Veckans andra och sista pass med gummiband. Vad skönt det var! Tungt på ett härligt sätt och idag gick jag upp i fullt program vad gäller repetitioner. Jag avslutar med 5 minuter på balansbrädan, men jag vet inte om det hjälper till att stärka vristerna. Balansen har blivit avsevärt bättre. Jag har alltid föredragit att träna armarna när det kommer till styrketräning, men nu uppskattar jag benövningarna mer för där upplever jag stor skillnad i styrka, väldigt stor skillnad och den har jag mycket nytta av när det gäller avlastningen av knäna. Det är väldigt tillfredsställande att orka. Däremot undrar jag om jag någonsin kommer att uppskatta konditionsträningen? Kanske om jag lyckas gå ned i vikt.....

Klockan halv 10 drog jag iväg på en rrrrrask promenad eller energigång eller kraftgång (power-walk) som höll i sig hela vägen runt Flaten (en lite längre väg) och fram till Konsum. 50 minuter. Det var bara 15 grader även om solen sken från en blå himmel, så jag hade jacka på mig vilket blev varmt och jag blev törstig och ångrade att jag inte hade vatten med mig. Inne på Konsum lade jag till en flaska Imsdal till stödhandlingen och jag hade klunkat i mig halva när jag kom hem.

Jag kände ingenting av skavsåren! För första gången på en dryg vecka gjorde det inte ont när jag hade skor på och nu är jag dessutom fri från kompresser och kirurgtejp. Jag fick använda remover för att få bort tejprester. Det är nu det gäller för mig för det kommer att finnas en massa trevlig torr och död hud som jag INTE får roa mig med att riva bort (fast jag har redan fingrat.....). Jag måste intala mig att jag vill slippa kompresser och plåster. Som ett mantra. "Bort med tassarna! Slipp kompresser! Bort med tassarna! Slipp kompresser!"

Ork plus koncentration är lika med endorfiner. Jag tränade med gummibandet idag och kände att "Där satt den!". Efter flera tunga och halvmotiga pass föll det äntligen på plats och det var så skönt och roligt! Nästa gång kommer jag att öka till fullt antal repetitioner.

Det är viktigt att göra övningarna rätt oavsett träningsform och inte bara för att man kan skada sig om man gör fel utan för att få maximal effekt. Jag upptäckte det förra gången vid uppvärmningen. Jag genomförde inte steget upp på pallen fullt ut dvs. jag klev inte upp helt och hållet så att benet sträcktes. En form av fusk för när jag korrigerade mig själv blev det jobbigare. Det var samma sak med de djupa knäböjen. Det blir en jäkla skillnad när jag rätar upp hela kroppen och skjuter fram höfterna och det tar ännu mer på rumpan.

En promenad på 20 minuter till vårdcentralen och en raskare variant på 35 minuter hem. Jag hade mina "vanliga" gympaskor och förutom svaga protester från skavsåret klarade jag mig bra.

Läkare AT, som jag faktiskt träffade i november när jag hade ögoninflammationen, hade idag som uppgift att gå igenom mina recept.Igår kollade jag upp recepten på apotekets hemsida och nästan alla var helt slut. Besöket kunde gå på 2 sätt: antingen skulle jag få dra min hela medicinska historia eller så skulle läkaren inte fråga något. Det blev någonting mitt emellan. Hon förnyade alla recepten rakt av, men som vanligt blev det tveksamheter angående Stilnoct (Zolpidem) fast inte det vanliga tjatet om beroendet. Hon funderade mer på om hon kunde lita på mig så pass att hon kunde skriva ut en större mängd än för 1 månad i taget. Jag sa att hon kunde lita på mig och att jag inte hade för avsikt att försöka ta livet av mig med hjälp av tabletterna. Jag sa oxå att det egentligen inte innebär några större problem, än de som rör min bekvämlighet, att jag måste ta mig till ett Apotek för att hämta ut dem (den sortens medicin skickas inte med posten) och då skrev hon ut för 1 månad i taget. Besöket tog en kvart. Nu ikväll såg jag att hon missade att förnya Omeprazol, så då fick jag fixa det via Vårdguiden.

Jag blev satt på en väntelista för att få en stadigvarande läkarkontakt som kan hålla koll på min hälsa, men läkare AT insisterade på att kolla blodtrycket med anledning av mina många mediciner. Senaste gången jag kollade blodtrycket var för precis 3 månader sedan och då var det 110/70. Idag var det 113/90. Den lilla förändringen kan bero på stress i samband med besöket vilket är väldigt vanligt.. Det är inte många av mina värden som är som de ska utan att jag medicinerar så att de håller sig i schack, men blodtrycket vill jag nästan malla mig över just för att det är bra trots mina 30 kilos övervikt. Man får vara glad för det lilla!

Något annat som gjorde mig glad idag var endorfinerna som kom igång när jag fick upp farten på väg hem och att regnet höll sig kvar i molnen tills jag kom in på gården då de började falla, stora och extra blöta. Den här trädstammen med blommorna ser jag varje gång jag går ned mot stationen och jag vrider nästan nacken ur led för att se den så länge det bara går. Det är så makalöst vackert att jag tog mig friheten att kliva in på husägarens tomt för att fotografera. Titta!

......gör att hela kroppen värker. Jag promenerade 80 minuter idag (inga stavar för jag bar på paraplyet i stället) och den första halvan var bra, men sedan domnade tårna bort och jag var tvungen att knyta om skorna. Det hjälpte inte nämnvärt. Stuk-foten började protestera och så kände jag att det var en ny blåsa på g nedanför monsterblåsan. Till och med hälsporren försökte göra sig hörd. Resten av dagen har stuk-foten känts stubbig och jag har haft ont i ryggen. JAG VILL HA ETT PAR NYA FÖTTER! Magen är helknäpp. Efter 1,5 Dallasavsnitt blev jag så sömnig att jag lade mig ned i soffan och sov 1 timme. Jag kände mig något mindre grinig efteråt.

Pär och jag veckohandlade på Konsum och då fick jag tillfälle att prova att ta på mig skor igen och det gick bra! Jäss!! Jag fick blodad tand och bestämde att jag skulle köra ett pass med gummibanden. Det var tungt, men inte äckeltungt och jag körde färre repetitioner. Det kändes himla bra efteråt! 

Jag passade på att byta bandage när jag duschade och visserligen har såret fortfarande en köttig färg, men ny hud är på g och jag kan trycka både på och runt omkring utan att det gör ont. 

De har en väldigt trevlig blå-gul färg tycker jag.

I förrgår, måndag, glömde jag ta kvälldosen av Lyrica. Det i kombination med att foten värkte gjorde att jag inte sov många timmar. Igår stge jag upp klockan 7 eftersom jag skulle till Rosie. Halv 8 fick jag se mig besegrad eftersom jag inte ens kunde få på mig skorna. Jag hade kunnat krypa till sängs igen, men jag gjorde faktiskt inte det utan satte mig vid datorn och lade in en stor beställning av kompresser, kirurgtejp, klorhexidin och Xylocain från Apoteket. Sedan bloggade jag av mig min besvikelse över att behöva stå ut med håret i 2 månader till. 

Pär var på kurs och borta över natten och jag hade varken mjölk, ägg eller middagsmat hemma och kände mig tvingad att ta mig till Konsum på något sätt. Mina Scholl-tofflor fick bli lösningen. Det var ingen värme ute, så jag bytte till ett par tjockare strumpor och sedan hasade jag iväg och lyckades handla det jag behövde. 

Såret gjorde ont och det var nervöst när jag försiktigt tog bort bandaget som jag hade packat in hälen i. Inte vackert. Blåröda områden. Eftersom blåsan hade gått spräckts genom att skinnet hade slitits sönder, så hade skinnet knölats ihop i nedre kanten. En ny blåsa var på gång inne i skinnet. När jag vilade foten torkade skinnkanten fast i såret och när jag stedan stod eller gick slets den loss och vätska rann ut. Om och om igen. Hur skulle det här sluta? Det ena skräckscenariot efter det andra susade genom huvudet: en fruktansvärd infektion som spred sig genom hela hälen och som ingen antibiotika bet på eller att jag var på akuten och svimmade av smärta när såret blev rengjort eller att foten skulle behöva amputeras. Jag mådde illa och var kallsvettig.

Jag drar mig undan när jag är sjuk eller har ont eller väntar på att få dö (gäller vid magsjuka). Jag tycker inte om att någon pysslar om mig mer än att jag kanske ber om hjälp med att hämta något. Tack vare den här sortens envisa självständighet, så fick jag inte panik igår bara för att jag var helt solo kvist och strandsatt. Nä, sjuk kvinna reder sig själv! Jag tvättade händerna noga och rev sedan loss den knöliga skinnbiten så att såret blottades helt, en köttfärgad oval yta ca 4 cm bred. Så stora plåster finns inte. Sedan dränkte jag in nämnda köttyta i koksaltlösning. Jag hittade 3 "specialplåster" i medicinförrådet. På 2 av dem klippte jag bort ena långsidan och satte dem försiktigt på plats, ett på varje kant. Det tredje plåstret placerade jag i mitten, så att det fäste i plåsterna på ytterkanterna och på så sätt täckte de hela såret utan att något fastnade i sårytan. 4 vanliga textilplåster fick rama in och hålla allt på plats innan jag satte på en tunn socka.

1 Ipren mot värken. 1 Oxascand mot ångesten. 1 Stilnoct för att sova. Halv 23 lade jag mig tillrätta i sängen på ett sätt så att hälen var fri från tryck och somnade en halv timme senare. Jag sov i samma ställning i 6 timmar innan mobilen väckte mig och påminde om att marisarna och Selma skulle ha frukost. Det gjorde inte ont i foten längre annat än när jag satte hälen i golvet. Avblås amputering!! När djuren var utfodrade lade jag mig igen och sov till 10. Det var så skönt och sängen var så bekväm och rummet lagom svalt och lakanen kändes extra mjuka och lena. Jag duschade med foten hängande utanför badkaret och jag fick flera hälsporretejpningsminnesbilder. Det har kliat i såret idag och det gillar jag för det betyder att läkningen har startat!

Dra mig baklänges, men jag var ute med stavarna idag igen! 50 minuter blev det och det gick väl si så där. När jag hade knappt halva vägen kvar fick jag skoskav på båda hälarna. Det gjorde ont och det fick mig att sänka tempot. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera det eftersom jag nästan var hemma, men när jag inte hade mer än några hundra meter kvar kändes det som om någon körde in en kniv i höger häl. Satfläsk vad ont det gjorde! Jag försökte glutta ned mellan skon och hälen och förväntade mig en strumpa indränkt i blod allra minst, men det syntes inget. Det gick inte att stödja på foten och jag stapplade hem i en stil som var värre än den efter stukningen och jag var frestad att gå sista biten i strumplästen, men jag höll mig tills jag kommit hela vägen fram till vår trappa och då åkte skorna av. När strumpan hade lirkats av såg jag resterna av en STOR blåsa som spräckts och vars skinn slitits sönder därav känslan av kniv i hälen. "Det kommer att kännas i duschen...." sade jag högt för mig själv och det gjorde det. Jävlariminlillalåda det gjorde det! 

NU ÄR JAG SJUKT LEDS PÅ MINA FÖTTER I ALLMÄNHET OCH HÖGER FOT I SYNNERHET SOM BARA JÄVLAS MED MIG HELA TIDEN!!!!

Det fanns en ganska otäck blåsa även på vänster häl som inte hade spruckit. Ondsint friktion är dagens uttryck. Friktion mellan en tunn bomullssocka av medioker kvalitét och en sko av suverän kvalitét som resulterade i stora vätskefyllda blåsor. 

Nu har jag packat in bägge hälarna i 5 lager gasbinda vardera och metervis av kirurgtejp. Ett annat par bomullssockor av samma mediokra kvalitét som i ovan nämnda par har som syfte att hålla allt på plats under natten vilket är absolut nödvändigt för i morgon ska jag iväg till min frisör och det är inte utan att jag undrar hur fan det ska gå till.