Elin bara gråter och gråter.

Jag kan inte trösta.

Jag verkar inte kunna hjälpa.

Pär verkar inte vilja fatta hur dåligt hon mår och låter som en hackig, gammal skiva: "Grundkravet för i morgon är att hon är med på lektionerna och blablabla". Varför kan han inte bara acceptera att det inte fungerar så. Han behöver inte FÖRSTÅ, bara accetptera!

Snart sticker jag härifrån!

Fridens.

Idag är det svårt att känna tacksamhet och då är det väl ännu viktigare.

Mina 5 grisar som förblir opåverkade av familjens elände.

Elin har tid hos kuratorn i morgon.

Jag har klarat mig igenom ännu en svart dag.

Fridens.