När jag kom in i köket vid 20 i 9, så var det 22 grader i skuggan. När jag gick 1 timme senare hade temperaturen stigit till 23 och när jag kom hem klockan 11, så var det 27 grader. I skuggan. Blä! Jag hade tänkt att gå långa rundan, men ändrade mig vid ett avgörande vägskäl och nöjde mig med en Flatenrunda och det var för väl! När solen låg på och det inte fläktade, så var det hett och måndagens fotbad var svalt och skönt i jämförelse med dagens fotkok. Jag hade vatten med mig. 65 minuter i de nya skorna och de är väl ok. Jag har inte riktigt återhämtat mig efter promenaden. Trött och huvevärk och stel i benen. Jag är förresten ensam hemma igen eftersom Pär har dragit iväg på den årliga turen till Gotska sandön och det blir, som jag skrev tidigare, ingen direkt semester för mig......

När jag gick i gymnasiet införde jag på eget bevåg att göra alla läxor direkt jag kom hem för att sedan vara ledig från klockan 18 varje vardag. De helger jag behövde plugga, så gällde samma tidsgräns. Det fungerade utmärkt för när klockan blev 18, så visste jag att jag hade gjort mitt och jag behövde inte känna att tv:n distraherade mig för annars var det ju en klassiker att titta på allt från barnprogram till politisk debatt bara för att slippa plugga. När jag bodde ensam bokade jag tvättid var tredje vecka och då tvättade jag allt (men det blir inte så mycket som ensamstående) och städade lägenheten. En hållpunkt. Det var när Elin var nyfödd och alla småbarnsåren som rutinerna blev min livlina. Jag åkte på en förlossningsdepression de luxe som bidrog till att jag avskydde att vara föräldraledig. Elin var krävande så till vida att hon inte sov mer än 2 x 30 minuter om dagarna (i gengäld sov hela nätter), så det där tipset om att vila när barnet sover var inte värt ett vitten. 2 gånger i veckan gick jag hela vägen från Fornbacken in till Södertälje för att delta i en spädbarnsgrupp. Jävlar vad jag promenerade när Elin var liten! Ångest i kombination med barnvagnsdragande gjorde att jag aldrig har varit så smal som jag var då. Pär gav Elin morgonvällingen vid 5-tiden innan han åkte till arbetet och sedan sov hon ett par timmar till innan det var dax för vår dag att börja. Morgontvätt, frukost, promenad, lunch, sova middag och så vänta tills Pär kom hem från arbetet och kunde ta över. Dag efter dag efter dag. Om jag hade varit tvungen att fundera ut hur jag skulle få varje enskild dag att gå, så hade allt låst sig och jag hade inte fått något gjort. Det var oxå alla dessa rutiner som gjorde att ingen fattade i hur dåligt skick jag var eftersom Elin frodades och utvecklades som hon skulle.  

Sedan dess har jag fortsatt med rutiner av olika slag och eftersom depressionerna kommer och går blir rutinerna viktiga. De håller jag fast vid när jag inte kan ta egna initiativ och när ångesten gör att jag inte kan sitta stilla. De skingrar tankarna och gör att jag känner mig mer som alla andra och lite mindre som sjukpensionär. Ibland kan jag känna mig låst av rutinerna och jag kan göra avsteg från dem, men det är sällan värt biverkningarna. Alla som äter medicin av något slag vet att man kan hoppa över en dos utan att det märks direkt. Alla som försöker gå ned i vikt vet att man kan avvika från kosten enstaka gånger utan att gå upp alla kilon igen. Alla som tränar vet att man kan ligga kvar i sängen ibland utan att bli en soffpotatis. De gånger jag avviker från rutinerna kan jag känna mig otrygg. En känsla av förvirring eftersom jag vet att jag ju brukar göra något helt annat just den dagen eller den tiden. Det fungerar, som sagt, ibland, men mitt problem är att jag har svårt att kompromissa. Antingen kör jag enligt rutinen eller inte alls. Att göra enstaka avsteg är som att fönstershoppa: en fullständigt onödig frestelse som endast gör mig medveten om vad jag inte har/kan/bör avstå ifrån. Rutiner kan kräva disciplin, men oftast är de en livlina.

Redan när jag gjorde den första övningen med gummibandet, så kändes det tungt. Äckeltungt. Jag kämpade på och tog långa pauser mellan övningarna. Blä! När jag hade gjort 2 nig & dra som är den tredje övningen hördes ett PANG! och jag skrek till. Gummibandet hade gått av med en smäll helt i klass med en pangad ballong. Jag tog det andra gummibandet och fortsatte, men något ängsligare. Nig & dra gick bra och likaså Djupa knäböj, men när jag hade gjort 4 boxningar med höger arm hördes ett till PANG! Jag skrek inte den gången, jag sa fula ord. Båda gummibanden på ett och samma pass. Jamenvafan! Det är nackdelen med att jag har envisats med att använda dem lika mycket. Jag var fortfarande varm i kroppen och när hjärtat hade lugnat ned sig, så jag tänkte att jag ju kunde köra resten (mage, rygg och stretch), men luften hade gått ur mig på samma sätt som den hade gjort ur de pangade ballongerna. Det va' inge' roligt längre...... Jag duschade. Jag blev trött. Jag surar. Jag har beställt nya gummiband. 

Är det möjligt att göra en tandhygienist nöjd? Är det så konstigt att människor väljer bort tandläkaren när de inte har obegränsat med pengar? Idag betalade jag 1280 kr (som hade kunnat betala för en jädrans massa filmer eller böcker eller kläder i stället)för att bli förhörd om 1) jag borstar tänderna 2 gånger om dagen och 2) hur ofta jag använder  tandtråd och mellanrumsborste. Hon frågade faktiskt inte om jag sköljer med fluor. Ska jag ringa och tala om att jag gör det? Förra gången jag vågade mig till tandhygienisten, för drygt 2 år sedan, så hade jag väldigt mycket tandsten och fick dessutom höra att jag riskerade tandlossning om jag inte var tuffare mot bakterierna.    Senare samma år fick jag däremot beröm av tandkläkaren för att mina tandköttsfickor var hälsosamt grunda och för min flitiga användning av tandtråd för det märktes minsann. Pilutta dig, dumma tandygienist! I år hade jag betydligt mindre tandsten och ingen plack, men tror ni att den dumma tandhygienisten sade något om det? Nää då! I stället fick jag tips om produkter som ska minska min muntorrhet (som har med mediciner att göra) och att det kan bli ännu bättre till nästa gång. Meh! Jag tänker prova de där prylarna mot muntorrhet för jag har problem med det och det har inte blivit bättre av att jag började använde bettskenan som känns så fläskig att jag alltid sover med öppen mun eftersom det skulle innebära en fysisk anspänning att bita ihop om den hela natten. Dagens misshandel av min munhåla tog nästan 1 timme och visserligen kan jag känna att tandstenen är borta, men tandköttet är ömt på flera ställen trots att hon sprayade med bedövande xylocain som smakade banan. Dumma tandhygienist! För att svara på de 2 frågorna i början: Nej, det är inte möjligt att göra en tandhygienist nöjd så vida man inte är en amerikansk skådis respektive Duh!

På hemvägen blev jag fullkomligen genomdränkt av regn. Jag vet inte om jag någonsin har varit så blöt utan att ha stått i duschen.På ditvägen kom det en yttepyttedroppe var hundrade meter och vid ett tillfälle fick jag solen i ögonen. Inget överhängande hot för att jag skulle ha tagit med mig paraflaxen, men när jag kom ut från tandkläkaren, så vräkte regnet ned.    Skuldrorna blev blöta först. Sedan ärmsluten. Efter det kände jag hur vattnet trängde in genom de sprickor som jag visste fanns framme vid tårna på skorna. Nederkanten på jeansen blev blöta och vätan spred sig upp över benen och hann upp över knäna innan jag kommit hem. Fötterna fick ett fotbad i skorna. Vätan hade trängt igenom hela framsidan av jackan, genom tröjan in på underkläderna. Det var ett fasligt droppande och tjippande. Så fort jag kommit in tog jag av mig allt utom trosorna som faktiskt var torra och bara släppte allt på golvet där jag stod innan jag tog på mig badrocken för att få torka. Jag var faktiskt tvungen att centrifugera alla kläder innan jag hängde dem på tork och jackan fick jag tumla eftersom jag behövde den senare. Tröjan är nästan torr nu, men skorna står kvar med en halv rulle hushållspapper instoppad som förhoppningsvis suger upp det blöta. 

Essex hudlotion - världens bästa hudlotion för en torris som jag (utom tidigare idag vill säga för då var jag motsatsen till torr....). Jag har varit på jakt efter den sedan slutet av sommaren, men den är fortfarande "tillfälligt slut". Hur är det möjligt? Och hur är det möjligt att den är "tillfälligt slut" hos Apoteket.se när den inte är det hos Apotea.se? JAG HITTADE ESSEX PÅ APOTEA.SE Jag fick tips om en hudkräm för psoriasis som finns hos just Apotea och kollade upp den och efter det tog jag en rövare och skrev in "Essex" i sökfältet. Bingo! Jag var så rackarns snabb med att beställa en flaska att jag måste ha slagit nytt rekord. Idag kom den i brevlådan och gissa vem som kommer att smörja in sig från topp till tå efter nästa dusch? Moi! Idag var jag hos Apotea igen eftersom Apoteket bara hade den ena av bort-med-muntorrhets-grejjerna och då slängde jag i en tub av den däringa psoriasiskrämen oxå.

Igår behövde kroppen allergivila som jag kallar det, så jag flyttade gummibandspasset till idag. Det var tungt, men det är tillfredsställande att känna att jag är betydligt starkare i kroppen. Gummibandsövningarna har gjort underverk med mina benmuskler! Jag avslutade med ungefär 5 minuter på balansbrädan och jag provade att stå på bara ett ben. Om jag lyckas sätta foten på precis rätt punkt, så är det inga problem att balansera på ett ben.

65 minuters promenad runt Flaten kändes bra, men jag blev trött i foten och har nu ont i foten. MBT-skor är bäst, men jag tycker att det kan vara knepigt att snöra dem så att de sitter ordentligt. Inte för löst för då får foten inte det stöd den behöver, men inte för hårt för då domnar tårna bort. Idag domnade tårna bort, men det kändes ändå som att skon satt för löst. Lagom är svårt.

Jag skrev inte många meningar under hela förra veckan och då syftar jag på författarkursen. Skrivövningar är bra, men jag känner att jag vill skriva MER, något längre, mer sammanhängande, men jag är fullständigt tom på idéer och jag blev mer och mer frustrerad. Jag har länge haft ett sug efter att skriva om mitt eget liv och för att ha något matigare än skrivövningar började jag skriva ned minnen, huller om buller, som de kom, indelat något så när efter i vilken ålder jag var och det hejdade frustrationen. Sedan tog det stopp och då försvann lusten att skriva. Helt. Poff! Borta. Frustrationen kom tillbaka och den blev allt värre och den blandades med en annan frustration - den som jag kände över att vara så äckeltrött att jag inte hade presterat mer än en enda kort promenad på över en vecka. Jag fick ont i ryggen igen eftersom jag var så orörlig, bara satt eller låg och känslan av en stor järnvägsspik var tillbaka efter en lång frånvaro. Efter att ha städat i lördax var ryggen paj och likaså foten och så hade jag spänningshuvudvärk. Känslan av att vara ett riktigt vrak kom över mig. 

På söndagen blev spänningsvärken värre och sedan fick jag tandvärk. Räcker det inte nu? Jag har tänkt att ringa tandläkaren ända sedan januari, men eftersom det är ett så pass obehagligt måste har jag lyckats skjuta upp det i mer än 4 månader. Tandvärken försvann med hjälp av Ipren, men kom tillbaka när ibuprofeneffekten avtog. Nu gick det inte att skjuta upp det längre, så igår ringde jag till tandläkaren. Tandhygienisten hade tid redan på måndag, men tandläkaren var upptagen en hel månad till. Jag valde att vänta eftersom det var så svårt att få en vettig tid till någon annan. Igår var spänningsvärken något utöver det vanliga och satt över huvudet och ner i kindtänderna på båda sidorna. Bihåleinflammation kanske? Hade jag inte redan haft bettskenan, så hade det kunnat vara en förklaring. 

Gårdagen var även en vidrig hungerdag vilket förmodligen inte förbättrade någonting.

Igår kväll lossnade allt och den ena gav det andra. Jag blev ordentligt mätt av middagen och jag kompletterade med en värkkombo (Ipren plus Alvedon). Jag hade fått en idé om att skriva om min familj, om mitt förhållande till mamma och pappa och syskonen och när jag började skriva, så fanns det ingen hejd. Ju mer jag skrev desto mer kom jag ihåg. När vi hade handlat tidigare på eftermiddagen hade jag köpt så'nt som jag tyckte att jag kunde tugga på om hungern ramlade över mig och jag tuggade och skrev, skrev och tuggade. Spänningsvärken fanns nu bara i bakgrunden. Stor tillfredsställelse! Jag somnade mätt och frustrationsfri.

När jag väl tog mig ur sängen idag, klockan 11, så var spänningsvärken nästan borta. Medan jag åt lunch kände jag att jag faktiskt skulle orka köra ett pass med gummibanden vilket jag gjorde och det gick bra och det kändes bra. Positivt tungt och svettigt. Den sista spänningsvärken försvann. 

Vad orsakar vad? Stanken av Hönan Eller Ägget hänger tungt över hela scenariot. Jag vet sedan tidigare att träningen är absolut nödvändig för mitt allmänna välbefinnande och jag blir inte chockerad om det visar sig att den även är nödvändig för mitt skrivande. Träning sätter igång blodcirkulationen som tar med sig stora lass av nödvändigt syre till hjärnan. Eller var det skrivandet som gjorde att tröttheten försvann, så att jag orkade träna idag?

.....hur lång tid det tar för magsäcken att börja dra ihop sig till följd av att man äter mindre mat? När ska jag slippa dessa vidriga hungerdagar?!