Jag har precis sett "Underbara älskade" med en av mina favoriter, Mikael Nyquist. Jag har velat se den länge nu, men mina förhoppningar infriades inte. Åh, vilken dyster film! Inte sorglig utan DYSTER. Far och son som lever parallella liv efter att mamman och yngste sonen dödats i en bilolycka. Ingen kontakt alls. Båda helt inneslutna i sina egna förpestade bubblor.  

PRATA MED VARANDRA!

Jag VET hur det är att bo i en så'n pestbubbla och jag VET hur det är att må så in i h-vete dåligt att man hellre vill dö för att få slippa undan. Det jag inte kände igen i filmen är att varken far eller son gjorde något för att lindra sitt elände. Att söka professionell hjälp är kanske inte det första man tänker på, men att inte försöka få utlopp för alla känslor på NÅGOT VIS, inget behov av att vilja uttrycka sig utan bara leva parallellt som två musslor. Nä, det förstår inte jag! Jag tycker inte att filmen var bra för den kändes halvdan. Och frustrerande, som sagt.

Fridens.

Jag läste till efter 1 i natt och det var lite svårt att vakna i morse. :-P

Eftersom jag inte var hungrig när jag väl hade vaknat, så satt jag i soffan och läste och tänkte att OM jag blir trött, så behöver jag bara tippa över på sidan och slumra en stund. Efter en dryg timmes läsande, så var ögonen fortfarande helt öppna, så då åt jag frukost och sedan promenerade jag. 90 minuter och det var för länge. Orken kom och gick för att sedan lämna mig helt. Dessutom fick jag känningar av den psykosomatiska foten från i tisdags och den kändes inte det minsta psykosomatisk. AJ! Nu sitter jag här och är så trött att jag har svårt att koncentrera mig. Från vardagsrummet hörs soffans lockrop....

Fridens.

Efter två och en halv månad avslutar jag min omröstning om anorexia-bloggar. Dryga 60% tycker INTE att den sortens bloggar är ok här på "Blogga gratis". Dryga 30% tycker att man EGENTLIGEN får skriva om det man vill och bara några få procent tycker att de är ok.

Fridens.