Alla inlägg under november 2008

Av Ewa - 15 november 2008 13:45

En något kortare, men rask promenad på 55 minuter med frisk luft som fick huvudvärken att släppa.


Nu är jag välsignat ensam i minst 5 timmar för jag följde inte med till kusinens kalas.


Fridens.

ANNONS
Av Ewa - 15 november 2008 13:40

Mat kan symbolisera liv.

Jag tycker inte speciellt mycket om mat.

Ergo: jag tycker inte om livet.


Det var ju inget nytt!


Fridens.

ANNONS
Av Ewa - 14 november 2008 16:43

Idag är det dj-t svårt att hitta något att vara tacksam för. 


Det förenklar och underlättar att jag är hemma på heltid nu när Elin behöver extra stöd.

Jag kan duscha hur ofta och hur länge jag vill med väldoftande tvålar och lotioner.

Ikväll får jag krypa ned bland nytvättade lakan och med en nytvättad jamas.


Fridens.




Av Ewa - 14 november 2008 15:55

.....men ändå inte knäckas. Det är en konst. Handlar det om envishet? Råstyrka? Mental styrka? De senaste veckorna har jag pressats nedåt litet i taget. Ofta orkar jag betydligt mer än jag tror. Just för tillfället i alla fall. Det värsta är att smällen kommer förr eller senare eftersom jag inte är Stålkvinnan. Elin kom inte iväg till skolan idag heller. Det brast. Just då kände jag att jag måste visa tydligt att jag står på hennes sida av den trista anledningen att hon, som jag, tampas med en sjukdom som är osynlig och därför skrämmande och frustrerande. Pär gormade om att det nu är hela 2 veckor av missade skoldagar och att det inte fungerar att ha det så här. Duh! Om Elin hade genomgått en operation som gjorde att hon bara kunde gå till skolan de dagar hon kände att hon orkade, så hade detta idiot-argument aldrig förts på tal. Maktlösheten sveper över mig och jag vill bara skrika och sparka för jag har fört den här satans kampen i så många år och jag har vant mig vid det, men nu börjar jag inse att jag måste föra kampen även för Elin. Det absolut jobbigaste är att det verkar som om jag måste föra den kampen här hemma där förståelsen borde vara som störst!!!


Pär har informerat sin närmaste chef (en av de där sällsynt mänskliga cheferna som borde k-märkas eller stoppas upp och bevaras) om situationen här hemma och att den oundvikligen kommer att påverka hans arbetsinsats i form av mer frånvaro. Chefen kunde, i sin tur, informera Pär om att Scanias företagshälsovård kan erbjuda fem kostnadsfria samtal med en terapeut på arbetstid. Pär tänker tacka ja. Själv ska jag nog fråga min husläkare hur jag kan komma i kontakt med överläkaren eftersom samarbetet mellan vårdcentralen och överläkaren har ändrats till det

sämre. Den här bloggen fungerar som en ventil för mig, men jag kan inte skriva helt ocensurerat eftersom Elin och Pär läser den.


Den här soppan tar på krafterna, de psykiska såväl som de fysiska. Jag bär på ett fruktansvärt dåligt samvete över att jag, till stor del, är skyldig till att Elin är sjuk genom mina dysfunktionella arvsanlag. Samtidigt är det hanterbart; hon har ändå en bättre utgångssituation än vad jag hade tack vare att Pär och jag inte är som mina föräldrar var. Det som INTE känns hanterbart är att jag plötsligt upplever det som att jag inte känner Pär längre. Jag upptäcker att vi inte alls är överens i den här frågan och det gör mig rädd och otroligt osäker. Allt det här är tillräckligt påfrestande utan att lägga till "inre stridigheter". Vem ska jag vända mig till nu då??? Jag har faktiskt ingen som står tusenprocentigt på min sida och som jag kan häva ur mig hos. Fram tills nu har det varit Pär, men just nu känner jag mig lurad eftersom han har visat en helt annan hållning till Vår Soppa än vad jag hade väntat mig.


Jag kom inte iväg till SATS. Det kändes mer nödvändigt att trösta Elin och att hålla henne sällskap. Jag kommer nog att få tid att träna så småningom och kanske till och med önska mig anledningar att slippa! Men jag BEHÖVER träna! Jag behöver komma hemifrån av andra anledningar än promenader och om jag inte mår bra, hur ska jag då orka hjälpa henne?


Jag känner oxå hur den omvända sällskapssjukan sprider sig i kroppen.

JAG MÅSTE FÅ VARA ENSAM!

Helst av allt i flera dagar, men många timmar räcker även det. I morgon är vi bjudna till Elins kusin som fyllde år i veckan. Det blir Vårat Gäng. Det kännas som allt omöjligare att genomföra. De känner mig och de vet att jag mår skit ibland och drar mig tillbaka och jag känner inget tvång som sådant att vara social och trevlig, men jag pallar inte ens med det minsta sällskap. Alla nerver sitter på utsidan och minsta beröring får mig att rygga tillbaka och nästan skrika.


Fridens.

Av Ewa - 13 november 2008 16:40

Både Elin och jag har skrattat idag och inte bara gråtit.

Det var bra att jag lärde mig skriva maskin när jag gick i grundskolan för det går fort och lätt att blogga.

Jag har något att se fram emot i morgon: SATS!


Fridens.



Av Ewa - 13 november 2008 16:15

Detta inlägg är information om och reklam för MBT-skor.


Jag fick ett litet häfte med information och skötselråd med skorna som jag köpte i tisdags. Här kommer lite ur häftet.


MBT STÅR FÖR....


....Masai: det östafrikanska folk som var inspirationskällan åt Karl Müller.

....Barefoot: att använda fysiologiska skor påminner om känslan av att gå barfota på mjuk mossa eller i sand.

....Technology: den unika tekniken i MBT-sulan har utvecklats kontinuerligt under de senaste tio åren och är uppbyggd kring sulans viktigaste del "Masai Sensor".


"Vanliga" skor är byggda för att stödja och styra foten. Detta gör att kroppen stabiliseras - men på ett för kroppen onaturligt sätt. MBT-sulans speciella konstruktion ger användaren en känsla av att gå på ett naturligt, mjukt och lätt instabilt underlag. Instabiliteten stimulerar försummade muskler att börja arbeta och att arbeta på rätt sätt - det sätt som som de av naturen är skapade för.


Den naturliga instabiliteten i MBT gör att kroppen håller sig aktiv hela tiden genom att den måste söka jämvikt och balansera sig själv. Detta gör att venpumpen stimuleras, blodcirkulationen ökar och statisk belastning minskar.


Slut på reklaminlägget!


Dagens promenad var den första riktiga med de nya vinter-MBT. De är "ny-hårda" och lite svåra att snöra till lagom hårt, men de mjuknar snart.


Fridens.

Av Ewa - 13 november 2008 15:38

Efter en väldigt tung och tårfylld gårdag som kändes orolig och stormig, så har vi blåst i land. Jag följde med Elin till kuratorn i morse. Mötet gav 2 resultat. 1. Jag fick telefonnumret till BUP i Stlje. 2. Pär har faktiskt rätt i att vi kan pressa Elin till att göra saker. I övrigt tycker jag att kuratorn är tråkig; ingen humor. Eftersom Elin inte orkade vara med på dagens 2 lektioner + eftermiddagens besök på "Gymnasiemässan" i Älvsjö, så kändes det rimligt att kräva av henne att följa med mig på promenad för att sedan ta itu med en svenska-uppgift (prov i morgon). Sagt och gjort och Elin erkände, motvilligt, att hon mådde bättre efter promenaden. :-)


BUP:s telefontid för nyanmälningar var klockan 13-14 och jag slog numret så snart klockan blev 13. Jag fick prata med en kvinna med vääääldigt mild stämma som tog mig och min oro för att Elin är kliniskt deprimerad på allvar. Elin kommer att få en tid hos en sk. behandlare så snart som möjligt. Behandlaren avgör om en läkarkontakt är nödvändig.  Kuratorn sa att BUP har skyldighet att boka in ett besök inom 3 veckor från att man har ringt. Elin sa först att hon inte ville åka till BUP eftersom det skulle innebära att behöva träffa ännu en ny människa som ska bli informerad om allt och DEN situationen känner jag igen. Jag funderade ett tag och var väldigt frestad att gå henne till mötes och bara släppa allt, men jag orkar inte med så många fler dagar som den igår, så jag ringde alltså.


I natt sov Elin på en luftmadrass inne hos oss. På kvällen diskuterade Pär och jag, som vanligt nu för tiden och jag fick återigen känslan av att vi pratar förbi varandra, pratar olika språk och "Varför förstår han inte vad jag menar??!". Pär gick och lade sig. Vid midnatt lade jag mig i soffan och läste och njöt av att få vara i fred. När ögonen gick i kors, så lade jag mig till rätta, somnade och blev kvar hela natten. Jag ville vara ifred. Jag stod inte ut med sällskap ens i sovande tillstånd!


Fridens.



Av Ewa - 12 november 2008 21:19

Elin bara gråter och gråter.

Jag kan inte trösta.

Jag verkar inte kunna hjälpa.

Pär verkar inte vilja fatta hur dåligt hon mår och låter som en hackig, gammal skiva: "Grundkravet för i morgon är att hon är med på lektionerna och blablabla". Varför kan han inte bara acceptera att det inte fungerar så. Han behöver inte FÖRSTÅ, bara accetptera!

Snart sticker jag härifrån!


Fridens.

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< November 2008 >>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv i ord med Blogkeen
Följ Mitt liv i ord med Bloglovin'

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se