Fritt vald förändring upplevs oftast som positiv även om den samtidigt kan vara skrämmande. Påtvingad förändring upplevs sällan som positiv och är alltid skrämmande. Jag önskar mig förändring i form av bättre hälsa; den delen av hälsan som jag inte kan påverka i så hög grad dvs den mentala hälsan. Den fysiska hälsan med t.ex onda knän och dålig ork kan jag ju påverka genom kost och träning och så småningom kan jag nog bli helt frisk. Den dystymiska depressionen kan jag inte påverka på så sätt att jag kan bli frisk från den, men jag kan göra mycket för att ha det mer än bara drägligt. Jag har ofta funderat på hur jag skulle reagera om jag vaknade upp en dag och var helt fri från alla depressiva besvär och fri från allt vad ångest heter? Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara då? Skulle jag verkligen vilja ha den sortens förändring? Man vet vad man har, men aldrig vad man får. Jag känner mina sjukdomar och jag vet vad jag klarar av och inte klarar av. Det finns en viss trygghet i det. Faktiskt. Om jag plötsligt blir helt besvärsfri, så måste jag bygga upp en ny sorts trygghet som baseras på helt andra förutsättningar. Skulle jag vilja det? Om jag ska svara helt och hållet ärligt, så tror jag faktiskt inte det. På ett sätt har dessa sjukdomar blivit en del av min identitet. Jag har lärt känna mig själv utifrån dem, men vem 17 är jag utan dem?! Mina sjukdomar är även en sorts skydd och om jag blev helt frisk, så skulle omgivningen kunna ställa en helt annan sorts krav på mig och det vet jag inte om jag skulle vilja. Ärligt talat. Det sägs att man ska vara försiktig med vad man önskar sig för det kan hända att man får det..... Det talesättet dyker ofta upp i mina funderingar och det är bl.a det som har hjälpt mig att uppskatta de små sakerna i livet.

Det kan finnas anledningar till att man inte vill spräcka sin bubbla som är fylld av det man känner sig bekant och trygg med. Förändring kan, som sagt, vara läskigt och det är bara när man står med ryggen tätt pressad mot väggen och inte kan komma undan längre som en förändring är absolut nödvändig. Jag har hittat en blog som är fruktansvärt dyster, negativ och - rent ut sagt - gnällig. Jag brukar titta in där ibland fast jag egentligen inte vet varför. Jag måste ju inte läsa den eftersom den är så patetisk, men jag kan inte låta bli. Jag skrev en kommentar när bloggen var ny och då var jag medkännande och försökte peppa killen till att det går att vända på en eländig situation. Han har fortsatt i samma dystra gud-vad-det-är-synd-om-mig-stil och får en del empatiska kommentarer, men igår kunde jag inte längre hålla mig utan skrev att han måste rycka upp sig. Människor som konstant gnäller över det de faktiskt kan påverka får mig att se rött. Hans svar på gårdagens kommentar löd: "ja man kan ju ändra allt i världen men vissa saker är ju ganska svåra med dom medel man har...". Han är 23 år, fullt fysiskt frisk, han har ett arbete och en egen bostad och han har det tydligen inte alltför illa ställt. Varför kan han inte se det? Han bloggar av samma anledning som jag skrev dagbok förut: för att få ur sig allt elände och han skriver själv att han inte använder sig av sin blog när han mår bra. Där finns en sak som kan ändra hans, om inte situation, så mående: börja skriva positiva saker för det mår man bra av! Han har flera hobbies, men de orkar han inte ägna sig år när han mår dåligt. Där finns ännu en sak som kan leda till förändring: låt hobbiesarna (?) bli en källa till positivitet i stället - utnyttja intressena! Jag har inget intresse av att hjälpa honom, så för min sinnesfrids skull ska jag sluta läsa hans blog eftersom jag blir irriterad. Jag har ytterst lite medkänsla med den sortens människor. Jag har själv varit i den situationen och då kanske man tror att min medkänsla därför är stor, men det märks så tydligt att han egentligen, innerst inne inte vill må bättre av just den anledningen jag skrev om tidigare, nämligen tryggheten och då försvinner min medkänsla lika snabbt som när man blåser ut ett ljus. Det är möjligt att jag verkar okänslig och självgod, men jag är inte okänslig medan jag däremot kanske är självgod. Har man inte rätt att vara självgod när man har tagit sig igenom ett helvete och kommit ut med livet i behåll + en massa erfarenhet och en uns visdom?

Fridens.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...