Jag är oerhört tacksam för att jag har någonstans att bo!

Vår soffa är så skön att tupplura i.

Te kan vara både uppiggande, värmande och tröstande.

Det här inlägget är extra viktigt en svart dag som denna.

Fridens.

Det är en svart dag.

Ute är det tvärmörkt och det känns likadant i själen.

Ångesten kommer och går. Koncentrationen är usel. Jag är sällskapssjuk i ordets omvända bemärkelse; jag TÅL inte att vara med någon idag. Det är bara grisarna som känns uthärdliga som sällskap.

I morgon är det måndag och början på en ny vecka. Det känns mer som om ännu en veckas kamp ligger framför mig och att jag inte är utvilad. Jag ska följa med Elin till läkaren i morgon eftermiddag och kanske blir det lite tid över för mig oxå. Vår husläkare är sällsynt mänsklig, så chansen finns.

Det känns som om hela jag är ett enda stort INTE.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag är inte. Jag gör inte.

Jag VILL inte må så här eller äta 7 sorters mediciner varje dag året runt eller önska att jag aldrig blivit född.

Jag ORKAR inte kämpa med både Elin och mig eller hela tiden tänka på att jag väger för mycket eller att jag skulle kunna göra mer för att gå ned i vikt.

Jag KAN inte förstå att Pär fortfarande är kvar hos mig och jag kan heller inte förstå hur jag skulle kunna klara av att leva på egen hand då tankarna på skilsmässa härjar som värst.

Jag ÄR inte frisk eller någon bra samhällsmedborgare.

Jag GÖR inte allt jag kan för att bidra med något till vare sig vår familj eller till ett större sammanhang.

Det lilla ordet på endast fyra bokstäver som får orimliga proportioner och inflytande. Jag orkar inte stå emot utan hoppas & ber att det blir bättre snart för då kan jag knocka det där ordet och trampa det till smulor.

Jag tycker inte om vare sig mig själv eller mitt liv som det är nu. I vår familj är stämningen bra i det stora hela, men de senaste månaderna ligger en lätt irritation alldeles under ytan som  har att göra med att alla tycker att JAG gör alltid allting. Vi har en uppdelning  där var och en har sina uppgifter och det är mycket för att Elin ska bli del av det hela och för att vi ska slippa jag-gör-alltid-allting-gnatet. De senaste månaderna har det ändå varit gnatigt. Jag börjar allt mer propagera för att när man är en familj, så hjälper man varann. PUNKT. Man hjälper inte varann för att senare ha en hållhake på någon annan ("Eftersom jag gjorde det åt dig, så kan väl du göra det åt mig). Man säger inte alltid "Jag kan göra ditt, men då får du göra datt.". Eftersom det, i vårt fall, inte handlar om mer än 3 familjemedlemmar, så tycker jag inte att det borde finnas utrymme för att någon ska kunna åka snålskjuts på någon annans vilja att hjälpa till. Det enklaste, men dummaste är att jag gör allt själv, men resultatet blir bara att uppskattningen uteblir, jag blir trött och stressad och än mer grinig. Jag avskyr martyrskap eftersom min mamma höll på så. Pär arbetar heltid och han och jag är överens om att jag tar en större del av hushållsgörat - det är inget att bråka om. Jag har varit sjukskriven och hemma på heltid i åtta år nu och det är nog lätt att vi glömmer anledningen till det. Jag är ju faktiskt hemma därför att jag är för sjuk för att kunna klara av ett vanligt arbete. Betyder det att jag ska göra motsvarande hushållsarbete i stället? Det tycker inte jag! De senaste åren för jag en kamp mot mitt samvete som sitter inne i mitt huvud med en liten vass hacka och dunkar i takt med "Du - är - ynklig - som - inte - klarar - av - det - som - alla - andra - klarar - av. Du - bidrar - bara - med - en - fjärdedel - av - inkomsterna. Du - klarar - ingenting. Du - ska - vara - glad - över - att - Pär -  inte - har - stuckit - för - länge - sedan!" Snälla, rara Någon - ge mig en avstängningsknapp till hjärnan!!!!!!!!!!!! Jag inbillar mig ibland att det hade varit lättare om jag hade haft en konkret fysisk sjukdom, men när jag läser vad mina bloggvänner i liknande situationer skriver, så är inte det en given lösning.

Fridens.