......är ingen bra måndag för mig.    Det började redan i natt när jag lade mig vid halv 1. Varje gång som jag preciiiis höll på att somna in och slappnade av helt och hållet, så drog hostan igång. Varje gång. Efter 1 timme, som kändes som flera, så gick jag upp och tog en dos Cocillana-Etyfin och gjorde ett nytt försök att sova. När resultatet av medicinen lät vänta på sig, så flyttade jag över till soffan för att inte störa Pär som skulle upp till arbetet. I soffan lyckades jag somna i en mer halvsittande än liggande ställning, men jag har varit med om värre nätter. Jag väcktes av Elin vid 8-tiden som sa att hon och Pär strax skulle åka (han skulle skjutsa henne till en morgontid hos BUP) och då flyttade jag över till sängen. Elin kom hem och gick och lade sig och sov i 2 timmar utan att jag egentligen registrerade det, men Elin väckte mig igen halv 13 och då steg jag faktiskt upp. Ikväll ska jag vara förutseende och ta hostmedicinen ett par timmar innan jag lägger mig för natten.

För ett bra tag sedan köpte jag 2 vit-och-rödstrimmiga amaryllisar som skulle ha blommat lagom till jul hade jag tänkt mig. Jag tycker att amaryllisar är lätta; det gäller bara att inte vattna för mycket, så att de inte blir alltför långa och gängliga och att vrida de ett kvarts varv om dagen för att de inte ska börja luta. De här 2 överlevde inte. Antingen frös de på vägen hem trots att jag virade in dem i åtskilliga lager med papper eller så var de  ett par måndax-exemplar bägge 2. Den ena torkade ihop till ingenting medan den andra sköt fart och sedan föll ihop. Upp som en sol, ned som en pannkaka. Inga amaryllisar till jul. Suck. På julafton tittade jag avundsjukt på alla julblommor hemma hos svärisarna: amaryllisar och vitblommande julkaktusar och så hyacinter både högt och lågt.    När Elin och jag var till Konsum i lördags, så köpte jag ännu en vit-och-röd-strimmig amaryllis. En enda, men med 2 stänglar. Den står här på köksbordet och verkar må bra. Kanske var det så att det var för kallt i vardagsrummet? Hos oss är köket det varmaste rummet tack vare att marsvinen bor här. Jag kanske kan flytta amaryllisen när den verkligen visar att den kommer att blomma.

Fridens.

Min favoritplats. Det är så himla enkelt att skriva om för det är här hemma, mitt alldeles egna Paradis!

Vi har bott här i drygt 11 år nu och jag har flyttat för sista gången, det känns ända in i märgen! Vårt kök med 6 marsvin och som snart kommer att utsmyckas med nya köksmöbler. Badrummet med tvättmaskin och torktumlare. Elins rum. Den alltid smått stökiga hallen. Vardagsrummet som blev så vansinnigt bra sedan vi renoverade förra sommaren med en gosig hörnsoffa och en hel vägg fylld av filmer och en väggfast TV. Sovrummet där ingenting stör sömnen; fritt från datorer och TV-apparater precis som det ska vara och med en rullgardin som är så effektiv att det är som att sova i en säck. Övervåningen som mest är Pärs domän, men där alla våra böcker och CD-skivor finns och där vi brukar samla Vårat Gäng till middag några gånger om året.

Köksfönstret vetter mot en sluttning och har en stor hassel precis utanför. Så här års vimlar det av småfåglar som vi matar och en och annan ekorre och flera rådjur. De kommer tillbaka vinter efter vinter. Resten av året, när grönskan är frodig, så syns de inte lika bra . Vårt hus består av 4 lägenheter (föreningen består av 10 hus med 4 lägenheter i varje) och vi trivs med alla grannar. Det är makalöst tyst, lugnt och skönt här. På somrarna är föreningens ungar lite väl högljudda, men jag tycker att det är svårt att neka dem möjligheten att rasa av sig utomhus. De finns ett otal bra promenadvägar i Rönninge, på allt från 30 minuter till ett par timmar, med sjöar och små skogar. Det bor många hundägare här och de brukar inte vara ogina med att låta mig gosa med deras telningar...... Vi har nog Stockholmområdets trevligaste Konsum-butik med personal som jag hälsar på även utanför affären. En kort halvtimme med pendeltåg till Stockholm när det inte är vintertrubbel för SL vill säga. Enligt en undersökning, så bor jag i Sveriges tryggaste kommun vilket jag, rent känslomässigt, håller med om. Innan vi flyttade hit, så visste jag inte hur viktigt boendet var för mitt mående. Mitt Paradis.    

Fridens.

Pär har åkt till sina föräldrar för att äta julmat en gång till som traditionen bjuder. I år följde dock Elin inte med. Jag satt och läste "Vyssan lull" till klockan 2 och hade ingen som helst lust att stiga upp när Pär kom in i sovrummet vid halv 11 och försiktigt körde fram Ellens nos mot min. Jag blir glad av att väckas på det viset, men jag ville inte gå upp..... Elin och jag har ätit lunch i sällskap av "Cleo" & Co. Sedan duschade jag och snart ska jag smörja in mig (jag är vansinnigt torr så här års) och sedan byta lakan i sängen. "Igelkottsklubben" är bra och det är vilsamt att lyssna till Stina Ekblads finlandssvenska. Mumin-svenska.     Elin fick en DVD-box med de fem första "Saw-filmerna" och vi ska se den första ikväll. Min astma-hosta från förra hösten är tillbaka! Jag märkte det igår när Elin och jag var på väg hem från Konsum. Det var tungt att andas, men om jag drog djupa andetag, så började jag hosta. Det kändes något bättre när jag höll handsken för munnen för att värma upp inandningsluften. Mollipecten från förra hösten var inte längre användbar, men som tur är har jag ett uttag kvar.

Fridens.

Så'nt jag är rädd för. Ett allvarligt ämne igen och det är inget för fegisar och då menar jag att man inte vågar erkänna att man är rädd för det vågar aldrig fegisar!

Jag är rädd för.....

*...andra oansvariga bilförare när Pär är ute och kör längre sträckor.

*...att bli hemlös.

*...att min syn ska försämras så pass att jag blir blind.

*...att jag inte kan klara mig själv när jag blir gammal.

*...att vara beroende av någon annan pga rörelsehinder.

*...att något ska hända Pär eller Elin.

*...att Pär inte ska vilja fortsätta vara gift med mig.

Fridens.

......att avocado är giftigt för gnagare t.ex marsvin och kaniner?

Fridens.

Fritt vald förändring upplevs oftast som positiv även om den samtidigt kan vara skrämmande. Påtvingad förändring upplevs sällan som positiv och är alltid skrämmande. Jag önskar mig förändring i form av bättre hälsa; den delen av hälsan som jag inte kan påverka i så hög grad dvs den mentala hälsan. Den fysiska hälsan med t.ex onda knän och dålig ork kan jag ju påverka genom kost och träning och så småningom kan jag nog bli helt frisk. Den dystymiska depressionen kan jag inte påverka på så sätt att jag kan bli frisk från den, men jag kan göra mycket för att ha det mer än bara drägligt. Jag har ofta funderat på hur jag skulle reagera om jag vaknade upp en dag och var helt fri från alla depressiva besvär och fri från allt vad ångest heter? Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara då? Skulle jag verkligen vilja ha den sortens förändring? Man vet vad man har, men aldrig vad man får. Jag känner mina sjukdomar och jag vet vad jag klarar av och inte klarar av. Det finns en viss trygghet i det. Faktiskt. Om jag plötsligt blir helt besvärsfri, så måste jag bygga upp en ny sorts trygghet som baseras på helt andra förutsättningar. Skulle jag vilja det? Om jag ska svara helt och hållet ärligt, så tror jag faktiskt inte det. På ett sätt har dessa sjukdomar blivit en del av min identitet. Jag har lärt känna mig själv utifrån dem, men vem 17 är jag utan dem?! Mina sjukdomar är även en sorts skydd och om jag blev helt frisk, så skulle omgivningen kunna ställa en helt annan sorts krav på mig och det vet jag inte om jag skulle vilja. Ärligt talat. Det sägs att man ska vara försiktig med vad man önskar sig för det kan hända att man får det..... Det talesättet dyker ofta upp i mina funderingar och det är bl.a det som har hjälpt mig att uppskatta de små sakerna i livet.

Det kan finnas anledningar till att man inte vill spräcka sin bubbla som är fylld av det man känner sig bekant och trygg med. Förändring kan, som sagt, vara läskigt och det är bara när man står med ryggen tätt pressad mot väggen och inte kan komma undan längre som en förändring är absolut nödvändig. Jag har hittat en blog som är fruktansvärt dyster, negativ och - rent ut sagt - gnällig. Jag brukar titta in där ibland fast jag egentligen inte vet varför. Jag måste ju inte läsa den eftersom den är så patetisk, men jag kan inte låta bli. Jag skrev en kommentar när bloggen var ny och då var jag medkännande och försökte peppa killen till att det går att vända på en eländig situation. Han har fortsatt i samma dystra gud-vad-det-är-synd-om-mig-stil och får en del empatiska kommentarer, men igår kunde jag inte längre hålla mig utan skrev att han måste rycka upp sig. Människor som konstant gnäller över det de faktiskt kan påverka får mig att se rött. Hans svar på gårdagens kommentar löd: "ja man kan ju ändra allt i världen men vissa saker är ju ganska svåra med dom medel man har...". Han är 23 år, fullt fysiskt frisk, han har ett arbete och en egen bostad och han har det tydligen inte alltför illa ställt. Varför kan han inte se det? Han bloggar av samma anledning som jag skrev dagbok förut: för att få ur sig allt elände och han skriver själv att han inte använder sig av sin blog när han mår bra. Där finns en sak som kan ändra hans, om inte situation, så mående: börja skriva positiva saker för det mår man bra av! Han har flera hobbies, men de orkar han inte ägna sig år när han mår dåligt. Där finns ännu en sak som kan leda till förändring: låt hobbiesarna (?) bli en källa till positivitet i stället - utnyttja intressena! Jag har inget intresse av att hjälpa honom, så för min sinnesfrids skull ska jag sluta läsa hans blog eftersom jag blir irriterad. Jag har ytterst lite medkänsla med den sortens människor. Jag har själv varit i den situationen och då kanske man tror att min medkänsla därför är stor, men det märks så tydligt att han egentligen, innerst inne inte vill må bättre av just den anledningen jag skrev om tidigare, nämligen tryggheten och då försvinner min medkänsla lika snabbt som när man blåser ut ett ljus. Det är möjligt att jag verkar okänslig och självgod, men jag är inte okänslig medan jag däremot kanske är självgod. Har man inte rätt att vara självgod när man har tagit sig igenom ett helvete och kommit ut med livet i behåll + en massa erfarenhet och en uns visdom?

Fridens.

Jag hade det ganska trevligt igår och fick äta Stockholms godaste julbord! Det blev lite för många tunga diskussioner för att jag skulle vilja delta (t.ex Turkiets stormiga historia), men, i det stora hela, var det lättstamt och skojfriskt som det oftast är. Svägerskan med familj var nästan en halv timme försenade trots att de bor på gångavstånd. Jag är så trött på deras stil! Jag vet att det beror mer på svägerskan än på svågern och nå'n gång, när jag känner mig tillräckligt tuff, så kommer jag att säga vad jag tycker. Det är så dj-a arrogant och respektlöst mot svärföräldrarna och det är inte någon engångsföreteelse heller; snarare regel än undantag. De hade dessutom glömt den sillsallad som de hade gjort för att ta med, så mitt i "Kalle Anka", så gav sig svågern iväg för att hämta den och med t-banan hade det gått fort, men tror ni att t-banan fungerade? Inte då! Att promenera tur och retur tar nästan en timme. Jag undrar om de uppför sig på samma sätt när det gäller svågerns föräldrar? Det förstörde en del av stämningen för mig i alla fall även om jag lyckades skaka av mig det se'n. Vi var hemma halv 22 igen. Hemma hos marsvinen. Hemma i vårt Paradis. Jag minns en gång när Elin var liten och kunde prestera 2-ordsmeningar och vi hade kommit hem efter en tradig bilresa från Öland. Jag satt i hennes rum med henne i knäet. Det var kväll och hon var pyjamasklädd och det var vällingdax. Då utbrister hon med stor lättnad "Nu hemma!". Precis så känner jag varje gång jag har varit hemifrån!

Idag är det en lugn dag. Lite dagen efter och spänningen har släppt, men inte i negativ mening. Det är en avslappnad pyjamasdag. Även marsvinen verkar vara lite ur slag och ligger mest utströdda i varierande viloställningar. Till och med rådjuren har en lugn dag! Det är 2 stycken som har legat här utanför i sluttningen i ett par timmar nu vilket borde betyda att även omgivningarna är lugna och trygga. Julefrid även på juldagen.

Kommer någon ihåg den svenska serien "Cleo" med Suzanne Reuter och Loa Falkman? Vi hade köpt den första säsongen i julklapp till Elin (den sortens julklapp som jag visste att hon ville ha, men som hon glömt att hon önskade sig) och hon och jag har sett några avsnitt. Den är urbra! Rolig och snyggt gjort. Annorlunda. Jag har alltid sett Loa Falkman som enbart operasångare, men han är en riktigt bra skådespelare oxå. Gullig.

När vi kom hem igår, så installerade jag båda Sims 3-skivorna, men jag var för trött för att sitta vid datorn. I stället satte jag mig i soffan och läste ut "Maskarna på Carmine Street" och den var mycket bra. Nu ska jag läsa "Vyssan lull" av Carin Gerhardsen och den har jag väntat länge på att få läsa!

Nu måste jag trotsa mina föresatser och byta om till riktiga kläder för Elin och jag ska gå till Konsum!

Fridens.    

En första. En sen eftermiddag i oktober 1992 stod jag i vår lägenhet i Södertälje och vek tvätt. Det var mörkt ute. TV:n stod på. Pär var på arbetet. Då kände jag ett fladdrande i magen. Det dröjde en stund innan jag kom på vad det var, men det var första gången som Elin sparkade. Då förstod jag att jag hade en livs levande människa inuti mig. Wow....

Fridens.