Det är en svart dag.

Ute är det tvärmörkt och det känns likadant i själen.

Ångesten kommer och går. Koncentrationen är usel. Jag är sällskapssjuk i ordets omvända bemärkelse; jag TÅL inte att vara med någon idag. Det är bara grisarna som känns uthärdliga som sällskap.

I morgon är det måndag och början på en ny vecka. Det känns mer som om ännu en veckas kamp ligger framför mig och att jag inte är utvilad. Jag ska följa med Elin till läkaren i morgon eftermiddag och kanske blir det lite tid över för mig oxå. Vår husläkare är sällsynt mänsklig, så chansen finns.

Det känns som om hela jag är ett enda stort INTE.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag är inte. Jag gör inte.

Jag VILL inte må så här eller äta 7 sorters mediciner varje dag året runt eller önska att jag aldrig blivit född.

Jag ORKAR inte kämpa med både Elin och mig eller hela tiden tänka på att jag väger för mycket eller att jag skulle kunna göra mer för att gå ned i vikt.

Jag KAN inte förstå att Pär fortfarande är kvar hos mig och jag kan heller inte förstå hur jag skulle kunna klara av att leva på egen hand då tankarna på skilsmässa härjar som värst.

Jag ÄR inte frisk eller någon bra samhällsmedborgare.

Jag GÖR inte allt jag kan för att bidra med något till vare sig vår familj eller till ett större sammanhang.

Det lilla ordet på endast fyra bokstäver som får orimliga proportioner och inflytande. Jag orkar inte stå emot utan hoppas & ber att det blir bättre snart för då kan jag knocka det där ordet och trampa det till smulor.

Jag tycker inte om vare sig mig själv eller mitt liv som det är nu. I vår familj är stämningen bra i det stora hela, men de senaste månaderna ligger en lätt irritation alldeles under ytan som  har att göra med att alla tycker att JAG gör alltid allting. Vi har en uppdelning  där var och en har sina uppgifter och det är mycket för att Elin ska bli del av det hela och för att vi ska slippa jag-gör-alltid-allting-gnatet. De senaste månaderna har det ändå varit gnatigt. Jag börjar allt mer propagera för att när man är en familj, så hjälper man varann. PUNKT. Man hjälper inte varann för att senare ha en hållhake på någon annan ("Eftersom jag gjorde det åt dig, så kan väl du göra det åt mig). Man säger inte alltid "Jag kan göra ditt, men då får du göra datt.". Eftersom det, i vårt fall, inte handlar om mer än 3 familjemedlemmar, så tycker jag inte att det borde finnas utrymme för att någon ska kunna åka snålskjuts på någon annans vilja att hjälpa till. Det enklaste, men dummaste är att jag gör allt själv, men resultatet blir bara att uppskattningen uteblir, jag blir trött och stressad och än mer grinig. Jag avskyr martyrskap eftersom min mamma höll på så. Pär arbetar heltid och han och jag är överens om att jag tar en större del av hushållsgörat - det är inget att bråka om. Jag har varit sjukskriven och hemma på heltid i åtta år nu och det är nog lätt att vi glömmer anledningen till det. Jag är ju faktiskt hemma därför att jag är för sjuk för att kunna klara av ett vanligt arbete. Betyder det att jag ska göra motsvarande hushållsarbete i stället? Det tycker inte jag! De senaste åren för jag en kamp mot mitt samvete som sitter inne i mitt huvud med en liten vass hacka och dunkar i takt med "Du - är - ynklig - som - inte - klarar - av - det - som - alla - andra - klarar - av. Du - bidrar - bara - med - en - fjärdedel - av - inkomsterna. Du - klarar - ingenting. Du - ska - vara - glad - över - att - Pär -  inte - har - stuckit - för - länge - sedan!" Snälla, rara Någon - ge mig en avstängningsknapp till hjärnan!!!!!!!!!!!! Jag inbillar mig ibland att det hade varit lättare om jag hade haft en konkret fysisk sjukdom, men när jag läser vad mina bloggvänner i liknande situationer skriver, så är inte det en given lösning.

Fridens.

Gosestunden med Ellen även kallad Sudden som blir allt tamare.

Rådjuret som stod i trädgården jag passerade på min promenad.

Jag kom iväg på promenad i stället för att bara sitta kvar hemma.

Detta är jag tacksam för idag.

Fridens.

Vid 15-tiden slog ångesten till och drev mig ut på en promenad som tog 70 minuter och som var i ett hiskeligt tempo. Endorfinerna strömmade till och vid ett tillfälle gick jag på autopilot; det gick fort och det kändes inte som om jag behövde göra något. Jag tror att jag sänkte tiden med 5 minuter just för att jag gick så fort. Det var skönt! Jag tog mina droppar precis innan jag gick iväg och nu känner jag mig lugnare. Det hann bli mörkt medan jag var ute och idag har det dessutom varit dimmigt hela dagen. Det finns flera anledningar till att jag inte tycker om att vara ute när det är mörkt och idag upptäckte jag ännu en och det är att mitt mörkerseende har blivit så dåligt. Ju äldre jag blir desto sämre ser jag, men jag har inte tänkt på att även mörkerseendet inkluderas. Suck. I en av trädgårdarna som jag passerade stod ett rådjur; förmodligen en ung hanne eftersom hornen var korta. Vad fint det var! Jag stannade och bara tittade på det och det stod blickstilla. När jag fortsatte att gå, så följde det mig med blicken tills det visste att faran var över. Tänk om det visste hur ofarlig jag egentligen är!

Fridens.

JAG KOM IVÄG och jag körde 60 minuter styrketräning, 12 minuter cykel och ordentlig stretch, töj & böj. SKÖNT!! Det var 9 veckor sedan senaste gången, men jag tyckte inte att det fanns anledning för någon mjukstart eftersom uppehållet berodde på allt utom sjukdom. Välkommen, träningsvärk! :-)

Elin kom iväg till skolan utan problem, gjorde matteprovet som hon skulle och orkade dessutom vara kvar hela dagen! När Pär kom hem vid halv 16, så stack de båda iväg på en löprunda medan jag låg kvar i soffan och gav efter för tröttheten som har hängt efter mig hela dagen (jag snarkade tydligen ordentligt i natt vilket ledde till att Pär knuffade och puffade på mig flera gånger, så sömnen var väl inte den bästa för någon av oss.....). Middagen bestod av pizza för Pär och Elin och kebabtallrik för mig.

Nu på kvällen har vi sett "I hetaste laget" och den är så himla bra och rolig! Jack Lemmon är underbar som Daphne och ger sig verkligen hän i rollen som kvinna. En klassiker med stjärnstatus. 

Fridens.

Pär har arbetat hemifrån idag, men skjutsade Elin till skolan i morse. Hon hade sin första träff med kuratorn och var med på biologin efteråt, men sedan gick hon hem. Pär har pluggat med henne till morgondagens matteprov. Det är inte kul att ha ett prov hängande över sig när man mår som hon gör just nu och dessutom i ett ämne som så att säga inte är hennes favoritämne.... :-P

Jag gick en 70 minuters promenad i novembersolen och det var riktigt kallt! Det var himla skönt att komma hemifrån och få vara ensam. I de skuggiga partierna låg frosten kvar på asfalten och mina MBT-skor har inget som helst fäste upptäckte jag. "Ooooops!" Jag promenerade större delen av tiden ute i körbanan där bilarna redan kört bort frosttäcket. MBT-kängor känns än mer nödvändigt!

Elins klass arbetar på att få ihop en klasskassa som kan räcka till någon form av klassresa till våren. Pär och jag är, tillsammans med några till, det här skolårets klassföräldrar. Egentligen bara Pär för jag varken orkar eller vill ställa upp på så'nt som inte är frivilligt. Det finns alla möjliga företag vars varor klasser kan sälja för att få ihop pengar. Elins klass har sålt "New Body's" träningskläder. De ska sälja julgranar i december. Just nu står 16 banankartongsstora kartonger med kakor och kolor i vårt vardagsrum i väntan på att säljas. Som klassföräldrar fick vi på vår lott att ta emot leveransen. På söndag ska övriga elever +  föräldrar hämta sin kvot att sälja. Efter försäljningen är avklarad (de har ett par veckor på sig), så ska vi ta emot pengarna och lämna de vidare till klass-kassören. Jag har väldigt blandade känslor inför hela cirkusen. Det har aldrig varit någon samman-hållning i klassen och de senaste åren har stämningen blivit allt sämre. Elin vet inte om hon verkligen vill åka någonstans med den här klassen och då avtar ju lusten att försöka få ihop pengar. En klassresa KAN bli ett fint minne att ha med sig från grundskolan, men om man egentligen inte tycker om ens hälften av personerna i klassen.....? Sedan är det ju så att man inte MÅSTE göra en klassresa i 9:an. Jag vet inte om den här klassen verkligen VILL göra en resa eller går igenom allt detta bara för att det hör till? Föräldrar kan vara märkliga, så till vida att de KRÄVER att sammanhållningen i klassen ska vara på topp och därför pressar sina barn att göra vad som behövs. Räcker det inte med betyghets och gymnasieval?

I morgon  SKA  JAG  TILL  SATS!!!  BASTA!!!

Nu har uppehållet blivit så pass långt att jag känner hur kroppens muskler förtvinar och kroppen säckar ihop bara för att den inte orkar hålla upp sig själv. Särskilt skönt ska det bli att väcka liv i ryggmusklerna! :-)

Fridens.

Elin har varit i skolan idag. Pär har arbetat. De kom hem vid middagstid och gick sedan till skolan för att ta del av gymnasieinformation. Jag har alltså varit ensam större delen av dagen och det har varit ljuvligt!

Fridens.

Läkaren från SöS ringde angående röntgenbilderna. Det finns inga förändringar i skelettet. Bra! Jag kommer att få en tid hos hudspecialisten som ska ta prov från min knöl och då ska jag ringa till handkirurgen direkt för att få en ny tid där och bestämma närmare angående operation. Fortsättning följer.

Fridens.

Elin och jag promenerade en dryg timme i det dimmiga och råa, men ändå sköna novembervädret. Jag hade mina vinterkängor och i sista backen hem, så sa jag högt: "Jag vill ha MBT vinterskor!!". Jag var trött i fötterna och hade ont i knäna. Det är helt otroligt att det kan vara sådan skillnad på skor och skor! Faktum är att MBT vinterskor känns NÖDVÄNDIGA och inte bara ett dyrt vill ha.

Om en stund ska Pär iväg på styrelsemöte. Bakom mig slamrar Elin med disken samtidigt som hon suckar, muttrar och säger fula ord. Vid just den här kvällens middag hade vi en diskussion om för och emot att skaffa en diskmaskin. Gissa vem som var för? Vi är två mot en och det är dessutom vi två som håller i pengarna. Ännu en pryl som låter, drar el, ska rengöras, tar plats (i vårt fall skulle ett helt skåputrymme försvinna och var ska vi ha DEM prylarna?) och förr eller senare repareras. Nixpix, Elin, det blir ingen diskmaskin!

Nu läser jag "Nattvakt" av Kit Whitfield där vår värld befolkas av 99,6% lykanter dvs varulvar och där barbackorna dvs vanliga människor är i ruskig minoritet och behandlas därefter. Jag gillar när man vänder på vedertagna förhållanden!

Fridens.