Jag gick med stavarna i 60 minuter och det kändes bra, väldigt bra! Skönt att komma ut. Jag tog det lugnt eftersom det är så länge sedan jag stavade och det var först mot slutet som jag fick in det rätta knycket. Idag är det 8 månader sedan jag stukade foten och den har fortfarande inte läkt. Idag var det andra gången som jag stavade sedan jag ramlade. Det var inte på något vis stavarnas fel att jag ramlade, men det kändes ändå nervöst. 

Den 26 maj började jag med Lypo-C, en c-vitaminkur de luxe, men nu har det gått 3 veckor och jag känner mig inte det minsta piggare. Jag orkar inte vänta på att den ska få effekt på min torra hud eftersom smaken är så genuint vedervärdig. Den är dyr oxå. Jag är besviken.

En riktigt låg dag. Jag orkar inget. Jag vill inget. Allt är grått. Varför? Säg det. Jag hoppas på att det bara är PMS och då menar jag bara som i i-alla-fall-inte-depression. Vid flera tillfällen idag har jag varit lockad att ta Oxascand. Det är oxå möjligt att PMS-häxan har fått en kumpan i Klimakterie-kärringen som kryddar ångesten och irritationen med den stress som kommer av oregelbundenhet, av att inte veta.  

Klockan 9 gick jag hemifrån med Shoemed som mål. Jag klev in genom deras dörr kvart över 10, men då hade jag irrat fram och tillbaka längs Sveavägen en stund eftersom jag naturligtvis valde fel uppgång från t-banan. Dessutom tog det en lång stund innan jag fattade var på Sveavägen jag hade kommit upp, jag kände inte igen mig alls. Nästa gång kommer det att gå smidigare. Bortsett från Hötorgets t-banestation väljer jag sällan fel uppgång mer än en gång. Jag hade rekat på MBT:s egen sida, kollat in nyheter och modeller, så jag visste redan vilken modell jag ville ha och jag visste att den fanns i lager i affären. MBT Hiari och den är rosa. Det är nog den snyggaste MBT-modellen som jag har haft. 

På vägen till affären var jag barfota i ett par andra MBT och trots att jag hade plåstrat om båda hälarna, så fick jag lik förbannat skavsår, men bortsett från det är de jäkligt sköna. Jag hade förstås egna strumpor med för att

prova med och eftersom de nya skorna var så sagolikt sköna och trycket på skavsåren avtog valde jag att behålla de på och ta de gamla i kassen. Häpp! Hiati-modellen har en något bredare sula, Dynamic-sula, som de allra första modellerna hade och det var det som avgjorde mitt val för jag har saknat stadgan som blir helt annorlunda. Det blir mindre jobbigt för knäna och för den stukade foten. Jag vet att jag tjatar, men MBT är världens bästa skor!

Idag har jag kompromissat med mig själv och det är bland det svåraste jag vet. Det är antingen eller som gäller, men i verkligheten går det inte alltid att göra så. Jag lär mig och idag var det lektion förtifjorton.  Jag ville inte att det skulle bli som när jag försökte träna i tisdags, att jag måste avbryta för att jag inte orkar.

"Låt bli att träna då!" hördes mitt slöa jag hojta.

"Du måste ta dig över tunghets-tröskeln och förresten - kom ihåg de där fotona som Pär tog i förra veckan....." hördes min inre slavdrivare. Åh, fy fan - de där fotona! Sedan hördes en liten otränad röst som jag kände igen som min inre Medlare eller Kompromissläraren:

"Varför måste du köra ett helt pass? Du kan väl köra en lättare variant? Dra ned på tempot. Lite är bättre än inget.".

En lättare variant. Lite är bättre än inget. 

När jag väl hade bestämt mig för det kändes det lättare. Mitt samvete pallade inte tanken på att hoppa över träningen helt, men det protesterade inte mot att kompromissa. 

Det blev inget höjdarpass med endorfinkickar eller ens lustkänslor och tillfredsställelsen efteråt uteblev, men lite är bättre än inget. Suck.

Jag städade idag och foten tog stryk de luxe. Den känns stubbig igen. Det är 7,5 månad sedan jag stukade den och den har fortfarande inte läkt. Det är helt sinnessjukt! Jag blir så jävla leds!!

20 minuter till apoteket i rask takt inklusive en nedblötande regnskur och 40 minuter hem i rask takt via Konsum. Jag gick faktiskt in på ICA i Salem och kollade om de möjligen sålde paraflaxer för det gör ju Konsum ibland, men nej. Som tur var regnade det inte mer på mig när jag gick hem och därför tog jag en omväg. 

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: det finns inga bättre skor på denna jord än MBT!!! Nu har mina skattepengar klirrat in på kontot och de tänker jag investera i ett par nya MBT. Mina nuvarande MBT fick ny silvertejp på insidan av bakkappan, men det resulterade bara i ett skavsår på andra hälen. 

Pär är på Öland över helgen. Igen. Selma har bott hos oss den senaste veckan och det var tänkt att Elin skulle hämta henne imorgon, men hon saknade sitt hjärtegull så mycket att hon kom redan idag eftersom hon ändå var ute och åkte. Både Elin och Robin tycker att Selma kan bo här mer än hon gör, men där är Pär och jag eniga: Selma är Elins kanin, Elin är huvudansvarig. Robin tycker att Selma är skräpig och förstör golvet med sitt krafsande, men det får han för tusan sätta sig över. Selma har funnits med i bilden hela tiden som han har känt Elin och hon är en del av paketet. Pär och jag tar gärna hand om Selma om Elin inte kan, men vi accepterar inte att vare sig hon eller Robin förutsätter att Selma kan bo här. Icke, sa Nicke!

Månadsvägningen visade 1 kg plus vilket innebär att jag väger 103,5. Jag orkar inte misströsta längre. Jag såg bilder som Pär tog hos svärisarna i torsdags och herregud så jag ser ut........ En fet jävla kossa. Det är av den här anledningen som jag inte tycker om bilder på mig själv och nu fick jag vatten på den kvarnen. 

För ungefär 1,5 månad sedan blev jag - i brist på bättre uttryck -  friskförklarad av psykmottagningen i Södertälje. Läkaren skulle remittera mig till min vårdcentral. Härom dagen slog det mig att jag borde ha hört något från vårdcentralen och dessutom är några av mina recept slut, så igår ringde jag och frågade. Jodå, de hade fått remissen och en läkare hade returnerat den med en fråga om hur snart jag behövde en ny läkarkontakt, men den frågan hade inte besvarats och allt hade blivit hängande. Nu fick jag en tid hos en läkare den 23 juni och jag tror att medicinerna räcker, men så'nt här får mig att ledsna. När en läkare säger att jag ska remitteras vidare, så borde väl den läkaren följa upp den remissen till slutet? Jag hade sparat en hel del tid och oro om jag hade skippat remitterandet och ringt vårdcentralen dagen efter jag blev friskförklarad. 

Jag försökte köra ett gummipass idag, men jag bröt i andra övningen. Jag orkade inte. Orkeslös, flåsig och matt. Jag tycker att den där gallsmakande Lypo-C borde ha kickat in vid det här laget även om det inte var energin jag egentligen var ute efter när jag började. Jag förstår faktiskt inte varför jag är så orkeslös. Är det fortfarande allergin som suger musten ur mig?

Små snytingar som sänker mig. Det e inge kul.....