot alla och sätter sig över alla regler och skiter fullständigt i sin hälsa. 

Serier som t.ex Dallas som visades med 1 avsnitt i veckan till den började repriseras för då visades den med tätare mellanrum och när man spelade in dem, så kunde man aldrig föreställa sig att den skulle ges ut, så att man fick möjlighet att se den så ofta man ville. När en säsong slutade, så blev det ett naturligt uppehåll på några månader innan nästa säsong började och då hade publiken förmodligen glömt kläder och frisyrer. Nu ser jag dem i ett svep och säsong 5 avslutas med Cliff på sjukhus och Sue-Ellen som besöker honom. Säsong 6 tar vid på precis samma ställe, samma tid på dagen, samma kläder, men Sue-Ellen har klippt håret i en helt annan frisyr! Familjen Ewing är ju nedlusade med pengar och de renoverar och ändrar frisyrer, men de byter inte sina bilar. De kör fortfarande i samma bilar som i första säsongen. Inkonsekvent! Är det något som rika krösusar byter som andra byter skjortor, så är det väl bilar? 

Den sista meningen ur en bok blir början på en novell är en idé som jag gillar, men just den här texten är jag inte nöjd med och har inte fått ett vettigt slut heller. Jag publicerar den ändå!

Boken:  ”Nattvägen” av Kristin Hannah

Meningen lyder: ”För första gången på flera år var hon övertygad om att hennes dotter kunde höra henne.”

För första gången på flera år var hon övertygad om att hennes dotter kunde höra henne. När Anna hade plockat undan disken hade hon tappat en kastrull i golvet. Skramlet som uppstod förstärktes av att även locket åkte i golvet. Det ringde i hennes öron och hon skakade på huvudet för att bli av med ljudet. Hon plockade upp kastrull och lock och när hon rätade på ryggen fick hon syn på Jessica som stod i dörröppningen. Hon ryckte till.

”Vad du skräms!”, tecknade Anna efter att ha ställt in kastrullen i skåpet.

”Det var inte meningen”, tecknade Jessica till svar. ”Jag undrade bara vad det var som skrällde så förskräckligt.”

”En kastrull med lock för att få mer effekt. Vissa dagar har man nerviga nypor.”

Hon tystnade och plötsligt insåg hon vad det var Jessica hade tecknat. Jessica hade undrat vad det var som skrällde, men Jessica var döv sedan en olycka fem år tidigare. Nu pekade hon på sin dotter och höjde frågande på ögonbrynen.

”Du hörde skrällen? Kan du höra igen?”

Jessica nickade.

”Jag kan höra igen.”

Hennes röst var ostadig och hes efter att inte ha använts på länge.

”Hur länge har du kunnat höra?” Anna tecknade av bara farten.

”Ungefär en vecka, men den där skrällen hade jag kunnat höra ändå.”

Jessica flinade. Anna gick fram till henne och omfamnade henne en lång stund. Jessica kramade tillbaka. När hon sedan sköt dottern ifrån sig höll hon kvar händerna på hennes axlar. Hon var mållös.

När Jessica förlorade hörseln hade det inneburit en omställning för hela familjen. Det hade naturligtvis varit värst för Jessica som, bortsett från att ha förlorat ett av sina sinnen, även blev djupt deprimerad och hade varit så illa däran att hon inte hade kunnat bo kvar i sin lägenhet utan fått flytta hem till föräldrarna. Det hade tagit nästan ett år innan Jessica mådde så pass bra att hon hade kunnat acceptera de förändrade livsvillkoren och sedan lära sig hur hon skulle kunna bli lika självständig som hon varit före olyckan. Hela familjen hade undervisats i teckenspråket och de hade installerat olika larm i form av blinkande lampor som talade om för Jessica om det till exempel ringde på dörren. Vid en kontroll sex månader tidigare hade man röntgat Jessicas huvud och hittat ärrbildning i hörselgången och det var inte så överraskande, men en specialist som sett röntgenbilderna hade sagt att ärrbildningen gick att ta bort med hjälp av laser och det var inte helt omöjligt att Jessica skulle få tillbaka hörseln. Operationen hade gått över förväntan och nu kunde hon alltså höra igen.

”Det är fantastiskt!”

Annas ögon fylldes av tårar och hon kramade Jessica igen.  

Igår blev jag medlem på 1 av 3 som jag hittade av en ren slump. För oss som älskar att läsa och skriva med möjligheter att saluföra sig själv och att få kontakt med likasinnade. Jag har lagt in en widget i högerspalten.

Jag läser vidare i Stephen Kings bok "Att skriva" och idag gick det upp för mig varför jag tycker att den är så bra. Stephen King är oerhört uppmuntrande! Han har skrivit länge och han har skrivit mycket och hela boken genomsyras av hans glädje inför skrivandet. Visst är hans skrivande ett arbete och visst poängterar han nödvändigheten av disciplin, men det viktigaste är ändå lusten. Det finns inga "ska inte" eller "bör inte" eller "fungerar inte". Skriv, bara skriv! 

När det gäller det klassiska tipset att man ska skriva om det man känner till eller inom den genre man har som favorit vare sig det är science fiction eller diskbänksrealism, så säger han följande: "Det som skulle vara fel, hävdar jag, är att vända sig bort från det man känner till och uppskattar (eller älskar, precis som jag älskade de där gamla serierna och svartvita skräckfilmerna) till förmån för saker som du tror skulle imponera på dina vänner, släktingar och skrivarkolleger."

När Stephen King skriver, så bestämmer inte han över berättelsen utan berättelsen över honom. Han använder sig inte av intriger och han funderar inte på karaktärerna i förväg. Han har en idé till en inledning och sedan är det berättelsen som tar över. Jag gillar den tanken! Det är många böcker som har invecklade intriger, ofta i kriminalromaner, där jag märker att författaren har suttit och klurat så mycket att det blir överarbetat och det är väl ofta av just den anledningen som jag sällan blir överraskad. ".....jag har aldrig krävt av mina romanfigurer att de ska göra som jag vill. Tvärtom, jag vill att de ska göra på sitt eget sätt. Ibland blir resultatet det jag sett framför mig. För det mesta blir det dock något jag aldrig förväntat mig. För en spänningsförfattare är detta toppen. Jag är ju inte bara den som skriver romanen, jag är ju också dess första läsare. Och om inte jag lyckas pricka in rätt gissningar om hur hela köret ska sluta, fast jag besitter vissa insiderkunskaper, så kan jag ju vara ganska lugn för att jag ska lyckas hålla läsarna trollbundna."

Ett föremål som har räddat livet på en person och som därför har stor betydelse.Tärningen valde en lila damsko med stilettklack och rosett.

Christoffer tog ned skon från hyllan och torkade försiktigt av den med den särskilda trasa han använde till just detta. Han blev stående med skon i handen medan han sakta vände på den och studerade den ur alla vinklar. Det var en damsko med en stilettklack som var så hög och smal att den borde vara omöjlig att gå i. Materialet var siden och hade samma färg som ljust lila syrener. På den mycket spetsiga tån satt en bred sammetsrosett i samma färg. Sulan var nästan oskadad vilket tydde på att skon inte hade använts många gånger och kanske bara inomhus. Den var knappast avsedd för långpromenader. En vacker sko, en elegant sko och Christoffer tyckte att den passade bättre i en hylla där den kunde beskådas än på en fot på marknivå. Han sjönk ned i fåtöljen med skon i handen. Skon var inte bara ett utsökt föremål. För Christoffer betydde den mycket mer än så. Det var tack vare den som han fortfarande levde.

Sju månader tidigare hade Christoffer varit deprimerad. Djupt deprimerad. Förlamande deprimerad.

Han hade tänkt mycket på självmord. Hur han skulle göra för att säkert lyckas. Den där speciella dagen hade han planlöst gått omkring. Gata upp och gata ned. Det var som om han rörde sig med en bubbla omkring sig. En bubbla som gjorde att alla ljud verkade avlägsna och därför inte störde honom. En bubbla som filtrerade bort alla färger och gjorde att allt fick olika toner av grått. Livlöst. Hopplöst. Förmodligen hade han vandrat omkring i flera timmar och var vid det laget trött för det var knappt att han hade styrfart. Blicken i marken. Så låg den där, damskon med den omöjligt höga stilettklacken. Den låg i hans väg. Han orkade inte gå runt den. Om han hade lyft foten för att sparka undan den, så hade han förmodligen förlorat balansen. Han blev stående och tittade på skon utan att registrera den.

”Helvete! Det håller inte! Undan!”

Kraschen som det fallande pianot åstadkom när det slog i trottoaren trängde igenom Christoffers bubbla. Han lyfte blicken och såg sig yrvaket omkring. Han drog ett djupt andetag. Ett tiotal personer hade samlats runt det kraschade pianot. Rösterna var höga och gesterna yviga. Christoffer började gå, men kände att foten stötte till något. Det var skon. Han tittade förvånat på den en stund innan han långsamt böjde sig ned och plockade upp den. Den vägde ingenting. Försiktigt borstade han av vägdammet och kände det svala, lena sidenet under fingrarna. Nu såg han att den hade samma färg som hans favoritblomma, ljust lila syren.

”Hur är det? Mår du bra? Det var jäkligt otäckt med pianot.”

En man hade kommit fram till honom och lagt sin hand på Christoffers axel.

”Jag såg dig från andra sidan gatan”, sa mannen. ”Om du inte hade stannat som du gjorde, så hade du bara varit en blöt fläck under pianot. Jösses! Du måste ha en alldeles egen skyddsängel, grabben!”

Mannen klappade Christoffer på axeln och gick sedan till folksamlingen som blivit större och även utökats med ett par polisbilar. Inte en skyddsängel, tänkte Christoffer, utan en skyddssko. Han kände hur det ryckte i mungiporna. Sedan vände han om och började gå hemåt med sin skyddssko i ett varsamt grepp i ena handen. När han kom hem gick han direkt fram till hyllan, tog bort böckerna som stod där, torkade bort dammet med jackärmen och placerade försiktigt skon i deras ställe. Den hade räddat livet på honom och förtjänade egentligen en upplyst piedestal, men hyllan fick duga. Sedan dess hade han skyddat den från direkt solljus för att skona sidenet och regelbundet torkat bort damm med en särskild trasa. Christoffer mådde bra nu och hade inga funderingar på att avsluta sitt liv i förtid.