.......skriva om andra när man inte tror att de ska svara". Det skrev jag som en inledning på ett svar på en fråga i min Frågeruta. Jag skrev om Morten Lövström Olsen i teaterinlägget i söndax och han hade kommenterat i Frågerutan. Min första reaktion var stor förvåning, sedan kände jag mig elak och det följdes av skam, men avslutades med "Äh, han tål det. Han är ju skådespelare och de ska ju kunna ta kritik!". 

Det har, i det stora hela, varit en dålig dag. Jag hade fånen inställd på 9 i hopp om att orka promenera i solen, men jag tog mig inte ur sängen förrän 11. Jag lutar åt ett läkarbesök för den här hostan som börjar bli tröttsam. Jag har sovit dåligt. Jag har snarkat och Pär har knuffat på mig flera gånger och då kan man ju tycka att det är synd om Pär som får sin nattsömn störd av mitt snarkande, men jag blir lika störd av hans knuffande, så i natt tänker jag sova OSTÖRD på soffan.

Jag vet inte hur det har lyckats bli en så sned ansvarsfördelning när det kommer till marsvinen. Jag erkänner att jag drar mig för att undersöka något av dem närmare just för att jag inte vill hitta en anledning att åka till veterinären. Pär och Elin har inga problem med det. "Kajsa haltar ju!" eller "Vad är det här för knöl?" eller "Jag tror ett av marsvinen kissar blod....". När även jag instämmer och svär om att vi får ringa Roslagstull, så håller de aldrig med utan tycker att det är väl inget att hetsa upp sig över och sedan går tiden och den upptäckta åkomman har inte gått över och då får jag ringa lik förbannat och dessutom ha så pass dåligt samvete över att inte ha ringt tidigare att jag alltid förväntar mig att bli anmäld för djurplågeri. Sedan ska besöket helst vara på en tid som passar Pär eftersom jag aldrig längtar efter att ta en transportbur med kommunala transporter hela vägen dit. Nu är det dax igen. Alice har länge haft skumma förhårdnader på en tass som har utvecklats till en ren klump och under de 2 senaste veckorna har även hela benet svullnat och blivit varmt. Alice och jag ska vara där vid 9 i morgon och är så leds och irriterad på att vara den som har fått ansvaret för att alltid ta kontakt med vetten att det ska bli skönt att åka själv. Med transportbur. Hela vägen till Valhallavägen. Jippii. Förlåt Alice för att jag inte har tagit tag i det tidigare! Förbannadeskit!!

Jag umgicks med gummibandet idag igen och det var inte samma nära-döden-upplevelse den här gången och det var inte tråkigt, men det var äckeltungt. Uuää! Ungefär 5 minuter på balansbrädan. Den efterföljande duschen var ljuvlig och det är obeskrivligt skönt att ha klippt av håret.

I onsdags kväll, när jag var på väg att lägga mig, så såg jag att det var alldeles vitt ute igen och det fortsatte att snöa hela natten och in på morgon och förmiddag. Pär är på Öland, så det blev jag som fick skotta. Snön var helt otroligt blöt och klibbig och ville inte lossna från skyffeln. Det kom mer snö inatt och i morse var det mindre snöstorm som sedan övergick i ösregn vilket gjorde att jag i alla fall inte behövde skotta. Det är tacksamt att inte vara beroende av vädret en så'n här dag. 

Bibbi och Vera har bott hos oss i 3 veckor nu och det är återigen liv i marsvinsluckan! Vera tyr sig mycket till Mimmi och det är nog det i kombination med en stor nyfikenhet som gjorde att hon till slut vågade sig ut ur buren. Äntligen har Mimmi någon att spatsera runt på golvet med! Vera tycker att det är otrooooligt spännande att kunna hoppa in och ut som hon själv vill. Det var gott om popcornskutt när jag städade buren igår. De är så himla söta!

Nu har även Ester lämnat oss. Det gick till på samma omtänksamma och värdiga vis som när Elsa fick somna in, men det gick fortare. När Ester hade fått den lugnande sprutan, så tog det bara 2 minuter innan hon var helt slapp. Jag trodde hon hade dött, men veterinären sa att hjärtat fortfarande slog även om hon "...var långt borta". Hon fick den slutliga sprutan direkt. Innan vi gick lindade jag in henne i den mjuka handduken som var utlagd av kliniken. Den här gången gjorde jag inte misstaget att vända mig om för att titta på henne en sista gång som jag gjorde med Elsa. Ester var vår sista rex. Hon skulle ha blivit 6 år om en dryg månad. Rexen har blivit min favoritras tack vare det godmodiga temperamentet och den spretiga pälsen.

Ester var vår lilla brunbjörn. En lugn och snäll tant som alla små nykomlingar tydde sig till. Hon hade en tredje tand i överkäken som Pär drog ut, men som kom tillbaka om och om igen. Det var Ester som introducerade hörusningen: varje gång vi lade in hö, så rusade hon in i högen och åt sig ut. Hennes lugn uppskattades av herr Kloklippare (Pär). De senaste småttingarna, Vera och Bibbi tyckte om att ha Ester som kudde och hennes rumpa var suverän att ta skydd bakom när den svart-vita kommandoran blev för nitisk.

En liten skrutt som samlar mod för att gå ut till sin nya flock.

Vad tänker Mimmi nu? För 1,5 vecka sedan, en tisdag kväll, började Stormatte (undertecknad) att gapa och tjuta för att sedan roffa åt sig Kajsa och Kajsa kom aldrig tillbaka. 4 dagar senare kommer det 2 små typer som inte försvinner hur mycket hon än jagar dem. Ännu 1 vecka senare roffar Stormatte åt sig Ester (när hon satt och åt!) och lindar in henne i några handdukar och Ester kom inte heller tillbaka. Nu är hon ensam med de där 2 små sakerna som inte är helt färdiguppfostrade än. 

Det har varit 1,5 turbulenta veckor på marsvinsfronten och jag hoppas att det blir lugnare nu. 

Det blev ett gummipass igår, fredag och det tog extra mycket på axlarna känner jag idag. För första gången blev uppvärmningen på step up-brädan flåsig, men jag måste koncentrera mig stenhårt hela tiden, så jag misstänker att det kommer att ta tid innan jag fixar några större variationer i rörelserna utan att tappa farten.

Idag promenerade jag 25 minuter plus 50 minuter, till Salem tur och retur för att hämta paket inklusive en omväg hem. Omvägen brukar inte ta 50 minuter, men jag blev tvärtrött och tvärleds och tappade farten helt i slutet.

Jag känner mig låg och dämpad idag, trött och allmänt kräkleds. PMS? Njaaa, det brukar mest innebära lättretlighet. I torsdax och hela förmiddagen igår, så sågades det ned träd. Ljudet av motorsågen var överraskande stressande. Jag kände ångest och fick nästan panik när jag tänkte på alla träd som försvinner. De låter bli vår hassel  (  ), men det blir tomt. I nästa vecka ska de ta en stor 3-stammig sälg och det kommer att bli en lucka, lindrigt uttryckt. Jag gillar inte att sågarmannen, som föreningen har anlitat för jobbet, på eget bevåg konstaterar att det finns träd som "....bör tas ned omedelbart" och sedan gör det. Det räcker med att han tar de träd som är markerade. Den stora sälgen är ett av de träd som inte har markerats, men som tydligen inte är friskt. I föreningens budget har vi räknat in ett visst antal träd, men nu när sågarmannen helt sjävsvådligt sågar ned ommarkerade träd, så får vi betala mer. Jag litar faktiskt inte på honom. Vi har haft en annan trädkunnig man här som anser av vi absolut bör spara den stora sälgen. Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket om det här.....

I morgon måste jag ringa veterinären för en akut tid för att låta Ester somna in. Hon har en hård knöl under käken (likadan som den Mimmi opererade bort 2012) och den har vuxit otroligt mycket på 3 dagar (i torsdags hade hon den inte, i alla fall inte så den kändes). Det är småläskigt när det går att se hur den blir större från en dag till en annan. Hon fyller snart 6 år, är så gott som blind och allmänt skruttig, så hon klarar inte en operation och även om hon skulle det, så har jag svårt att tänka mig att hon orkar med eftervården om den blir likadan som för Mimmi. Det var i grevens tid som Vera och Bibbi kom hit. Det är så'na här gånger som jag ångrar att vi började ha marsvin, husdjur över huvud taget. Jag vill inte!!

Mimmi har haft en vilodag idag efter att ha uppfostrat Småttingarna hela gårdagskvällen och förmodligen natten. Det har varit lugnt i nedre buren. Småttingarna har möjlighet att knata runt och undersöka utan en misstänksam Mimmi i hasorna. De är med vid matskålen och vid höbunten. Alla har fått sin plats i rangordningen. Frid råder! Så pass mycket frid att Småttingarna har haft möjlighet att småbråka med varandra. Jag glömmer alltid hur mysigt det är med smågrisar och de är bedårande. 2 nya röster - jag hör tydligt skillnad på oiandena. Jag längtar efter att släppa ut dem på golvet och se när nyfikenheten segrar över läskigheten.

Jag vill ha en fottransplantation! Nu är jag så leds på att ha ont att jag känner mig gråtfärdig. Det är en dryg vecka kvar tills jag ska till vårdcentralen och kräva en röntgen. Jag har ont i hälen igen och om jag inte redan var gråtfärdig, så skulle jag bli det. Det är bara till att kontakta Fysioterapiteamet för fler stötvågsbehandlingar. Naturligtvis fick jag träningsvärk efter fredagens pass och det har jag ingenting emot, men jag har känt mig stel och mörbultad oxå och det har jag någonting emot. Gårdagens månadsvägning visade en liten ökning med 3 hg vilket innebär ett viktrekord: 104 kg. Härregud....... Åtstramningar behövs! I morgon ska jag promenera och därmed basta trots att det har svängt om till blidväder med snökladd, småregn och dimma och det är hur jäkla trist som helst, så ska jag ut!

Jag har läst en riktigt intressant bok som jag vill dela med mig av och som jag har så många åsikter om och som fick mig att tänka till och att tänka om och som fick mig att nicka i samförstånd, men jag vet inte hur jag ska formulera allt och jag jobbar på det och det kommer ett inlägg om boken vilken dag som helst!

Pär och jag tittar på "The big bang theory" som jag var tveksam till efter att ha läst vad den handlar om, men som jag tycker är riktigt rolig eftersom det handlar om så mycket mer och inte speciellt mycket om tafatthet gentemot kvinnor. Komiska kontraster mellan Pennys jordnära verklighetsintelligens och killarnas världsfrånvända överintelligens t.ex när Sheldon, med IQ på 187 och kan allt om baciller och virus, blir förkyld och vill ha soppa, men inte har soppa hemma och hans polare skyr honom och blir tvungen att ta sig till Pennys restaurang och hon påpekar att man ju kan beställa hemleverans av soppa...... Det är en.......intelligent humor med gott om anspelningar som kräver en del allmänbildning för att snappa upp. Vi har köpt 2 säsonger till och Pär och jag har nu någonting att se tillsammans och det är banne mig inte det lättaste att åstadkomma! Igår såg jag det sista avsnittet av "Downton Abbey" och jag känner sorg blandad med panik. Sorg över att säsongen tog slut och panik inför hur länge jag måste behöva vänta på nästa säsong. Det finns många serier som är bra, men det är bara ett fåtal serier som jag har tagit till mitt hjärta. Serier som har otroligt hög kvalitét, som är genomtänkta och detaljerade, som har otroliga skådespelare och med karaktärer som engagerar och som jag blir genuint glad för när något bra händer och hur upprörd som helst när någon blir illa behandlad eller dör - serier som har allt. "Downton Abbey" är en så'n serie.

En av SMF:s uppfödare heter Amiras och hon hade 2 små honor till salu födda i november 2013. De har anlag för grå starr och är därför inte utställningsbara, men vem bryr sig om så'nt? Det är inget de egentligen lider av mer än att de blir mindre villiga till att röra sig mer än i buren/bekant omgivning. Ester, som snart fyller 6 år, har utvecklad grå starr och jag tror inte att hon ser särskilt mycket, men hon har gnistan kvar. Vi var intresserade av de 2 honorna som burkompisar åt Mimmi när Ester, så småningom, lämnar oss. Uppfödaren finns i Akalla, mer eller mindre mitt emot restaurang Vanak där vi var i oktober och idag hämtade vi hem dem till oss.

Jag insisterade på att våra nya marsvin skulle vara ungar eftersom det är lättare att få in de i en flock med tanke på rangordning. Det är helt naturligt att de blir satta på plats på ett annat sätt än när en vuxen hona kommer och jag ville inte riskera ännu en uppdelning pga. någon är alltför bitchig som det blev med Maja.

Låt mig presentera Bibbi som är brunare i pälsen......

.....och hennes syrra Vera som är svartare i pälsen och med en ljus baktass.

Kanske berodde det på att jag satte in Bibbi först som Mimmi valde att uppfostra henne direkt. Vera har fått vara ifred hela tiden och har mest tryckt i ett och samma burhörn medan Mimmi har jagat Bibbi runt, runt, runt så att spånet har yrt. Ester är stencool och har ställt sig utanför alltihop och har bara fortsatt att äta trots rena rama rusningstrafiken med resultatet att hon ibland var helt ned-spånad.

Längst in i hörnet ligger Vera som en svart klump och syns tack vare att hon är täckt med spån.

Bibbis rumpa till vänster och Veras dito till höger med Mimmis, lite större dito, i mitten. Mimmi hade stenkoll på båda nykomlingarna.

Ett ögonblicks lugn då jag lyckades fota Bibbi och Mimmi. Vera ligger kvar i hörnet längst in. Ester är utanför bild, förmodligen äter hon hö i andra änden av buren.

Projicering. När jag satt bredvid buren och Mimmi tog en paus i rangordnandet och jag mötte Bibbis blick, så kändes det som om hon undrade hur jag kunde slita bort henne från hennes mamma för att hon ska hetsas av det där svartvita monstret. Det undrar jag oxå..... Hon fick i alla fall med sig en syrra. Egentligen är jag för blödig för att ha husdjur.

Så här ett knappt dygn efter att Kajsa dog, så förstår jag att det förmodligen var en stroke. Det gick fort. Jag hörde hur ett av marsvinen andades konstigt och hittade Kajsa liggande i en skum ställning, ungefär som att benen hade viktit sig under henne. Hon var slapp i kroppen, men vid liv och efter att jag hade lyft upp henne tog det kanske 1 minut innan hon dog. Jag hann säga hejdå till henne och det är jag glad för. Jag har varit med om att komma hem och hitta ett dött marsvin i buren och trots att inget av våra djur bor ensamt, så har jag ändå känt det som att det dog ensamt.

2004 köpte vi våra 2 första marsvin, Tinke och Tösen. Tösen blev min hjärtegris med stort H och ingen har lyckats ta hennes plats.

Tinke till vänster, Tösen till höger och salladsskållen i mitten.

Eftersom ett marsvin inte ska bo ensamt vilket skulle kunna inträffa om någon av de dog, så köpte vi 2 till. Vi hämtade Maggan och Mysan i Uppsala en svinkall lördag i december.

I maj, året efter, åkte vi till marsvins-SM i Uppsala och fick syn på 2 busiga marsvinstjejer som levde rövare i en bur. "De ska vi ha!" Vi fick ta en sväng till Coop och köpa en transportbur. Det var så Lillan och Lotta kom till oss. Lotta var ett speciellt marsvin och henne kan jag fortfarande sakna.

Nåna hette egentligen Edilona och var en hona som blivit lite över eftersom hon var för gammal för att gå i avel, så hon behövde ett hem. Jag har inget som helst minne av hur vi fick hem henne till oss rent praktiskt, men jag minns att hon var en mysig dam som var omtalad att vara lite bitchig, men som snarare blev mobbad av våra marsvinsdamer. Vi hittade henne död i buren när vi kom hem från Gröna Lund.

Ester blev vår första rex och om jag minns rätt blev jag erbjuden henne som litet tröst efter att Tösen försvunnit. Hon var född runt påsk och döptes Happy Eazter, så Ester föll sig naturligt. Vår lilla brunbjörn! Hon är snart hela 6 år och rätt skruttig, men hon hänger med.

Ester till vänster.

Sedan kom Ellen (till höger på bilden ovan) en riktigt varm sommardag. Vi mötte hennes uppfödare i Salems centrum där hon helt sonika langades över till oss (det låter mer kallsinnigt än det var) och hon blev min Hjärtegris numro 2. Det väldigt plötsliga sätt som hon dog på gjorde att jag bestämde mig för att inte utse fler marsvin till hjärtegris......

Humlan hette egentligen Hannelore (och hade en brorsa som hette Hubert - hur gulligt som helst!) och kom från samma uppfödare som Nåna. Vi hämtade henne på Husdjursmässan och det var svinkallt då med vilket gjorde att hon fick sitta inlindad i min halsduk i min famn i stället för i den kalla transportburen. Humlan var oxå en busig prick och blev Elins käresta. När Mimmi kom några år senare, så blev de ett radarpar som var ute på äventyr i hallen bland annat.

Vi ville ha fler rexar och Esters och Ellens uppfödare hade en liten sak som vi döpte till Elsa och när vi ändå höll på, så tog vi Astrid oxå. Elsa med pepparkornsögonen och Astrid som var så lik Maggan och Mysan.                      
      
                                                  

                                 Elsa                                   
         

Astrid

Alice har sk. fatty eye vilket gör att hon inte är utställningsbar, men så'nt trams bryr inte vi oss om. Hon behövde ett hem och vi tog emot henne. Hon är en cooooool gris och har varit det från allra första början när hon lade sig tillrätta i transportburen på väg hem i stället för att kura ihop sig längst bak. Alice är nog Rönninges tuffaste marsvinsdam för hon var fram och nosade på dammsugarmunstycket när dammsugaren var igång!

Ett annat marsvins-SM där vi hämtade 2 marsvinstjejer, Mimmi och Kajsa. Mimmi är speciell för mig (jag törs inte använda h-ordet för då dör hon antagligen....) med zebraränderna som har mönsterpassningsfel uppe på ryggen. Hon har opererats 2 gånger inom loppet av 1 år och har återhämtat sig fantastiskt bra. En liten gris med mycket krut i! Hon var deppig i ett par månader efter att Humlan dog i somras, men mår bra igen. Kajsa blev Elins tjej med sina röda ögon som lyste i dunklet inne i buren och ett gristryne som var extra stiligt, så vi kallade henne för Supertrynet. Hon skulle ha blivit 3 år till sommaren.                                         
      


                                                  
         

Maja är vår senaste medlem och vi fick en förfrågan om vi kunde ta emot henne. Hon är Alices kullsyster och har, även hon, fatty eye. Maja har varit knepig från start och fungerar inte med någon annan än sin syrra. Hon är skygg även om det blir bättre lite i taget. Jag vet inte vad hon fick vara med om hos sin första familj. Hon har en underbart blank, svart päls med guldbruna stråk i och jag tycker mer och mer om henne.

 Marsvin i mitt hjärta! Nu har vi alltså Alice o Maja i övre buren och Ester och Mimmi i nedre buren och vi letar nu efter en unge som kan hålla Mimmi sällskap när det blir dax för Ester att kila vidare.