........är mitt tålamod med det mänskliga släktet extra uselt. Idag visade sig vara en sådan dag. Jag hade en träff med Pär på Konsum för veckohandlingen. Jag kom först och började plocka ihop grönsaker enligt handlingslistan. Klockan var halv 17 och det var ganska mycket folk dvs inte ideala förhållanden att köra runt med en kundvagn. In kommer mamma, pappa, stor flicka, liten flicka, pojke och knodd i liggvagn. Pappa med knodd i liggvagn + stor flicka fortsatte längre in i affären. Pojken hade lyckats lägga vantarna på den sista mini-kundvagnen. Liten flicka var hemskt besviken och upprörd och stortjöt med sprutande tårar. *jag suckade för mig själv* Mamma försökte lirka med pojken, så att han skulle ta en dragbar kundkorg eftersom han var störren än flickan. Han var inte samarbetsvillig. *jag himlade med ögonen* Ett tag stod pojken med ena vantklädda handen på mini-kundvagnen och den andra vantklädda handen på den dragbara kundkorgen. *giriga snorunge, tänkte jag*. Mamma försökte förhandla medan flickan tittade på mig med tårarna fortfarande sprutande och munnen vidöppen för att släppa ut all förtvivlan och besvikelse. Jag tittade tillbaka på henne och kände ingen som helst medkänsla. Inte idag. *håll klaffen!! vill jag säga* Det var en sådan dag att jag föraktar vuxna människor som skaffar fler barn än de klarar av. Gapande ungar göre sig ej besvär och skulle vara glada över den sortens besvikelse om de visste vad livet har i beredskap för dem..... Låt mig få vara trött och bitter idag. Ni som känner mig och följer min blog vet att jag vanligtvis inte föraktar barnfamiljer.

Fridens.

Elin gick till skolan idag pga matte prov och tack vare att hon slutade redan halv 13. När hon kom hem, så märkte jag direkt att hon inte mådde bra. Hon hade ingen lust att prata och när Elin inte har lust att prata, ja, då ringer varningsklockorna. Jag frågade EN gång om något hade hänt, men fick ett nekande svar. Hon duschade, tog på sig pyjamasen och kröp i säng. Jag ringde återbud till hennes besök hos Husläkaren. Jag begriper att hon är psykiskt slutkörd just nu, så jag låter henne bara vara. Hon har förstånd nog att se till att skolarbetet inte blir lidande. Nu går hela familjen och håller andan i väntan på om det är på väg att bli lika överdj-t som det var för ett år sedan, men jag tror inte det. Vi har verktygen och erfarenheten nu.

Fridens.