Pär och jag veckohandlade på Konsum. Hemma igen blev vi sittande i bilen och tjafsade om Elin. Vi kom ingen vart. När jag plockade in varorna stötte jag i höger tumme och smärtan i kombination med alla annan skit gjorde att tårarna kom. Jag satte mig i soffan och tyckte att allt var för dj-t. Sedan blev jag arg. Arg på hela situationen med Elin. Jag stegade in till henne, satte mig på sängen och sa: "Vet du vad, Elin? Nu är jag så in i h-vete leds på det här!" Sedan fortsatte jag med att om hon inte kan alternativt vill tala om vad som är fel och om hon inte har egna förslag eller idéer om hur vi ska lösa detta, ja, då får hon finna sig i Pärs och mina regler.

1. Med start i morgon är det endast kaskadkräkningar och feber som gör att det är ok att stanna hemma. Hon får ta med värktabletter om hon har huvudvärk.

2. Datorn stängs av klockan 22 på skolkvällar.

3. Jag kommer att hämta ut en medicin åt Elin som min husläkare skrev recept på i våras och som hon ska utnyttja de kvällar som ångesten/oron hindrar henne från att sova.

4. Jag har beställt tid hos husläkaren eftersom Elin föredrar det framför kuratorn.

5. I våras blev Elin erbjuden möjligheten att få sitta i ett avskilt klassrum för att få lugn och ro och nu tycker jag att hon ska utnyttja den möjligheten även om det innebär att hon skiljer ut sig från mängden på det viset.

6. Om hon går till skolan varje dag som är kvar till höstlovet (2,5 vecka), så får hon extra pengar att shoppa för på Lyx-lörda'n.

Jag sa oxå att det som kuratorn kan hjälpa till med är att ställa så'na frågor att hon får veta om det kan vara så att Elin faktiskt är kliniskt deprimerad vilket JAG tror kan vara en anledning till att hon inte kan sätta fingret på vad som är fel. Om så är fallet, så finns det mediciner som hjälper henne att få tillbaka orken. Jag kanske ger intrycket av att jag tycker att min dotter ska äta piller mot alla sorts åkommor, men det stämmer inte. Det är bara det att det inte finns någon som helst anledning att neka sig själv lindring även om det är i tablettform. Man måste börja någonstans för att få tillbaka så pass mycket ork att man kan ta itu med problemen på andra sätt.

Liten reflektion: när vi satt i bilen och tjafsade, så var Pär irriterad och frustrerad medan jag var uppgiven och ville skita i allt. När jag senare satt inne hos Elin och ryade om hårdare tag, så kom han in och med mild stämma försökte han dämpa mina hårda smällar. Han säger att vi måste enas om en lösning och sedan hålla fast vid den och inte ge efter för minsta motstånd. Det är det jag tänker göra nu och jag har INGA som helst problem med att vara bestämd på gränsen till elak om det behövs medan Pär alltför lätt får dåligt samvete.

Fridens.

Det blir tjatigt, men ingen är tvungen att läsa. På ett sjukt och skruvat sätt, så känns det bra för mig att få skriva om en FYSISK krämpa för en gångs skull! :-P

Jag använder tummarna när jag sms:ar, men nu blir det vänster tumme + höger pekfinger = långsamt. Eftersom minsta tryck mot tum-toppen gör ap-ont, så blir nästan allt svårt på gränsen till omöjligt: att skriva för hand, att hålla och lyfta något, att klippa eller skära (just där vågar jag inte lita på min vänstra hand....), att blogga (panik!!!), att hålla en vanlig datormus på plats, att hålla en pocketbok uppslagen, att röra om med en sked, att knyta skorna och som pricken över i, så dunkar tummen av smärta så fort jag håller armen och handen nedåt.

Elin är hemma för andra dagen utan att egentligen vara sjuk. Jag orkar inte gräva i det utan väljer att ge efter. Pär blir irriterad och frustrerad eftersom det inte finns en enkel gör-först-så-och-sedan-så-lösning på det hela. Han och jag hamnade i en diskussion igår eftersom jag tyckte att han gav mig dubbla budskap. När Elin vägrade att gå till skolan och jag ställde in Grönan, så fick jag höra att jag skulle visa större förståelse när hon mår som hon gör och att "inte sparka på någon" som redan ligger. Igår kunde jag bara genom att titta på Elin förstå kampen som pågick inom henne och lät henne vara hemma. Är inte det att visa förståelse? Tydligen inte för då tyckte Pär att både Elin och jag gav efter för lätt (den här var-går-gränsen-för-hur-länge-man-orkar-diskussionen är jag så dj-a leds på!). Jag vill bara skita i allt!!

Fridens och uppskatta och ta hand om era tummar!