Södersjukhuset är STOOOORT!

Det var dock inga problem att hitta till handkirurgen. Det visade sig att läkaren som jag hade tid hos även hade jouren vilket ledde till en försening på hela 45 minuter. Jag hade naturligtvis en bok med mig, så det var uthärdligt. Väl inne hos farbror doktorn, så blev resultatet att jag skickades några våningar ned till röntgen för att kolla så att det inte är några skelett-förändringar till följd av tumknölen. Läkaren var däremot inte lika säker på att det är ett pyogent granulom utan mer ett x?x?!?X och att en hudspecialist ska få titta på och ta prov av knölen för att utesluta tumörer. Jag vet inte när det blir. Han ska ringa i morgon med röntgenresultatet och då får jag kanske besked om det provtagningen oxå. Det blir absolut operation. Därom råder ingen tvekan. Jag sa att jag föredrar narkos framför att endast armen bedövas + att jag får lugnande (jag har läst Margus skräck-upplevelse.....). Efter läkaren, men före röntgen gick jag till receptionen och bad att få tillbaka avgiften på 120 kr eftersom jag hade fått vänta 45 minuter extra (ett tips från sköterskan). Tack! Det kostade 200 kr att röntga tummen. Varsågod! Pärsk!! Jag var inte hemma förrän 18. Blä!

Fridens.

Hemkommen från mötet med rektorn, kuratorn och skolsköterskan. Min bedömning av personerna i fråga efter respektive handslag: rektorn - en rejäl karl fri från nonsens och gullegull, men inte omänsklig och med tanke på att han är ny från augusti, så har han koll. Kuratorn - tråkigt handslag, men hon verkar vara bra och har olika förslag på lösningar. Skolsköterskans handslag var som att hålla i en död fisk. Inget liv, inga åsikter, inga förslag till lösningar. Jag förstår varför Elin inte tycker om henne. Elins lärare skulle ha varit med, men hon var sjuk. Resultatet av mötet blev 3 inbokade samtal hos kuratorn till att börja med. Vi ska även föreslå vår husläkare att hon har kontakt med kuratorn för att underlätta samarbetet. Eftersom Elin inte har problem med kompisar, så skulle hon kunna utnyttja dem som stöd, men då måste hon övertygas om att det är något positivt att inviga dem i den här situationen och DET är inte självklart. Jag vet inte om Elin känner att hon kan lita tillräckligt på dem för att anförtro sig. Hemundervisning är i alla fall inget alternativ och var väl aldrig det egentligen. För mig känns allt det här lika hopplöst som innan mötet eftersom vi inte har lyckats ta oss över det största hindret som är hur vi över huvud taget ska få iväg Elin till skolan. Idag satt hon bara och grät. Ska vi ha som målsättning att ta en morgon i taget? Varje morgon som är som den här, så stannar hon hemma? Onsdag, torsdag och fredag den här veckan har hon så'nt hon MÅSTE delta i och det är väl där gränsen får sättas, eller? Jag vet faktiskt inte! Jag orkar inte heller. Jag har ingen lust. Allt är så satans tungt!!!

Vid 14 ska jag och min tumme bege oss mot Södersjukhuset.  

Fridens.