Förnuftet säger en sak medan lilla trotsiga Ewa (det syns på presentations-bilden :-P  ) gastar om motsatsen. Den här veckan, fyra dagar gammal, har jag inte hållit mig till LKHF. Lilla trotsiga Ewa ropar "Heja, heja!" medan Förnuftet muttrar: "Gör som du vill, dummer, men jag VET hur det kommer att kännas om det visar sig att du har gått upp i vikt....". Ingen träning mer än EN promenad. Bara sofftid och sova, sova, sova. Jag kom inte ens iväg till muséet. Det går utför och jag har ingen som helst lust att kämpa emot samtidigt som ångesten slår med storsläggan när jag känner alla fettvalkar. Jag hade tänkt göra ett seriöst försök att komma iväg till SATS i morgon, men det har ju utlovats 10 cm snö under natten och alla som åker med SL vet ju att när det har landat ett par snöflingor på rälsen, ja, då blir det totalt sammanbrott.

Elin mår sämre ju närmare slutet av lovet vi kommer. Idag övertalade jag henne att ta några droppar igen (den 10 november har hon en läkartid och då ska vi prata om just detta). Jag mår skit alldeles av mig själv, men mår knappast bättre av att se henne må dåligt. Man skulle tro att mitt tålamod med detta och förståelse för detta borde vara stort pga egna erfarenheter, men det hade varit alldeles för enkelt. Otåligheten och frustrationen slåss tillsammans med irritationen och det är hela tiden alldeles vid ytan och jag kämpar för att trycka tillbaka allt. Inte bra. Inte i längden och dessutom otroligt tröttande! På måndag har vi den sk. föräldrakonferensen och då får vi veta vad hjälp som finns till buds.

Idag har jag haft ont i leder och vissa muskler och jag känner mig frusen och småsnuvig. Eftersom jag har varit absoluta motsatsen till aktiv den här veckan, så rör det sig knappast om träningsvärk. Influensa? Jag har aldrig haft det. :-P

Fridens.