Månadsvägning: 101,9 kg vilket innebär en minskning på 1,6 kg. Vad glad jag blev!! Jag bläddrade bakåt i min almanacka och såg att även den förra vägningen innebar en minskning, så under de 2 senaste månaderna har jag gått ned 2,6 kg. 

Det tar tid att ändra sitt sätt att tänka och egentligen vill jag kunna se siffrorna och nöjt konstatera att det är en hälsovinst. Inget värderande, endast ett konstaterande. Jag har inte nått dit än, så när jag insåg att jag hade gått ned i vikt för andra månaden i rad började jag gå igenom vad jag har gjort och inte gjort, tränat och inte tränat, ätit och inte ätit och jag insåg att jag inte följer något egentligt mönster eller kosthållning. Det är så jag vill ha det, men det medför oxå att det kan vara svårt att fortsätta gå ned i vikt när jag inte vet vad jag har gjort rätt. Å andra sidan är det bara för mig att fortsätta precis som jag gör nu för det verkar ju vara rätt för min kropp! Rörigt i knoppen. 

Pizza vid ett flertal tillfällen och det går inte hem hos vare sig Viktväktarna eller LCHF:arna som är de 2 inriktningarna som jag har provat.

Grekisk youghurt dagligen (Viktväktarna).

Start-flingor dagligen (Viktväktarna och LCHF).

Rocky Road varje kväll eftersom mitt Rocky Road-dille inte vill ge med sig (Viktväktarna och LCHF).

Coca-Cola och det finns ingen som godkänner det och inte jag heller, inte i längden. Det är för mycket socker och jag har slutat med det nu.

En period med vitt bröd varje dag (LCHF och min egen mage....).

På brödet hade jag mycket Bregott, lagrad Herrgårdsost och parmaskinka (Viktväktarna).

Chips nästan varje helg (Viktväktarna och LCHF). 

2 mellankokta ägg varje dag (Viktväktarna).

Lite juice som komplettering till äggen (Viktväktarna, men mest LCHF).

1 banan då och då (LCHF).

Det är Pär som lagar middag varje dag, så vida han inte flänger iväg till Öland och vi är eniga om att det ska vara naturliga råvaror (vi har inte sett en lätt-produkt på flera år), rätt sorts fett, närodlat och ekologiskt så långt det är möjligt, grönsaker. Det blir mycket kött, fisk och kyckling med gräddiga såser. Det är det här som fungerar och det är det här som jag mår bra av och jag tänker fortsätta att må bra! Haha!

Boken "Kroppspanik" av Julia Skott har gjort intryck på mig. Den har kickat igång den ifrågasättande delen av hjärnan och den har satt mig på mental träning. Jag på allvar börjat träna mig på att vara snällare mot mig själv och då menar jag snällare i den betydelsen att jag vill bli mindre fördömande. Jag är inte misslyckad för att varken Viktväktarna eller LCHF har fått mig att rasa i vikt. Jag är inte misslyckad bara för att jag upplever hela kost- och viktprocessen som fruktanvärt tung och nedslående. Jag har inte dålig självdiciplin för att jag inte klarar av att hålla mig till en strikt kost. När jag hade läst färdigt boken bestämde jag mig för att dumpa ryggsäcken som innehåller alla åsikter, regler, måsten och krav när det gäller mitt förhållande till mat och jag känner mig lättare. Bokstavligt och bildligt. 

Samtidigt är jag så insnärjd i det fördömande sättet att tänka att jag inte kan låta bli att tänka: "Det är väl inte så att jag försöker göra det lätt för mig genom att hoppa på en metod som innebär att säga ja oftare än nej? Det är alltid roligare när jag får äta vad vill". Det är ingen idé att försöka kväsa den här inre rösten för den har funnits för länge. I stället får jag ge den Snälla Rösten mer spelrum. Lite som i den där sedelärande berättelsen om solen och vinden som tävlade om vem som fortast kunde få mannen att ta av sig rocken. 

Jag har oxå börjat träna på att se kroppar för vad de är. Helt enkelt kroppar. Det har ingen som helst betydelse hur de ser ut. Att se en kropp utan att döma eller dra slutsatser eller värdera. Det är svårt! Väldigt svårt! Så fort jag är ute bland människor registrerar jag om de är tjocka eller normalviktiga, vältränade eller soffpotatisar. Det är samma sak när jag ser filmer eller serier. Jag vill inte att andra ska döma mig efter hur jag ser ut för de vet ingenting om mig eller mina förutsättningar och då bör jag ju vara lika generös i min tur. 

.......som jag blir alltför stöddig och tycker att jag är stark och smidig, så är det bara att lägga till en eller ett par nya övningar, så kommer jag ner på jorden igen. Det hände idag.

Gummibandspass inklusive några nya övningar med det nya bandet. Utfall med bandet som motstånd. De vältränade människorna som visar övningarna får det ju att se så lätt ut....... Att stå i sk. stegposition med bandet under foten och upp mot axlarna för att sedan göra ett utfall och återgå till start. Baggis! 1. Utfall kräver bra balans. 2. Det är långt ifrån en baggis att hålla upp bröstet och ryggen "neutral". Det gick nästan med höger ben och inte alls med vänster ben. Jag får nog nöja mig med att öva på utfall utan gummiband och den är en väldigt bra övning som den är. Då kan jag veva med armarna för att hålla balansen. Jag är lite osäker oxå eftersom jag inte känner att jag törs lita på att knäna håller, men övningen fungerar nog bättre utan bandet. Till att börja med. 

Jag lade till ytterligare 2 övningar, men de är för axlarna, hakdrag och axelpress. De övningarna knäckte mig inte på samma sätt även om jag kommer att få en träningsvärk utöver det vanliga.

Passet som helhet blev lite ryckigt och okoncentrerat även om det var skönt. Pricken över i - en ironisk prick över ett lika ironiskt i - blev att det ena gröna bandet gick av. Pang! Det är bara 3 månader sedan jag köpte de och den här gången har jag inte gått lika hårt fram, så nu undrar jag om gummibanden i sig bara är skräp eller om jag kanske förvarar de fel så att de torkar. Jag har mäjlat kundtjänsten på Svenskt kosttillskott. Kanske blir jag kompenserad.

De första 2 tredjedelarna av självhypnosen kändes helt ok, till och med bra. Jag menar, det är ju aldrig fel att slappna aaaaav...... Det är den sista tredjedelen som fick mig att bli mindre avslappnad eftersom den inte fokuserar på mitt problem. Mitt problem består inte av att jag äter för mycket eller att jag småäter mellan måltiderna. Att då hypnotisera mig själv till att äta mindre portioner eller att undvika fettbildande mat känns fel. Helt fel. Visserligen är det här min första kontakt med hypnos, men jag tror att det är precis lika viktigt att budskapet känns rätt som det är att det ska klicka med en terapeut för att man ska kunna slappna av och öppna sig. 

Nedan följer en del av den felande tredjedelen. Det här handlar inte om högläsning, så när jag har skrivit ut flera vokaler efter varandra beror det på att hon drar ut på just de ordet. Punkterna mellan orden symboliserar en paus (där endast bakgrundsmusiken hörs). När ordet är kursiverat är det för att det betonas. 

Föreställ dig en behaglig, långsam och dämpad kvinnorössssst......

För det första kommer du att märka att du vid måltiderna så njuuuter du av maten .... men mindre portioner räcker för att du ska bli mätt. Ja, för varje dag som går kommer du att märka att du njuuuuuter av maten vid ....... varje måltid ..... men med mindre portioner ..... räcker det för att du ska bli mätt. Du kommer att upptäcka att du inte har nåååågot behov ... inte någon anledning och framför allt inte någon önskan att äta lika mycket mat som du har gjort tidigare. Med andra ord är din nuvarande önskan att sköta din vikt mycket, mycket, mycket  starkare ..... än den önskan du tidigare har haft att äta en massa mat. Eftersom du njuuuuter av maten, du verkligen njuuuuter av maten och inte är mitt uppe i en bantningskur förändrar du bara dina matvanor och du kommer att upptäcka .... att mindre portioner gör dig lagom, behaaagligt mätt ..... och eftersom du känner dig behagligt, lagom mätt efter  måltiderna så kommer du att märka att den andra saken händer..... och att det är du som kommer att ha mindre behov, mindre skäl och mindre önskan att äta mellan måltiderna. Din nuvarande önskan att gå ned i vikt på ett lätt och naturligt sätt .... och utan ansträngning och det är precis det du gör just nu ..... den är mycket starkare än den önskan som du tidigare har haft att äta mellan måltiderna ..... och sen händer en tredje sak nämligen den att när du innan du äter fettbildande mat - och du vet vilken mat som är fettbildande så det behöver inte jag berätta för dig - så kommer du oavsett var du är  och vem du är med att tyst .... tyst för dig själv ställa dig en mycket viktig fråga och den frågan är: Vad vill jag helst göra? Tappa i vikt eller äta den här fettbildande maten? Eftersom du har den här inre önskan att gå ned i vikt och du vet att du redan håller på att skaffa kontroll över din vikt så kommer du att upptäcka många  många gånger, ja, oftare än du tror, är det möjligt att du bestämmer dig för att du inte har något  behov ... inte har någon anledning och inte har någon önskan att alls .... att äta den där fettbildande maten. Och när du har fattat det beslutet ....  kommer du att njuuuuta av mat som inte är fettbildande och varje gång det händer dig så kommer du att känna dig nöjd  och glad för det är ett bevis på ... och alla behöver vi bevis nån gång ... på att dina matvanor verkligen förändrats. Ja det är ett bevis på att du verkligen håller på att ta kontrollen över din vikt ... lätt... naturligt och uuuutan ansträngning. Så från och med idag idag och för varje dag som går kommer du att upptäcka att vid måltiderna .... så har du mindre behov ... mindre anledning .... och mindre önskan att äta lika mycket mat som tidigare. 

Det var åter igen dax att gå till Salem dels för att skicka tillbaka det felaktiga gummibandet och dels för att hämta det rätta som jag köpte hos Gymgrossisten. Det kändes som om jag har gått den där sträckan förtifjorton gånger den senaste veckorna och jag är urleds på den! Till Salem gick det bra med tempo, men hemåt kändes det som om jag gick in i väggen. Pang! Jag hade hyfsad fart när jag kroppen plöstsligt vrålade att den faktiskt inte orkade. Sänk tempot för bövelen! Det blev 20 minuter dit och 25 minuter hem och ingen omväg som jag annars går. Jag tycker om att pressa mig själv när kroppen mår bra, men både igår och idag har halsen känts irriterad och jag har varit så himla trött. Dessutom dras jag med en spänningshuvudvärk sedan 4 dagar, en värk som jag inte förstår varför jag har. Jag använder bettskenan varje natt och jag har ingenting som hänger över mig. 

Gummibandet, Exetube, är i alla fall det jag är ute efter, men det följde inte med förslag på övningar, så jag ska kolla upp det på nätet. Utan att jag valde det när jag beställde Exetuben fick jag med ett nummer av Gymgrossisten Magazine och herre jösses vad den tidningen är fel för mig! En hel tidning med äckligt stora muskler och senor, kosttillskott och deffning. Inget kroppsfett så långt ögat nådde. Det är den absoluta motsatsen till vad jag är ute efter med min träning.

Gummibandspass som var så jäkla tungt vid benövningarna med flera extra flåspauser, men ändå skönt. Överkroppen och stretchingen var inte tungt alls. Jag fortsätter med balansbrädan och gör framsteg både när det gäller balansen och styrkan i vristerna. 5 minuter med båda fötterna på brädan och tippning åt olika håll och 30 sek eller mer med endst ena foten och utan att hålla i mig i hyllan. 

Jag utlovade fortsättning på utbetalningen av Majas veterinärbesök. Det fungerade! Mitt skeptiska jag är glatt överraskad eftersom det här är den sortens teknik som faktiskt underlättar för mig och som inte finns bara för att det är möjligt att göra det. Jag fotade och skickade in allt samma kväll som besöket och nu har jag fått pengarna, 7 arbetsdagar senare. 

Jag fortsätter att läsa i "Kroppspanik" och inser att jag har dragit på mig en ätstörning. Nej, det handlar inte om vare sig anorexi eller bulimi utan en störning i den bemärkelsen att jag inte har ett avslappnat förhållande till mat eller till att äta. Jag har haft det här i ca 10 år nu. Samma år som min svärfar fyllde 70 provade jag Viktväktarna för första gången (då vägde jag 95 kg) och det var starten och i år fyllde han 80, så 10 års nojande om vad jag ska äta och inte äta. Om jag förenklar å det grövsta, så är det nojandet som har fått mig att gå upp de kilon jag förlorade plus många till (nu väger jag 103 kg) eftersom det är jävligt stressande att noja kring mat och ätande och stress kan leda till viktökning. Att noja kring något som hör till vardagen, som är omöjligt att kringgå så vida jag inte trillar av pinn, kan inte vara annat än stressande. Jag skyller inte på någon, jag bara konstaterar.

När jag behöver prata med någon pratar jag med min man och det går att prata om allt med honom. Vi är båda intresserade av kost och träning. Ibland går åsikterna isär och det kan jag hantera, men det är när hans blick blir tom och jag inte når fram trots att jag försöker förklara tills jag blir blå i nyllet och nästan står upp och skriker som jag känner frustration och hopplöshet. Vid middagen idag ville jag praat om hur stort intryck "Kroppspanik" har gjort på mig och då kom frustrationen och hopplöshetskänslan. Antingen är han helt ointresserad eller så förklarar jag dåligt tills jag kom på att han aldrig har haft problem med vikten. Han har alltid varit smal eller normalviktig, så hur ska han kunna förstå hur dömd och föraktad jag känner mig så fort jag är ute bland folk? Han har ingen anledning att tänka på hur alla är smala och glada i tv-serier och filmer, böcker och tidningar. Han vet inte hur det känns att behöva köpa kläderna från avdelningen med stora storlekar som oftast är placerad i ett mörkt hörn av butiken. Han har förmodligen inte upplevt hur läkaren ser skeptisk ut när hen får höra att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att träna. Visst håller jag med när han säger att det handlar mycket om ens egen attityd, men det finns gränser även där.

När han var på Öland nu i somras samtidigt som svägerskan med familj och även svärföräldrarna kände han sig trängd när mattjatet blev för intensivt och motstridigt. Han fick pikar för att han har blivit lite rund om magen samtidigt som det tjatades om att "äta tills all mat var slut" för att vid fikat bli ifrågasatt när han tackade nej till fikabrödet. Till slut sa han ifrån och de fick en tankeställare. Han har bestämt sig för att inte äta bullar eller godis och då gör han inte det och han kan inte förstå att det inte är lika enkelt för alla andra. Jag frågade honom varför han hade bestämt sig för det, men han kunde inte ge mig ett tillfredsställande svar. För mig är det en oerhört stor skillnad när jag bestämmer mig för att inte dricka Coca Cola pga. att det inte är nyttigt med så mycket socker trots att jag tycker att det är gott än om jag bestämmer mig därför att jag helt enkelt inte är sugen, inte tycker att det är gott. "Vad har sug med nånting att göra?" undrar han. Skillnaden ligger i att jag nekar mig själv något respektive att jag inte vill ha det. Psykologiskt sett är skillnaden milsvid. Det kan inte han förstå och det har oxå att göra med att han aldrig har befunnit sig i ett läge där han behövt debattera med sitt samvete. Det här ska jag påminna mig själv om för att slippa den frustration som kommer när jag inte kan göra mig förstådd. 

Varning utfärdas! Detta är ett långt inlägg utan bilder. Det är mina funderingar och reflektioner om vikt och hälsa. Det finns inga lättköpta plattityder eller fantasilösa pepp-bilder med engelsk text. Om du känner att din hjärna inte pallar kan du sluta läsa nu.

Idag började jag läsa Julia Skotts bok "Kroppspanik: fett lögner & sjukt onödig ångest" och jag känner mig inspirerad. För en gångs skull handlar det inte om att jag känner mig inspirerad till att gå in för en kosthållning som jag förmodligen inte kommer att kunna hålla mig till i hopp om att bli en sundis i stället för en rundis eller att gå ned i vikt för att kunna köpa alla snygga kläder som inte finns i storlek 52 eller att börja hårdträna med hopp om armmuskler och magrutor. Nä, jag känner mig inspirerad till att tänka annorlunda, till att sluta betrakta mig själv så kritiskt och i stället börja betrakta omvärlden kritiskt. Jag är anhängare av tron på eget ansvar och av att inte skylla mina misslyckanden på andra, men det finns en gräns för när jag känner mig för motarbetad, när jag inte längre kan ignorera media och människors trångsynthet och hjärndöda fördomar. Här känner jag att Julia Skott kan hjälpa mig!

Eget ansvar: jag har ansvar för min vikt och det är ingen annans fel att jag väger 103 kg. Andras ansvar: det är faktiskt inte mitt fel att jag mår dåligt över att jag väger 103 kg. Naturligtvis kan jag sätta upp affirmationslappar på spegeln och peppa mig själv dagligen och stundligen. Naturligtvis kan jag sträcka på mig och intala mig själv att jag duger som jag är och att ingen vet någonting om mig och anledningen till att jag är fet. Naturligtvis kan jag stoppa in proppar i öronen och sätta skygglappar för ögonen, men jag vill inte leva så. Jag börjar tro att man måste vara en buddhistmunk med maxad inre frid som hela tiden ler överseenda åt världens vansinne (ungefär som med Dalai Lama) för att freda mig från tidningsartiklar, löpsedlar, reklam, filmer och till och med böcker. 

Jag har aldrig varit nöjd med min kropp utom en kort period när jag var nyförälskad och vansinnigt fascinerad av att ha hittat en kille (numera min man) som tyckte om mig och min kropp precis som vi var. Kroppsnojan började i tonåren när jag läste Halequinromaner (tidigt 80-tal). Kvinnorna var alltid storbystade ("....som inte ens en herrskjorta kunde dölja...") med platta magar och långa ben och ordet perfekt förekom lite för ofta. Jag minns precis när jag fick nog av det. När jag läste en mening i stil med: "Han stod kvar nedanför trappan och såg på hennes perfekt formade höfter medan hon fortsatte blablabla." Där och då ville jag kräkas och jag slängde faktiskt pocketboken i väggen. 

Tillbaka till boken! Marilyn Wann lär ha sagt att det enda du kan diagnostisera genom att se på en överviktig människa är dina egna fördomar och känslor om överviktiga kroppar. Varför kan jag aldrig formulera mig lika klockrent?! Julia Skott är, precis som jag, en BMI-förnekare (Julia Skotts eget ord). Jag har förkastat BMI-metoden för flera år sedan efter att ha läst en hel del i samband med min LCHF-period. "Vikten säger inte så mycket om hur du mår, bara om vilket tryck du utövar på jordskorpan och det är inte intressant alls faktiskt." skriver Lars-Erik Litsfeldt. När jag såg den där personlige tränaren på SATS som bestod av enbart muskler började jag fundera på hans BMI eftersom muskler väger mer än fett. Det borde inte skilja sig alltför mycket från mitt värde, men inte tusan anses han vara överviktig eller ohälsosam! 

På den tiden jag var normalviktig kunde jag klä mig i storlek 38/40 och det motsvarade M (medium), 42/44 motsvarade L (large) och 46/48 motsvarade XL (extra large). Storlekarna har ändrats sedan dess så att 42/44 har ändrats till L. När media fläskade på (oavsiktlig ordvits - haha!) med bilder av modeller som var "plus size" blev jag alltid exalterad och började hoppas att de smala idealen var på tillbakagång tills jag förstod att "plus size" var det samma som 44/46 som i mina ögon är normalviktig. Jag går inte på det längre. Gränserna för BMI-värdena har oxå ändrats för att passa ihop med WHO. Värdet för övervikt sänktes från en dag till en annan vilket medförde att många människor plötsligt var överviktiga utan ens ha hunnit äta frukost och det är när storlekar och matematiska värden ändras som man får intryck av FETMAEPIDEMI. Fakta är att endast 14% av den svenska befolkningen kategoriserades som feta år 2012. Inte ens en femtedel av befolkningen. 35% kategoriserades som överviktiga, men då framgår det inte hur många kilon för mycket som det handlar om. Det kallar inte jag för epidemi.

Om jag hade mycket pengar eller om jag var begåvad med färdigheten att kunna sy mina egna kläder hade jag haft helt andra möjligheter att klä mig snyggt. När KappAhl introducerade sitt märke XLNT var ett av argumenten att kläder i stora storlekar kräver mer av sömmar och material och så är det. Tyvärr, tycker jag inte att de har lyckats leva upp till det kvalitétstänkandet för även om det är de kläderna jag alltid siktar in mig på när jag måste förnya garderoben, så är de varken välgjorda eller välsittande. Det är tältliknande saker som tappar formen efter ett par tvättar och i urtrista dämpade färger eller med så hiskeliga mönster att jag får känslan av bestaffning över att behöva de storlekarna. Om jag hade råd inbillar jag mig att jag skulle kunna köpa kläder som är anpassade till min kroppsform i stället för att jag ska anpassa mig till kläderna. Om jag hade pengar skulle jag kunna låta sy kläder speciellt för mig. Det skulle inte handla om att plagg som döljer, förminskar eller distraherar. Naturligtvis kan man vara väklädd i storlek 52 om plagget är sytt för de förutsättningarna, men det kostar. Antar jag. Jag inbillar mig att mitt intresse för kläder skulle bli större om jag blev mindre (ordvits igen!) för när jag var normalviktig tyckte jag om att köpa kläder, men skulle det vara en vettig anledning att gå ned i vikt? Jag är ju en stugsittare och behöver egentligen inte så mycket kläder mer än mjuka tröjor och leggings. 

När jag hade min husläkare EW upplevde jag inte henne som det minsta fördömande för att jag väger för mycket. Jag röker inte och har aldrig gjort det. Jag dricker inte och har aldrig gjort det. Jag är medveten om vad som är bra mat och inte. Jag tränar 4-5 gånger i veckan. Alla mina värden är bra, till och med mycket bra (mitt blodtryck har varit för högt en enda gång och då hade jag havandeskapsförgiftning), förutom kolesterolet. Jag vet nu att det inte behöver vara livshotande med ett högt kolesterolvärde, så jag kommer inte att börja äta medicin för det igen. Jag tyckte mycket om doktor EW och jag hade nog enorm tur som hade henne för i Julia Skotts bok finns många exempel på hur fördömande läkare kan vara bara för att patienten är överviktig. Den enda riktigt otäcka människan jag har råkat ut för var Dietisten från Helvetet som lyssnade mer på sin egen skärande stämma än på mig. Hon berättade att hon själv hade varit överviktig, så hon visste minsann hur det var och eftersom hon hade lyckats gå ned i vikt borde alla andra kunna det oxå och om hennes råd och metoder inte skulle fungera för mig, så var det mig det var fel på.