Jag kan inte låta bli att skriva ett inlägg i anslutning till "Minerad mark". Det är inte i syfte att få mer uppmärksamhet för den sortens uppmärksamhet kan jag klara mig utan. Nä, jag skriver för att det har satt igång en massa funderingar hos mig. När man argumenterar för något så kan det ibland hjälpa att jämföra med något för att få perspektiv på saker och ting. För att få perspektiv och inte för att på något sätt förringa lidandet för jag anser att man inte kan jämföra lidande; lidande är relativt.

Jag lider av kraftig närsynthet. När jag tar av mig glasögonen, så försvinner alla detaljer och kvar finns blurriga konturer, ljus och skugga. Om jag skulle ta av mig glasögonen när jag är ute i trafiken, så skulle jag förmodligen vara en trafikfara. Det är bara här hemma som jag kan röra mig obehindrat utan glasögon.

Jag kan inte ha linser, jag har provat, men jag har inte tillräckligt med tårvätska. Ibland undrar jag om de mediciner jag äter leder, inte bara till muntorrhet utan, även till torra ögon?

Jag har haft perioder när jag har varit så dj-a leds av att alltid behöva glasögon! Nu när jag har passerat 40, så behöver jag dessutom 2 par glasögon: ett vanligt och ett när jag läser/tecknar. Det är en kostnad som inte finansieras av någon annan än mig själv och jag behöver nya glasögon vartannat år.  Glasögon-kostnaden är en fis i rymden jämfört med om jag skulle laseroperera bort närsyntheten för då handlar det genast om 100.000-tals kronor. Om jag skulle göra det, så skulle jag få finansiera det själv alternativt ta ett lån.

Var går gränsen för vilket sorts lidande som ska finansieras av skatter och inte? Gränsen måste gå någonstans och det finns andledningar till att min närsynthet inte klassas som en så pass allvarlig sjukdom att någon annan än jag själv ska betala.

I vad består mitt lidande pga närsynthet? Glasögon kan gå sönder. Glasögon kostar pengar. Glasögon sitter i vägen. Glasögon immar igen i vintertider. Glasögon bluddrar ihop när det regnar. Glasögon glider på näsan när jag svettas. Glasögon måste ideligen putsas. Jag har på mig dem hela tiden medan jag är vaken. Jag slipper inte undan dem, så vida jag inte struntar i säkerheten för mig själv och omgivningen. Jag mår psykiskt dåligt av att se alla filmer och serier där personer med glasögon alltid förlöjligas och anses som fula. Jag mår psykiskt dåligt av att inte kunna gå till simhallen eftersom glasögon är besvärliga att ha när man simmar. Jag mår psykiskt dåligt av att porträttfotografer hela tiden ber mig att ta av glasögonen eftersom reflexerna från dem förstör fotot. Jag mår psykiskt dåligt av att folk tar för givet att jag är tråkig och nördig pga glasögonen. Jag mår psykiskt dåligt pga att folk tar för givet att jag är dum i huv'et som inte har upptäckt linser. Jag mår psykiskt dåligt vartannat år när det är dax att höra från optikern att synen har förändrats till det sämre ytterligare.

Tänk att kunna vakna på morgonen och slå upp ögonen och allt syns kristallklart. Tänk att slippa treva efter glasögonen det första jag gör varje morgon. Tänk att kunna känna gemenskap med alla glasögonfria människor!

Varför väljer jag då inte laseroperationen? Därför att det är så dj-a dyrt och för att det känns alldeles för riskabelt. Det finns inga som helst garantier för att jag får fullgod syn trots en operation på 100.000 kr. Det finns inga garantier över huvud taget i livet! Jag har ärvt min dåliga syn och det kan jag antingen förbanna och förtvivla över eller så kan jag göra det så bekvämt för mig själv som möjligt.

Man har alltid ett val. Alltid. Även om det handlar om pest eller kolera, kostsamma fertilitetsbehandlingar eller adoption eller inga barn alls. Det går att välja att vara (något så när) lycklig trots att man upplever att livet är emot en, att man har urusla odds, skitdåliga kort. Det går! Jag gör det hela tiden och då handlar det inte bara om glasögon utan om min övervikt, mina onda leder, min ångest och mina depressioner. Väljer man att leva genom att fokusera på det man saknar, så blir tillvaron därefter och det är fakta och ingenting som jag häver ur mig med lätthet bara för att jag råkade få ett barn fast jag egentligen inte planerade det.

Fridens.

Elin läser min blog och blir alltmer upprörd för varje gång hon ser att jag inte har skrivit om vår lunch igår och så kan vi inte ha det!

Vi hade bestämt att träffa Annie vid Åhléns halv 14, men när vi kom dit, så fanns ingen liten Annie där..... Jo, hon stod där och lurade med en mössa på och det var därför jag inte kände igen henne! Själv hade jag min fåfänga dag igår trots kylan och valde bort myssen för jag ville inte ha möss-hår, men det var ett stort misstag för jag fick en rejäl huvudvärk på kvällen. Vi gick till den PizzaHut som ligger vid Hötorget och där var det lugnt och skönt efter att lunch-ruschen var över. Vi åt och pratade och skrattade och när servitrisen sedan frågade om vi önskade något mer, så svarade jag för oss allihop genom att säga "Nej, tack". Sedan lutade jag mig framåt mot Annie och sade att jag minsann hade siktet inställt på den varma chokladen med vispgrädde hos Wanyne's Coffee och då sade hon att hon oxå hade det! 2 själar och 1 choklad-tanke.     Inne på Wayne's var det varmt som i en bakugn och vi hittade ett bord längst in i hörnet. Vid bordet i hörnet mitt emot satt 2 tjejer i 17-årsåldern; självcentrerade drama-queens. De var väldigt mörka båda två och söta, men den ena av de hade så himla fula glasögon! De var 80-talistiskt ugglestora och bågarna var i (lysande) vit plast. De var så gräsliga att jag kom på mig själv med att sitta och stirra på henne.    

Vid ett tillfälle frågade den ena tjejen hur hon skulle kunna veta om killkompisen höll på att bli kär i henne eller ej. Glasögon-tjejen svarade att det minsann aldrig varit något problem för henne eftersom alla hennes killkompisar förr eller senare blev kära i henne. Annie och jag tittade på varandra, himlade med ögonen och var tvungna att kväva gapflabben. Vilket fantastiskt kompisstöd, eller hur?

Medan vi sörplade i oss den smarriga chokladen, så pratade vi om muggar. Det är minsann inte alla muggar som är goda att dricka ur! Annie tycker t.ex inte att de urmysiga Mumin-muggarna är godkända eftersom de är alldeles för tunna. Vilket trams! De är dock för små att dricka varm choklad ur och då tipsade Annie mig om att Lagerhaus hade stora, tjocka muggar som gjorda för varm choklad. Vi gick dit och tittade och jag höll med henne: de stora, vita och tjocka muggarna passar verkligen till vinterns dryck. Däremot hade jag inte några pengar att köpa den för och då föreslog Annie att hon kunde köpa en åt mig som julklapp. Lätt överraskad tackade jag naturligtvis ja. Jag har aldrig varit den som står och mumlar "Nä, men inte ska du väl...." eller "Nej, nej, jag behöver inget!" Om någon vill ge mig presenter eller pengar, så vet jag inte vad orden falsk blygsamhet betyder. Jag tackar och tar emot!     Nu ligger julklappen på ett litet bord vid soffan i väntan på att läggas under granen som vi inte har köpt än och jag tänker inte öppna den förrän på julafton. Jag kan hålla mig, jag!

Sedan åkte vi hem.

Fridens.

Återigen en dag då jag inte hade lust att stiga ur sängen. Trött efter igår och med en förkylning som har tagit ett kliv framåt och gett mig lätt hosta. Solen har strålat och fått snön att glittra, men hur lockande det än såg ut, så orkade jag inte promenera idag. Pär är hemma idag med, men är betydligt piggare. Elin pluggar hemma. Förra söndagen lyckades jag förfärdiga ett nytt julkort och idag har jag skrivit julkort. Vissa personer står mig närmare, så då lägger jag ned mer arbete på själva textandet medan andra får nöja sig med den traditionella, nedkrafsade julhälsningen. Jag tycker att det är roligt, men jag får så ont i tummen av det....     Själva julkortsmotivet kommer att publiceras på min blog när det faktiskt är jul.

Jag har en bekännelse..... Jag är en jul-fuling. Jag lägger inte mina julkort i den avsedda påsen som Posten alltid skickar ut. Jag lägger de inte ens i den speciella brevlådan. Jag maskerar alla mina julkort till vanliga brev och lägger de i den vanliga brevlådan. Varför? Därför att jag alltför många gånger har varit med om att julkorten faktiskt inte har kommit fram förrän närmare nyårsafton och det gillar inte jag. Jag är en jul-fuling, men jag står för det!

Fridens.    

Vad jag har på mig idag. Skulle inte tro det! Inte en gång till! Däremot skulle jag kunna skriva om kläder över huvud taget. Man kan använda kläder som ett uttrycksmedel. Det gör jag inte medvetet, men det jag skulle kunna tänka mig vilja uttrycka är enkelhet. Bekvämlighet. Vare-sig-pengar-till-eller-intresse-för-kläder. Naturligtvis har mitt klädintresse ändrats i och med att jag gick upp i vikt. Det är svårt att upprätthålla ett intresse när det inte finns något som kan stimulera det. Kläder i storlekar större än 46 är fula och ap-tråkiga och handlar först av allt om man, som tjockis, inte ska synas alltför mycket. Om jag hade varit intresserad av att sy, så hade jag inte varit lika beroende av affärerna. Kanske kommer mitt klädintresse tillbaka när jag har lyckats bli av med några kilon, men jag kommer ändå att uttrycka enkelhet.

Fridens.    

Det bidde inget Lucia-firande för någon av oss. Pär ligger nedbäddad i sängen med förkylning. Elin valde bort sitt firande, men gick till spanska-lektionen som kom efteråt. Jag sitter i köket med 6 små grisar som antingen är på ett grinigt humör om nu marsvin kan vara griniga (de är nästan för söta för det) eller så har deras Diskussionsklubb ett extra insatt möte så här på förmiddagen. Det är i alla fall ett väldigt pipande och gnisslande nerifrån golvet.

Vid halv 13 ska Elin och jag gå ned till tåget för att åka in till Stockholm och träffa Annie.

Sent igår kväll började jag läsa den andra boken om mjukdjuren i Mollisan Town; "Lanceheim" av Tim Davys. Det är en fristående fortsättning på "Amberville". Jag rekommenderar båda om ni vill läsa något som skiljer sig från mängden! Vi gav den första delen i present till Elins kusin när hon fyllde 14 och hon gillar den skarpt.

Lucia-fridens.    

Den här veckan. Jag kan skriva om det jag med säkerhet vet kommer att hända den här veckan vilket är följande: idag ska jag äta lunch med Annie och Elin och på onsdag är det dax att åka till Huddinge för en ny träff med Af-damen och Af-psykologen och senare den dagen kommer Pär och jag att veckohandla. Mer än så vet jag inte och eftersom jag inte är mycket för att spekulera, så har jag inte mer att skriva om när det gäller dagens ämne.

Fridens.

I min väska. Innehållet i min väska varierar beroende på vart jag ska och vad jag behöver och hur stor väskan är, men oavsett, så finns alltid dessa saker med: en mini-plånbok med alla mina kort + lite kontanter, nycklarna hem och den bok jag för tillfället läser.

*tråkigt ämne*

Fridens.

Efter att jag hade skrivit det senaste inlägget i natt, så surrade tankarna i huvudet och jag hade en stark obehagskänsla. Klockan var 1, men jag hade ingen lust att lägga mig förrän allt hade lugnat ned sig, så jag satte mig och läste i 2 timmar. Det var ändå svårt att somna och jag sov dåligt till klockan 11. Vaknade ledsen och orolig för fler påhopp när jag öppnade bloggen. Nu har jag i alla fall stängt kommentarsmöjligheten på just det inlägget. Om det skulle behövas, så kan jag ju blockera vissa IP-adresser.

Idag har jag tillbringat några dammiga timmar på övervåningen med att sortera in vilsekomna pocketböcker. I stället för att försöka få in de i de dubbla rader som redan är sorterade, så började jag helt enkelt på en "Ny omgång" från A till Ö. Det blev så bra så! Flera av CD-skivorna hade oxå förirrat sig, men de sorterade jag helt sonika in bland de som redan stod där. Sedan dammtorkade jag och jag undrar när vi senast dammtorkade där uppe..... *host host*  Det fanns 6 stycken illa medfarna krukväxter på övervåningen, men nu finns det endast 3. Vila i frid. Massor av vissna blad och så band jag upp de och stack ned stödpinnar för att sedan avsluta med en rotblöta. Efter den arbetsinsatsen var det inte fel med en dusch.

Vid 8-tiden i morse fick jag till slut erkänna att jag faktiskt är förkyld för jag var tvungen att ta nässpray för att slippa andas genom munnen. Jag kommer inte att åka till SATS i morgon, men däremot kommer Elin och jag att träffa Annie för att äta en långlunch inne i Stockholm.

Fridens.

Tredje advent.