Jag vet att jag inte blir lycklig bara för att jag lyckas bli av med mina överflödiga 30 kg. Jag har inte huv'et bland molnen på det sättet. Dessutom funkar jag inte så att jag skulle bli lycklig av att veta att jag har förbättrat min fysiska hälsa genom att gå ned i vikt. Jag läste om en brittisk undesökning som visar att risken för depression kan öka i samband med kraftig viktminskning. Eftersom jag redan lider av kronisk depression reagerar jag på den här artikeln. Mina känslor för min egen fetma är blandade. Så pass blandade att jag hela tiden säger emot mig själv. Ja, jag vill bli av med 30 kg. Nej, jag är inte villig att anstränga mig tillräckligt för att nå mitt mål. Ja, jag mår dåligt av att vara fet samtidigt som mina värden är lika bra som någonsin förr, så varför kämpa? Jag vill må bra medan jag går ned i vikt och inte tack vare att jag går ned i vikt. Den ekvationen går nog inte att lösa, men jag fortsätter att intala mig att det går för jag vill att det ska gå. Faktum är att den period som jag mådde riktigt bra var under förra året när jag bestämde mig för att äta det jag ville när jag ville för jag orkade helt enkelt inte med viktfokuseringen. Under juli månad gick jag ned 1 kg, 250 g per vecka. Eftersom det var en minskning om än liten, så har jag gjort någonting rätt och varför ska jag försöka laga det som inte är trasigt?

.......är trötthet. Den trötthet som kommer efter att ha varit ensam i 1,5 vecka har fått köa i väntan på att vi skulle bli färdiga med den första etappen av sovrummet. Förutom det, så känner jag av en social baksmälla. Pär och jag har umgåtts intensivt under veckan som gått och nu börjar det klia i mina ensamhetsnerver. Det känns inte som om jag har sovit bra de senaste nätterna. Sovrummet känns så radikalt annorlunda med ena väggen täckt av skog. Jag är övertrött och precis som vilken övertrött unge som helst blir jag grinig och irriterad, gnällig och missnöjd. 

Jag har inte tränat någonting och det var jag inställd på, men trots att renovering är fysiskt tungt, så ger det inte samma tillfredsställelse som träning. Pär har kommit in i ett träningsflyt och springer nästan varje morgon plus att han gymmar lite i det nya utegymmet på Garnudden. Jag skulle inte ha orkat träna i vilket fall. Nu har jag bara känt mig mörbultad och stel och haft ont i fötterna varje dag. 

Mitt Nivea-dille håller i sig. En väldigt glad överraskning är att jag nog har fått bukt med de torra partierna i ansiktet! Ingenting kvar runt mun eller näsa och pannan är mycket, mycket lenare. En peel off-mask som är så fantastiskt skön att dra av i kombination med ansiktsskrubb några gånger i veckan plus ansiktsvatten och ansiktskräm för torr hy. Egentligen inga specialprylar och definitivt med humana priser. Halleluja! I reklam för hudlotioner från diverse tillverkare utlovas ofta en sidenlen känsla och det har hittills varit rena nyset, men - banne mig - när jag har smort in mig med Nivea så känns huden sidenlen. Jag kan stryka med handen över armen fram och tillbaka, fram och tillbaka och bara gapa av förvåning. Huden känns sidenlen! 

Jag läste en del av en lång artikel i National Geographic som handlar om att allt fler amerikaner svälter. I en familj med 2 vuxna och x antal barn där de vuxna har arbete, så har de knappt råd med mat. Löneutvecklingen går bakåt. Det jag egentligen ville skriva om är att jag har fått rätt i en sak: det är fullt möjligt att vara överviktig trots att man inte äter mycket. När man inte har råd med mat av bra kvalitét eller, som jag, inte är intresserad av mat, så äter man mat av dålig kvalitét och då blir man fet trots att man äter lite. Det här försökte jag förklara för Dietisten från Helvetet för 7 år sedan, men hon bara fnös. Vad var det jag sa? 

Månadsvägningen visade 103, 5 kg vilket innebär att 1 kg har försvunnit den senaste månaden. Inga kommentarer.

Jag kom inte i säng förrän vid halv 2 och efter att marsvinen hade fått sin morgonmat klockan 8 var jag trött, så jag lade mig igen och sov till 11. Pär kommer hem i morgon och den trötthet som brukar ramla över mig efter att ha varit solokvist en dryg vecka verkar redan ha anlänt. Mitt behov av ensamhet är tillfredsställt. Nu är jag trött på att ha ansvar för allt. Jag tjuvstartar på avslappningen och släpper på garden mot tröttheten. Jag orkade inte träna idag. Jag hade ingen lust att träna idag, så jag lät bli att träna. Det kändes inte som det fanns någon poäng med att pressa mig själv. I stället duschade jag och sedan lade jag mig i soffan och läste.

Elin kom hit med Selma idag för nu har Robin tröttnat igen.

PS. Jag väger precis lika mycket som för 1 år sen på 1 hg när.

När jag är ute bland folk ser jag bara de som väger 70 kg eller mindre (70 kg är min målvikt).

Varje gång jag klär på eller av mig ser jag till att göra det i avskildhet och definitivt långt från alla speglar.

När jag köper kläder minns jag att jag brukade ha 38/40 i stället för 52/54.

När jag sitter i soffan tänker jag alltid på att den blir nedsutten pga. mig.

Det är samma sak med sängen; min halva har en djupare grop än Pärs.

När jag handlar läsk, chips eller godis tror jag alltid att kassörskan tänker att jag nog kan klara mig utan det.

Varje gång jag ser någon annan som är fet undrar jag om jag väger mer eller mindre.

De gånger som någon lägger märke till mig är jag övertygad om att de fördömer och föraktar. 

Att väga för mycket är det samma som att vara svag och att ha dålig karaktär och ointelligent. Det finns undersökningar som visar att omgivningen dömer och fördömer oss feta i allt från anställningsintervjuer till restaurangbesök. Jag har ofta blivit bemött med skepsis när jag säger att jag älskar att träna för hur kan det gå ihop med att jag är fet? Svaghet och sjukdom bemöts med kyla och förakt. "Du antränger dig inte!" "Du vill inte tillräckligt mycket!" "Du har bara dig själv att skylla!" "Du ger upp för lätt!"

Varenda människa är unik och man har inte samma förutsättningar för, i det här fallet, att lyckas med att gå ned i vikt.

Alla de jag möter och som jag upplever dömer mig vet ingenting om mig och mina förutsättningar. 

Det är inte omöjligt att jag är i bättre fysisk form än många normalviktiga. 

Det här är något som jag lever med dygnet runt, året runt och det är ett stressmoment. Negativ stress. Det maler i huvudet hela tiden. Jag slipper sällan undan. 

De dagar jag mår bra ger visar jag fingret åt omvärlden och då kan jag verkligen leva enligt Eleanor Roosevelts citat. 

De dagar jag mår dåligt, är trött och har ont, så är det betydligt svårare.

Idag är det svårt.

85 minuters promenad med fixerad farthållare. Jag började försiktigt och där förblev jag. Jag orkade inte ha något tempo idag, men det fungerade inte att gå riktigt långsamt heller. Det kändes som att jag hade en farthållare. Jag kände inte av gårdagens gummipass vilket lurade mig till att tro att jag inte hade någon träningsvärk alls. Ingen träningsvärk efter ett träningsuppehåll på 1 vecka - hur dum får jag bli? Trots att det var överkroppen som behövde en omgång, så är det i benen det känns. Nu på eftermiddagen kommer träninsvärken, ungefär 1 dygn efter och det med råge. Jag kan inte minnas när låren kändes så här pumpade! Det känns som om jag vaggar fram som värsta mister universum.

Enligt DN.se är detta den sista dagen med sjuk värme (31 grader) och jag ber till alla vädergudar om att det stämmer för nu har jag fått nog!!! Idag har jag haft på gränsen till ångest för att kroppen aldrig vill svalna. Inatt sov jag inte många timmar och efter promenaden har jag mått urdåligt. Trött, huvudvärk, matt, ångest & panik. Jag har druckit så mycket vatten de senaste veckorna att jag snart kräks.

SNÄLLA LÅT DET BLI SVALARE - BETYDLIGT SVALARE!!!!!

Jag hade tänkt promenera idag oxå, men när marsvinen hade fått sin frukost kände jag att jag var tillfälligt leds på det och gick tillbaka till sängen och sov till klockan 11. Efter lunch var det 29 grader, men det var inte alls så där kvävande hett som det var förra veckan och jag bestämde mig för att prova på ett gummi-pass. Fy, för den lede vad det var tungt! Ben-delen var urjobbig och jag var frestad att bryta, men det kändes som att det var tungt.......utan någon särskild anledning, så jag kämpade vidare. Nu har överkroppen fått en behövlig omgång!

I natt sov jag nog i ett sträck från halv 1 till 8. Det var inte riktigt samma tryckande värme när jag vaknade och jag kände mig inte klibbig över hela kroppen och det berodde på att det var tvärmulet. Gud så skönt! Visserligen 24 grader, men med en grå himmel som gjorde ljuset mycket behagligare för ögonen. Klockan var 10 i 9 när jag stack iväg på en tempopromenad med vattenflaska och keps, men utan solglasögon. Jag hade Salomonskorna på mig ä.k vanliga gympaskor och det är en jäkla skillnad på hur jag går i dem jämfört med MBT. Jag känner mig plattfotad och klumpig och får inte alls samma stuns i stegen hur jag än gör. Det känns mest i låren i stället för i hela benet och även magen och ryggen. Benen känns ansträngda i stället för att de har fått jobba om någon förstår vad jag menar. Det blev 65 minuter Ut på landet och till Konsum och 10 minuter hem med 2 kassar. Vad det var skönt ute i morse! Lagom varmt med svaga vindar och härlig luft som jag drog in i djupa andetag. Mot slutet kom solen fram och det blev stekhett igen. De enda jag mötte innan jag kom fram till affären var en dvärgschnauzer med sin husse, en ekorre och en cyklist (jag räknar inte bilar).

SMHI-appen hade utlovat regn och åska med start klockan 12 och halv 12 började det mullra. Jäss, jäss, jäss! Äntligen!! Det blev ett hyfsat åskväder med en ordentlig regnskur. Jag stod på balkongen och lyssnade på det välsignade fallande vattnet medan åskan mullrade i fjärran. Vilket underbart ljus! En stor suck av ren lättnad. Jag fick faktiskt en liten endorfinkick. Värmen har tagit så mycket på krafterna att åskvädret kändes lika befriande som när smärta släpper. Elin sms:ade om att det var ett jävla väder i Örnsberg och jag har sett på DN.se att det var ett betydligt kraftigare åskväder över Stockholm. Det var väl de avslagna resterna som jag fick. Som vanligt.

Strax innan det började regna var jag ute på balkongen och upptäckte en besökare som åt de äpplen som hade fallit ned från grannens träd. Vi tittade på varann, jag fumlade med mobilen och lyckades ta en bild utan att skrämma skönheten som sedan fortsatte att äta äpplen.

Jag gjorde som i torsdags: jag klarade av burstädningen före lunch. Jag hade ställt in spånsäcken och hösäcken för att ha dem inom räckhåll och gick för att hämta dammsugaren. När jag kom tillbaka hade Mimmi upptäckt hösäcken och försökte få sig en extra tilldelning. Till skillnad från rådjuret stod hon inte kvar när hon väl hade hört det läskiga ljudet från mobilkameran.  

Jag har inte för vana att duscha precis varje dag, men nu under värmeböljan har jag gjort det och jag skulle ha behövt smörja in mig oftare än vad jag har gjort. Det går helt enkelt inte att smörja in kroppen när den blir täckt av en svetthinna vid minsta rörelse, men idag kunde jag göra det och huden sa slurp på samma sätt som marken gjorde när den tog emot regnet.

Med jämna mellanrum vill både Pär och jag flytta till En Stuga i Skogen och periodvis har Pär till och med kollat bostadsannonser, men jag vill inte flytta från själva Rönninge och tyvärr skulle vi inte ha råd att bo kvar i Rönninge om vi bytte bostad. Vi flyttade hit för 15 år sedan och jag har kallat det för Mitt Paradis från dag ett och det gör jag fortfarande. Det finns irriterande grannar (som sågar ned träd med samma frenesi som termiter höga på speed), men det finns irriterande grannar överallt så vida man inte flyttar ut i skogen. Föreningen sköts på ett ypperligt sätt och har ett bra rykte vilket innebär att eventuellt tomma lägenheter säljs fort och att vår egen lägenhet har ökat i värde 3 gånger om. Idén att ta 10 flerfamiljshus och placera dem runt redan uppväxt skog var genialiskt. Det har gett en inbyggd gård fri från bilar. Vi har nära till naturen och femtielva olika promenadvägar, 10 minuters promenad till Garnudden. Promenadavstånd till både Konsum, vårdcentral, apotek och tandläkare. 5 minuter till tåget som tar 30 miuter till Stockholm. Vi blir aldrig störda av trafik och sällan av grannarna. För att inte tala om ekorrar, rådjur, harar och småfåglar som oxå bor här. Varför i hela friden skulle vi flytta??! 

När mobilen väcker mig klockan 8 har jag - numera - ofta sovit färdigt vare sig jag gillar det eller inte och hur ska jag då tillbringa tiden på bästa sätt? Jag promenerar. Det känns inte lika nödvändigt för kroppen med vilodagar när jag enbart promenerar, så jag gick ut idag med. Medan jag gav marsvinen frukost och sedan åt själv och gjorde mig i ordning kastade jag hela tiden blickar på termometern som obönhörligt verkade bläddra fram plusgrad efter plusgrad. Jag blev stressad och till slut fick jag stoppa mig själv och tala om att det faktiskt inte är farligt att promenera när det är 26 grader klockan 9. Skärpning! Farligt eller ej, så var det en dålig idé. Även om kroppen inte behövde sova mer, så behövde den heller inte promenera mer eller utsättas för gassande sol. 70 svettiga minuter där jag faktiskt återupptäckte en tvärväg som jag inte hade gått på flera år. Det blev ingen tempopromenad idag utan mer av stapplande och vinglande. 

En av många björkar som har

blivit  höstgul i förtid pga. torkan.

Resten av den här dagen har varit vidrig och jag önskar bara att den ska ta slut! En toppnotering på 33 grader. Jag fick en djävulusisk huvudvärk efter promenaden och eftersom den satt nedåt nacken trodde jag att det var spänning, men jag kunde inte låta bli att försöka få bort den med en dubbeldos och det fungerade. Halleluja! Idag har kroppen känts konstant varm och den svalnade bara medan jag duschade. En kortvarig lindring uppnåddes genom att stryka kallt vatten över nacken och bröstkorgen och allt skölja handlederna i svalt vatten. Det är äckligt och jag blir fullständigt utmattad. Ikväll kommer jag faktiskt inte att göra mitt vanliga kvällste och när jag inte vill ha te, ja, då är det åt h-vete för varmt!

Elin skickade den här bilden:

PS. En rådjurshona med sitt kid strövade förbi utanför köksfönstret och de pausade så kidet fick dia.