Min definition av kärlek. Ganska svårt att sätta ord på, men onekligen både intressantare och roligare att skriva om än om vad jag har ätit.....

Det finns olika sortes kärlek. Den kärlek jag känner för Pär är inte densamma som jag känner för Elin som inte är densamma som jag känner för marsvinen som inte är densamma som jag känner för böcker och språk.

Alla sorters kärlek har vissa saker gemensamt: det är en positiv känsla. Den ger mig glädje och livslust. Den gör mig generös och respektfull. Den gör mig beskyddande och försvarsberedd. Den lär mig att inte ta för givet utan att uppskatta.

Fridens.   

Vad jag åt idag. Hm. Vem tusan är intresserad av vad jag har ätit idag? Inte ens jag är ju det! Jag måste i och för sig inte skriva om just det för vem kan tvinga mig att hålla mig till kalenderns föreslagna ämnen? Eller så kan jag se det som en möjlighet att skriva om det på ett sätt som gör det hela mer intressant, men hur? Detaljer? Nä. Beskriva miljöerna i vilka jag åt de olika måltiderna? Överkurs! Faktum är att jag ska beskriva det jag har ätit på precis det sätt som jag uppfattar allt som har med mat och att äta att göra nämligen som ett nödvändigt ont och det som är ett nödvändigt ont försöker jag klara av så fort som möjligt, så här kommer det som jag har ätit hittills idag för jag skriver inte om det jag kommer att äta senare.

Youghurt, juice, drickyoughurt och te.

Fridens.

Jag hade bett Pär att säga till mig om jag fortfarande låg och sågade timmerstockar när klockan blev 10. Naturligtsvis gjorde jag det, så han kom in och väckte mig. Förresten så väckte jag honom i natt genom att ligga och sparka med bägge benen. Jag minns att han försökte väcka mig och han frågade "Vad är det som är fel??", men jag somnade om. Faktum var att jag drömde om spindlar i min säng. Massor av spindlar med långa ben och med håriga ben och jag gjorde mitt bästa för att trampa i hjäl dem. Jag slogs för mitt liv. En ren och skär mardröm!    

Nåväl..... Efter en lätt frukost, så gick Pär och jag ut i det fantastiska vintervädret. Snö, snö, snö överallt. Vit puderlätt snö. Träden har en komplett vinterskrud. Temperaturen låg på -10 och solen kom fram! Snöknarr och lukt av vinter och vedeldning! Vilken sagolik tur att jag mådde så pass bra att jag kunde komma ut idag igen! I början var det kallt, särskilt om ansiktet och det trots att det var vindstilla, men vi lyckades välja en välplogad promenadrunda (runt Flaten), så tempot gjorde oss varma och mot slutet var jag precis lagom varm utan att vara det minsta svettig; som en nybakad bulle.    

Rönninge Kungsgård som används som bl.a kursgård.  

Ett äppelträd med en koltrast som lunchade på dess frukter.

Den sitter till vänster i bild som en svart bulle.

Efter den promenaden på 75 minuter, så kan jag dra ned på Theralen-dropparna igen och det känns alltid bra! Vi var in på Konsum och fyllde på förrådet av mjölk och grädde, så ikväll vankas det varm choklad med vispad grädde.   

Fridens!

Ordet kaos betyder väl ungefär att någonting har fått sådan proportioner att det inte längre är hanterligt? I den här delen av Sverige lär man sig aldrig och därför blir det kaos när snön kommer, men det konstiga är att det inte behöver komma särskilt mycket snö för att det ska bli kaos. I och för sig är ordet 'kaos', vid det här laget, missbrukat. Sverige ligger en bra bit norr om ekvatorn. Sverige ligger i den delen av världen som har fyra årstider varav vinter är den ena och har man vinter en period om året, så infaller den i november-februari. Varför blir man då alltid lika förvånad när det kommer snö under november-februari?? I Kiruna blir man inte förvånad över snö så här års. I Kiruna faller inte hela samhällen ihop därför att ingen plogar för i Kiruna vet man att det kommer snö så här års och därför ser man till att plogar och sandbilar står fix färdiga att användas. Inte ens efter kaoset i början av året - och då var det kaos i ordets rätta bemärkelse! - så har de lärt sig något utan står lika handfallna som vanligt. Jag blir så trött.....

Fridens.....

Igår tog jag den sista 30 mg-Cymbaltan ur en tablett-karta och upptäckte till min stora förvåning att det var den absolut jätte-sista tabletten över huvud taget som jag hade hemma! Inte bra. Jag har ätit mediciner under så många år att förutseendet sitter i märgen och jag har stenkoll på när det är dax att fylla på lagren, men samtidigt är jag tydligen inte mer än mänsklig vilket visade sig nu. Hur skulle jag göra? Jag skulle kunna hämta ut på apoteket i Stockholm, så vida jag kom iväg till SATS. Om inte, så kan jag promenera till Salem och hämta ut där. Att beställa över internet går alltid, men den här gången skulle det ta för lång tid (1 vecka) och jag törs inte chansa på att vara utan 30 mg-tabletterna nu när de äntligen har börjat få effekt tillsammans med 60 mg-tabletterna. Jag kom inte iväg till SATS och var inställd på en lång uppfriskande promenad och en möjlighet att få slippa ångesten. När jag drar upp rullgardinen, så ser jag att snön vrrrrräker ned. Verkligen vräker ned. Shitponfrit! Jag byltade på mig och gav mig iväg, men först fick jag sopa utetrappan om jag inte skulle göra samma vurpa som jag gjorde i februari...... Det var pudersnö och gick lätt att fösa undan. Annars är inte snöskottning ett alternativ för mig längre till följd av just februari-vurpan.

När jag började gå ut mot gatan, så var det småslirigt och jag sa åt mig själv att slappna av, att ANDAS och att bara ta det lugnt. När jag hade tagit mig nedför de 3 oskottade trapporna, så tyckte jag att det räckte med spänning för idag och sms:ade Pär för att be honom hämta ut Cymbaltan på vägen hem från arbetet och det gick han med på, gud ske lov! Att pulsa fram och tillbaka till Salem tedde sig plötsligt omöjligt. Oplogat så långt ögat kunde se och en massa obehagliga minnen från tidigare i år när snön låg meterdjup.

Det blev tur och retur Konsum vilket var tillräckligt besvärligt. Jag köpte 2 röd-vita amaryllisar och jag tycker nog att de är de finaste. Jag valde noga och såg till att båda exemplaren hade 2 synliga stänglar var. Påfyllning av mjölk och drickyoughurt, lussebullar till Elin och godis till Pär. Jag hade tänkt köpa till mig oxå, men när jag kände efter (vilket jag borde göra oftare, så att jag inte stoppar i mig av gammal vana), så upptäckte jag att jag inte var sugen på något. Ömäjsing! Men jag ville inte vara helt lottlös inför helgen, så jag gick till Kaffestugan och köpte småkakor till mig själv. Visserligen innehåller de både socker och stärkelse i form av mjöl, men jag mörkar det genom att lägga betoningen på att de inte innehåller konserveringsmedel eller färgämnen. Man ska ju tänka positivt, eller hur?   

Elin hade fått "Eclipse" i brevlådan, så vi såg den till lunch och jag tycker fortfarande att det är den bästa av Twilight-filmerna. Den är den intressantaste, tycker jag eftersom man får veta mer om det mesta. Igår såg hela familjen första HP-filmen och de är ju för söta i den! Hermione är sååååå söt och så Neville med sina runda kinder och så Snape, som visserligen inte är söt, men yngre och läcker på ett farligt sätt. Ikväll fortsätter vi med "Fången från Azkaban". "Den hemlighetsfulla kammaren" hoppar vi över för den är tråkig och jag har så svårt för Aragog och hans alla spindelbarn i Den Förbjudna Skogen. *ryser*

Det snöar.

Och det snöar.

Och det snöar.

Och så snöar det lite till. Det är ett julkort under tillverkning utanför fönsterna. Det blåser inte det minsta, så snön faller stilla och tyst. Jag blir lite frestad att gå ut och bara stå där i snöfallet och lyssna på tystnaden.......

Den där korta, snöpulsiga, sliriga och svettiga promenaden till och från Konsum gjorde underverk för mitt mående! Ingen ångest idag trots att den kritiska tidpunkten är inne och det är en sån makalös lättnad!!! Jag ska försöka komma ut en kortis i morgon oxå.

Fridens.   

DN skriver att sjukskrivningarna ökar igen och att det kan förklaras med att det är många av de utförsäkrade som kommer tillbaka till sjukskrivningskarusellen. Vari består nyhetsvärdet av detta? Det här hade vem som helst med en gnutta sunt förnuft kunnat räkna ut, men till dem hör inte Reinfeldt & Co. Han skröt om att sjukskrivningarna minskat med 100.000, men glömde att nämna att det var på grund av de 100.000 som hade utförsäkrats och nu är alltså cirkeln sluten då de kommer tillbaka till sjukskrivning. Vad har vunnits av detta? Hur många människor har inte behövt gå igenom den Prövning som jag går igenom nu och hela tiden vetat att de faktiskt inte fixar arbetslivet? Vilket satans slöseri med människoliv och resurser!!

Längst ned i denna o-nyhet står att läsa: 

"Enligt de sjukskrivningsregler som infördes av regeringen sommaren 2008 är maxgränsen för sjukpenning cirka 2,5 år, utom för den som är allvarligt sjuk. De som nu har återvänt till försäkringen kommer alltså att utförsäkras igen om 2,5 år om de inte ses som tillräckligt sjuka enligt regelverket."

Notera uttrycket "allvarligt sjuk". Det uttrycket är relativt och det är FK som avgör vad som räknas som allvarliga sjukdomar. När inte ens en kvinna vars kroppsdelar/organ (?) växer okontrollerat får sjukersättning vid första försöket, vem tusan är då allvarligt sjuk??! Det påminner om de amerikanska försäkringsbolagen som konsekvent nekar pengar till operationer eller behandlingar bara för att de inte vill betala för det. I försäkringsbolagens fall heter det att t.ex behandlingen är för experimentell, men här i Sverige heter det att man inte är "allvarligt sjuk". Olika namn på samma syfte: spara pengar. Äckligt, äckligt, äckligt!!!    

Det jag har att se fram emot när min Prövning är slut är förmodligen en ny period av sjukskrivning i 2,5 år tills det är dax att Prövas igen. FK-mannen upprepade flera gånger vid mötet november hur svårt det är att faktiskt få permanent sjukersättning. Och sedan undrar de varför människor tar livet av sig??!! Hur länge orkar man utsättas för den här behandlingen och misstron??

O-fridens.

Mina föräldrar. Ett småknepigt ämne eftersom mina föräldrar inte avslöjade så mycket om sig själva eller uppmuntrade till frågor. Det var helt galet och jag fick ibland höjda ögonbryn när det visade sig hur lite jag visste om mina egna föräldrar.

Min mamma hette Gullan och var den yngsta i sin syskonskara. Hon föddes 1924 och dog 1997. Jag vet att hon inte var från Kiruna, kanske från Dalatrakten, men jag är inte säker. Pappa hette Viktor och var den äldsta i en skara på 4 bröder. Han föddes 1924 och dog 1999. Jag tror att han var från Kiruna där jag sedan föddes. Jag tror att mamma en gång berättade att hon träffade pappa när han låg på sjukhus och var dödligt generad över att hon skulle ge honom en spruta i rumpan. Sjukhusromantik.....

Pappa arbetade på LKAB som bokhållare vilket innebar att han arbetade med löner och ekonomi. Mamma arbetade som sköterska på lasarettet.

Pappa tyckte om att vara igång och inte ens värk eller sjukdom gjorde att han satt hemma i soffan. Han jagade älg en gång om året, fiskade, byggde stugan. När jag gick sista året på gymnasiet, så hade han äntligen möjlighet att skaffa sig en jakthund, en jämthund vid namn Ajja. Det hade funnits en hund innan jag kom till världen som hette Jack. Jag har inte en susning om vad mamma verkligen tyckte om att göra eftersom jag fick intrycket av att när hon inte arbetade, så var det hushållsarbetet som aldrig verkade ta slut. Jag undrar lite var min konstnärliga ådra kommer ifrån och mitt språköra? De här anlagen finns hos flera av mina syskon, men jag såg inget av det hos mamma eller pappa. Varför?

Några år efter att jag, som sista ungen ur boet, flyttat hemifrån, så sålde dem det hyreshus som jag bott i hela mitt liv (det var pappa som varit med och byggt huset med 6 lägenheter i början av 60-talet) och flyttade till stugan i Poikkijärvi, några mil utanför Kiruna. Där bodde de under sommarmånaderna och resten av året bodde de i en lägenhet på Teneriffa.

Fridens.

Min första kärlek hette Manolito och var med i "High Chapparall". Han var vuxen med svart hår, ett brett leende och glimten i ögat. Själv var jag runt 4 år. För stor åldersskillnad för att det skulle fungera frånsett att han bodde i Hollywood då. Jag hade en mjuk tygdocka med plastansikte och tvärs över bröstet på denna docka hade någon, på min begäran, skrivit "Manolito" med bläckpenna. Åh, vad jag var kär.....

Fridens.