.........på mitt inlägg "Minerad mark" och jag fick reaktioner. Det är ett väldigt känsligt ämne. Det jag inte hade väntat mig var personliga angrepp. Människor som bara har läst detta enda inlägg (av 2876 inlägg) och genast har sin uppfattning om mig fullständigt klar. Jag är hård och cynisk och jag vet inte vad det innebär att stötta någon och jag vet förmodligen inte hur man gör för att glädjas. Jag anklagas för personangrepp trots att inlägget är allmänt menat. Jag är inskränkt och känner ingen kärlek till mitt eget barn för då skulle jag inte ha skrivit det jag skrev.

Jag bör heller inte ha åsikter om det här eftersom jag inte vet något om det. Hur mycket vet ni om depressioner? Hindrar det er från att ha åsikter? Hur mycket vet ni om hur det är att ha varit sjukskriven i 10 år och sedan bli misstrodd? Se till att hålla tyst med vad ni tänker utifall att ni inte har varit i exakt min situation!

Jag verkar tro att min egen sjukdom och längtan efter hälsa är mer värd än dessa människors sjukdomar och längtan efter barn, men det går inte att gradera på det viset.

Jag blir anklagad för dubbelmoral och där håller jag faktiskt med.

Jag ångrar inte mitt inlägg och jag står för mina åsikter. Till skillnad från det som vissa av kommentatorerna skrev, så riktar jag mig inte till någon specifik person medan de kommentarer jag har fått har varit riktade direkt till mig.

Jag hävdar fortfarande att det går att diskutera detta ämne utan att för den skull ta upp det känslomässiga lidandet och att man inte behöver gå till personangrepp bara för att man tycker att någons åsikt är helt åt fanders.

Jag är förvånad, nej, jag är chockad över att man kan skriva sådana saker till en människa som man inte känner! Vad får ni ut av det? Det är klart att jag har tagit åt mig av kommentarerna för jag är inte som en gås som vattnet bara rinner av och jag har blivit ledsen och jag har blivit sårad. Känns det bra? Jag hoppas det för då har inte allt det här varit helt förgäves.

Från och med nu går det inte att kommentera det inlägget.

O-fridens.

Mina syskon. Vojne, vojne. Om mina syskon tycker jag inte. Jag har skrivit om de i olika inlägg i olika sammanhang, men oftast om ett av dem. Jag har 5. Eftersom min biologiska familj alltid har dragits med ett otal fysiska sjukdomar, så har den delen fått oönskade propotioner och om jag väljer att inte skriva om det, så blir texten om mina syskon extremt kort.

Mina syskon, den korta versionen.

Syster 1, född 1950, bor i Alvesta. Skild. 2 vuxna barn, 1 barnbarn. Ingen egentlig yrkeskarriär.

Bror, född 1952 (?), bor i Örebro. Seprarerad. 2 vuxna barn, 2 tonårsflickor. Lärare.

Syster 2 född 1953 (?), bor i Borås. Gift. 2 vuxna barn. Sjukpensionär.

Syster 3 född 1955, bor i Haninge. Förlovad. A-kassehandläggare.

Syster 4 född 1966, bor i Stockholm. Gift. 1 barn. Egen företagare.

Summa sumarum: 4 stycken är äldre än jag och 1 är yngre.

Mina syskon, den längre versionen. Den bittra versionen.....

Syster 1. Mina minnen av henne från när jag fortfarande bodde hemma är att hon var väldigt bitter på våra föräldrar bl.a för att varken hon eller Syster 2 fick studera vidare medan Bror fick det. Hon flyttade hemifrån i protest och tog Syster 2 med sig som då var 17 år. Nere i mörkaste Småland hittade hon sin kärlek som hon fick 2 barn med och som hon långt senare skilde sig ifrån. Jag har alltid upplevt henne som just bitter och arg, högljudd och stolt över de gånger hon skällde ut någon; det gick inte att sätta sig på henne. När Syster 4 fyllde 25 år, så övernattade hon + make hos Pär och mig efter kalaset. Den kvällen fick jag höra hur hon hade räddat livet på mig. Pappa hade tydligen inte velat ha fler barn efter Syster 3 och hotade med att slänga mig i sopnedkastet, men då ingrep Syster 1. Tystnaden efter detta avslöjande var så fruktansvärt kompakt att jag hade behövt en yxa för att klyva den. Hennes man sa inget. Pär sade inget. Jag var helt lamslagen. Jag sa inte ett ord mer till henne under det besöket. De åkte hem dagen efter. Jag har frågat mamma och pappa om detta och de förnekar (naturligtvis) alltihop. I dagsläget är Syster 1 väldigt sjuk och har, enligt Syster 3 krympt ihop till en liten gumma. Hon fyllde 60 år i somras, men jag var inte med och firade henne.

Bror. Usch! Han har förstört så fruktansvärt mycket för mig!!! Varje gång som han kom hem och hälsade på, så ville jag helst av allt rymma hemifrån! Han var på mig hela tiden om vad jag läste och inte läste, om vad jag lyssnade på för musik och vilka filmer jag såg och till och med vad jag och mina klasskompisar pratade om; han var en livs levande åsiktsmaskin på 2 ben och sedan dess har jag såååååå svårt för människor som tycker någonting om precis allting. Det är han som är skyldig till mitt taskiga självförtroende genemot killar eftersom jag fick intrycket av att ingen kille kunde bli intresserad av mig om jag inte hade något riktigt intelligent att säga. Det är han som är skyldig till att jag fortfarande kan komma på mig själv med att skämmas för om den boken jag läser inte är tillräckligt seriös! När jag begick mitt första självmordsförsök, så hade han sagt i telefonen till mamma att han nog hade väntat sig det. Vad?! Är det så konstigt att jag inte har haft någon som helst kontakt med honom sedan jag flyttade till Stockholmstrakten mer än det besök Pär, Elin och jag gjorde för 10 år sedan (det gällde saker som blivit över efter att pappa hade dött). Det är Syster 3 som har hållit mig à jour vare sig jag velat eller inte och det sista jag hörde om honom är att han mår skit efter separationen och har problem med hjärtat förutom Bechterews (ryggen stelnar vilket gör att man går med böjda ben) och annan skit som han fått i arv. Han har sagt till mig att jag alltid har varit hans favoritsyster mycket beroende på att han har känt igen sig själv i mig. Jag ryser av obehag.

Syster 2. Hon har alltid varit betydligt mer lågmäld än Syster 1 och mjukare. Jag har inga egentliga minnen av henne som person eftersom hon flyttade hemifrån när jag var endast 2 år. Hon har en del märkliga idéer om att man, som kvinna, inte kan vara riktigt lycklig om man inte är i ett förhållande och det är flera gånger som Syster 3 inte har blivit inbjuden just för att hon då varit singel. Jag besökte henne och hennes man den första midsommaren sedan jag flyttat hemifrån. På den tiden hade jag väääääldigt dåligt självförtroende och pratade inte särskilt mycket. Vår mamma ringde medan jag var där och jag hörde hur Syster 2 sa: "Det är trevligt att ha henne här även om hon inte säger så mycket.....". Vid ett annat tillfälle den helgen, så erkände hon att hon lät bli att prata i hopp om att pressa mig till att prata. Den senaste gången som jag hade kontakt med henne var via telefon för ett par år sedan när hon hade tagit på sig att ordna upp allt tjafs med pappas urna som äntligen skulle gravsättas. Kan ni gissa vad det första hon sa till mig innan hon ens hälsat (det var Pär som svarade i telefonen den gången)? "Jag hörde att du har fått samma diagnos som jag (psoriasis artrit)!" och sedan kom en lång litania om att hon precis blivit sjukpensionär och att hennes dotter hade skolios precis som vår mamma hade haft. Inga kommentarer.

Syster 3. Hon är 10 år äldre än jag och den som jag har mest kontakt med trots att den kontakten är minimal. Hon är den enda som jag kan tänka mig att umgås med. Hon bodde i Falun en massa år och arbetade inom kommunen. Sedan flyttade hon till Vällingby, men när hon träffade sin sambo, så slog de ihop sina påsar i hans hus ute i Haninge och där blev hon kvar. Hon är den som är allra värst drabbad av familjesjukdomen reumatism (från armbågarna ned till fötterna och flera reservdelar), men hon är ändå den av oss alla sjuklingar som har haft det soligaste humöret. De senaste gångerna som jag har pratat med henne och om hennes alla operationer, så har hon, till slut, erkänt att hon börjar krokna och att hon nog kommer att ansöka om permanent sjukersättning. Om hon inte får det..... Visserligen är hon den jag tycker bäst om, men det blir för mycket sjukdomsprat och som syskon borde vi ha annat att tala om. Det är i alla fall vad jag önskar.

Syster 4. Hon är 1,5 år yngre än jag och hon kom till världen när jag var i en känslig ålder och behövde min mammas uppmärksamhet som mest. Jag var sladden, som kom efter ett 10 år långt uppehåll, så Syster 4 kallar jag för skarvsladden. Vi har ofta fått höra från den äldre kullen hur bortskämda vi var och visst var vi det! Det var bara vi 2 barn hemma och mamma började dessutom arbeta vilket gjorde att ekonomin förbättrades. Vi har haft otrolig glädje av varandra tack vare att vi var så tätt i ålder och vi hängde ständigt ihop fram till att jag hoppade av gymnasiet. När hon gått ut gymnasiet, så flyttade hon hemifrån för att vidareutbilda sig med reklambranschen i siktet. När jag sedan flyttade hemifrån, så delade vi en 1:a i Hägersten söder om Stockholm i ett par månader för att sedan flytta till en 3:a i Flemingsberg oxå söder om Stockholm. Det var i den vevan som mina depressioner i kombination med uselt självförtroende började bli märkbara i negativ bemärkelse. Syster 4 träffade en kille som flyttade in till oss vilket jag inte alls tyckte om, så då flyttade jag ut i stället till en urmysig 1:a i Skärholmen och det är nog efter det som vår kontakt började tunnas ut för att till slut dö helt. Syster 4 har alltid haft ett helt annat självförtroende vilket gjorde att jag halkade efter och blev alltmer avundsjuk. Hon har oxå hävt ur sig mindre genomtänkta saker vad gäller depressioner, men vi har helt enkelt gått åt varsitt håll sedan vi blev vuxna. Ärligt talat, så har jag svårt att förstå att vi är syskon. Att jag är syster till någon av ovanstående personer.

Summa sumarum: jag hade glädje av min lillasyster när jag var yngre. Jag tycker fortfarande om Syster 3, men i övrigt, så har jag inte haft någon glädje av mina syskon. De är energitjuvar hela bunten.

Fridens.

Idag tog jag mig ur sängen halv 10, men det berodde på en viss tidspress alternativt på hur bekväm jag ville vara. Elin och Pär skulle nämligen åka in till årets pepparkaksbak hos svärisarna strax efter 10 och om jag var smart, så skulle jag kunna få skjuts till Salem för att hämta ännu ett paket med julhemlisar. Med tanke på hur tungt det kändes igår, så hade jag inga problem att ta mig ur sängen i tid. Jag fick skjuts dit och promenerade hem och det gick inget vidare idag heller; tungt och trögt. I morgon ska jag stanna inomhus och vila.   

Jag läste i DN att Salem är Sveriges säkraste kommun! Detta trots den idiotiska sk. Salemmarschen varje år. Idag är det dax igen. På den halva timme det tog mig att promenera från Salem ned till Rönninge centrum såg jag 7 polispiketer. Hur många har du sett idag? De förbereder sig. Förra året var det ovanligt lågt deltagande, så det gick lugnt till, men i år är det 10 år sedan pojken dödades, så....... Förra året stängde flera av Rönninges små butiker tidigare än vanligt just pga denna marsch, men i år, idag, sammanfaller det med Rönninge torgs julmarknad som pågår mellan 11 och 14. När jag kom fram till torget hade klockan precis passerat 11, men ruljangsen var i full gång och det väljer jag att tolka som att Rönningeborna är trötta på att sitta inomhus och huka en gång om året! Eller så passar alla på att mingla järnet och sedan springa hem och låsa dörren. Det var en mysig stämning och så fanns det hästar som småfolket kunde rida på. Älskade djur.... När jag passerade ståndet som vår Konsumaffär hade ställt upp, så hälsade personalen högt och glatt på mig. Jag blev så varm i hjärtat att det nästan var löjligt! Det är inte bara vår lägenhet som jag älskar utan det är även hela Rönninge - jag har hittat mitt Paradis på jorden.    

Pär och jag har samlat på oss en hel del av Ostindias servis. Den står i vitrinskåpet här i köket och kan ses genom glaset i skåpdörrarna. Vi använder det alltid när vi dukar till frukost på julafton, men annars står porslinet mest och ser fint ut. När jag kom hem från min 40-minuterspromenad och gjorde i ordning te, så fick jag plötsligt lust att dricka ur en av Ostindia-muggarna. Jag här länge velat ha tekannan, men den är dyyyyr.....

Jag är, som ni säkert har förstått, ensam hemma idag och det är ljuuuuvligt! Jag och 6 små grisar.     

Fridens.

Klockan ringde som vanligt klockan 9. Jag stängde av den som vanligt. Jag somnade om som vanligt, men jag kom ur sängen före halv 11 nämligen 20 över 10! Haha! Jag visste nämligen att jag hade ett paket att hämta (julhemlisar) och det satte lite fart/press på mig. Sent igår kväll blåste det rejält och jag var säker på att ett blidväder var på ingång, men när jag gav mig av, så var det ändå -7. Det blev en tung promenad och jag kände mig inte alls i form (20 min + 35 min + 10 min) och efteråt blev jag fruktansvärt trött och vill bara gå och lägga mig. Jag misstänker att jag faktiskt har en förkylning i kroppen trots att jag har klarat mig hela hösten. Nu har solen gått och lagt sig efter att ha spräckt molntäcket, så nu sjunker temperaturen i rask takt; -11. Det är meningen att vi ska äta tacos idag och det är jag som ska laga det, men jag vill inte ha någon mat och jag orkar inte fixa den heller. Jag mår inte alls bra.....    

Igår läste jag en väldigt intressant sak hos Gröngöling om stress. Jag kopierar det hon skrev rakt av: "Läser i en liten bok om meditation på kvällarna. Där står det bland annat att man kanske inte vill slappna av, för man är beroende av kickarna av endorfiner och kortisol som man får av att vara stressad. Dessa hormoner är smärtstillande. När man då slappnar av, så mår man först inte så bra. Man märker att man har ont i flera muskler, till exempel. Man blir darrig och trött, som vid en chock efter till exempel en olycka."  Det här är inget jag känner igen hos mig själv, men väl hos Pär. Efter en arbetsvecka, så mår han ofta dåligt på fredagskvällen och på lördagen och är just darrig och trött; äckelmatt. "Vad ska man göra åt det då?" frågade han mig efter att jag hade läst det för honom. Det enda jag kom på som passar in på just honom är att köra avslappningsövningar på kvällen när han ska sova för att sova bättre, för att sova hela nätterna. Att svimma av i sängen är inte det samma som att somna in för natten. Utmattning är inte det samma som vila. Att sova hela nätter är nödvändigt för hälsan. "Sov eller dö" som en av rubrikerna på en hälsotidning löd.

Fridens.    

Vad jag har på mig idag. Ett intetsägande tråkämne som jag inte ens tänker försöka göra intressant. Jag har på mig mjuka kläder. Varma kläder. Snälla kläder.

Fridens.    

Jag satt och läste till 1. Igen. Jag somnade fort och drömde konstigt. Väckarklockan ringde klockan 9, men jag låg kvar. Jag tog ur öronpropparna. Efter ett tag hörde jag att Elin grät. Högt och förtvivlat. Jag bad henne komma in till mig och krypa ned i Pärs säng. Hon visste inte varför hon var så ledsen, men jag tror att det är många och starka känslor nu när hennes prins har åkt bort och inte kommer hem förrän om 5 veckor. Efter ett tag avtog gråten. Jag somnade och så var klockan plötsligt halv 11. Igen. Jag fortsätter att ge de goda föresatserna en chans. En vacker dag kommer det att lyckas! Vi steg upp till sist. Elin släppte ut grisarna och jag gjorde te. Sedan såg vi några avsnitt av "Vem dömer Amy?" och efter det var det dax för hennes enda lektion för dagen. Jag städade buren och värmde sedan en liten ostkaka i ugnen som jag har ätit med mycket vispad grädde och lite sylt. Jag ska göra mer te och Sim:a. Min sim arbetar som inredningsarkitekt och jag följer med henne på arbetet och gör om hos andra sim-ar. Hur ballt är inte det?! Sim:en som hon är gift med arbetar som brandman, men honom kan man inte följa med på samma sätt. Jag nöjer mig med att se hur stilig han är i sin uniform med muskler och allt.     Jag har fortfarande svårt att vänja mig vid att alla snö faktiskt ligger kvar alldeles vit och fin och att den inte, som den brukar göra, smälter ihop till grådaskiga högar. Det är så här jag minns vintrarna i Kiruna! Vinter på riktigt med tillräckligt många minusgrader för att den ska förbli riktig.    

Fridens. 

Mina övertygelser. Ooops, tungt ämne idag, men intressant!

Jag är övertygad om.....

.....att det inte finns någon allenarådande gud där uppe som har skapat oss människor eller som ser efter oss.

.....att det finns intelligent liv på andra planeter eftersom universum skulle vara onödigt stort om det bara var vi på planeten jorden.

.....att leva efter regeln att behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

.....att större ansvar ska läggas på föräldrarna när det gäller störiga ungar.

.....att LCHF är den rätta kosten.

.....att man behöver alla känslor, både positiva och negativa för att vara hel.

.....att det finns ett liv efter detta dels tack vare seansen jag var på och dels rent vetenskapligt, så till vida att allt liv består av oförstörbar energi som måste ta vägen någon stans när man dör.

.....att det inte är bra att vara yrkespolitiker för man måste ut i den krassa arbetande verkligheten med karensdagar och hela baletten för att verkligen förstå vad det handlar om.

.....att IQ inte är ett bra sätt att mäta intelligens.

.....att det är oerhört viktigt att behålla och vara rädd om det svenska språket.

.....att KBT inte är någon bra terapiform i allmänhet utan att den fungerar bäst i specifika situationer.

.....att djur har känslor för vad är annars glädje eller rädsla som djur tydligt visar?

.....att störiga ungar inte blir så av sig själva (föräldraransvar), men att välartade ungar inte heller blir så av sig själva (föräldraransvar). 

.....att MBT-skorna är världens bästa skor och att han som uppfann dem borde få nobelpriset i.....hälsa!

.....att den som väljer att börja röka idag med tanke på all forskning och information är, rent ut sagt, dum i huv'et.

.....att det är fruktansvärt nyttigt att lära sig uppskatta de små sakerna i vardagen och att man kan träna upp den förmågan.

.....jag har gjort de rätta valen i mitt liv eftersom jag befinner mig där jag gör just nu och, i det stora hela, aldrig har haft det bättre.

Fridens.    

Ett ögonblick. Ett liv består av oändligt antal ögonblick, det säger sig självt, men hur många av dessa ögonblick sticker ut? Flera stycken, men det första som dök upp i mitt minne när jag läste förslaget till ämne för dagen var en sommardag i Kiruna för 10 år sedan.

Pär, Elin och jag åkte till min barndomsstad i juli 2000. Dels för att Elin skulle få se var hennes mamma kom ifrån och dels för att jag kände att jag behövde åka dit en gång till eftersom jag hade valt att inte vara med på pappas begravning tidigare det året.

Vi var i Kiruna över en helg och en av dagarna åkte vi till kyrkogården i Poikkijärvi där både mamma och pappa hade begravts. Den juli-månaden tillhörde en av de regnigaste i Kirunas historia samtidigt som det var hyfsat varmt, runt +20. När Pär och jag var på mammas begravning, 1997, så sa pappa att hennes urna skulle gravsättas på sluttningen ned mot sjön. "Det är en fin utsikt där" minns jag att han sa. Alltså gick jag först för att leda vägen mot sluttningen. Där var den, gravstenen med mina föräldrars namn i svart mot grått. Jag stod där länge. Tankarna och känslorna kom och gick. Det var varmt. Det var fuktigt till följd av allt regn. Jag stängde Pär och Elin ute. Vad jag däremot inte kunde stänga ute var horderna av mygg. De var överallt och surrade i mina öron och till slut kände jag att jag höll på att få panik. Jag måste därifrån. Genast. Jag började gå därifrån. Fort. Samtidigt försökte jag vifta bort de efterhängnsna blodsugarna.

När vi var tillbaka i hyrbilen med myggen på utsidan och körde därifrån, så sprack molntäcket upp och solstrålarna kunde tränga igenom och det såg ut precis som på altartavlan i Kiruna kyrka. Då, i precis det ögonblicket kändes det som att mamma och pappa försökte tala om för mig att de hade det bra och att jag kunde släppa dem.

Klickbar. 

Fridens.

PS. Något som jag var omedveten om vid det tillfället var att pappas urna fortfarande stod på en hylla i kapellet. Vid begravningen i januari det året, så låg tjälen så djup att de inte hade kunnat gravsätta urnan. Sedn blev den bortglömd och stod där på hyllan i 7 år. Pappas urna är numera gravsatt bredvid mammas.