IGEN! Jag är så trött på allt och speciellt vad gäller min vikt och vad jag äter. Pär och jag bråkar inte lika mycket om det längre, men hans små kommentarer är skitjobbiga. Jag VET att jag har skrivit mycket om det här. Jag VET att det egentligen är mitt eget problem att jag tar åt mig. Jag SKITER i det! Jag tycker att han helt enkelt ska KNIPA KÄFT! Jag hör aldrig något om detta från honom utom när han ser att jag hoppar över skaklarna.

Varenda dj-a morgon, så funderar jag på vad som är vettigt att äta till frukost. VARENDA morgon! Jag har börjat hoppa över frukosten enligt teorin om att äta bara när jag är hungrig och det är sällan som jag är hungrig på morgnarna. Samma sak vid lunch och middag. VARENDA satans dag gnisslar dessa tankar! Äta. Träna. Äta. Träna. Gör jag rätt? Gör jag fel? Ger jag efter för lätt? Ska jag lyssna mer på min kropp? Kan jag anstränga mig mer för att gå ned i vikt? VILL jag anstränga mig mer? Ska jag se till att få professionell hjälp med superstrikt kost och träning? Hur blir det då när jag når målet? Ska jag fortsätta på samma superstrikta väg som förmoligen inte känns avslappnad eller naturlig för fem öre?

Jag har kommit på mig själv med att så smått börja acceptera att jag inte har lätt att gå ned i vikt och att jag aldrig kommer att bli lika smal som jag var för 15 år sedan. Bortsett från att det är svårt att hitta kläder, så upplever jag inte att jag blir särbehandlad för att jag är tjock. Jag försöker oxå leva enligt idén att alla människor är så himla upptagna med att bry sig om vad andra tycker om dem att de egentligen inte bryr sig om hur jag ser ut.

Hjärnan kokar av alla tips, slutsatser, undersökningar, forskningsresultat och olika sätt kombinera födoämnen och kortslutningen är nära. Självmordtankarna ligger och lurar därför att jag helt enkelt inte orkar. Jag vill inte behöva leva varje dag med känslan av att jag måste övertyga Pär om att jag FAKTISKT gör mitt bästa. Jag går inte ned i vikt, men jag gör mitt bästa. Jag går heller inte upp i vikt, men det räcker inte.

Jag promenerade 90 minuter. Det blev längre än vad jag hade tänkt. Det blev längre än vad jag hade lust med. Jag hade inget bättre för mig, så jag kunde lika gärna vara ute. Det var ganska skönt, men inga endorfiner. Nu är jag trött. Jag kom inte iväg till SATS i dag heller och det är väl ett uppehåll på 4-5 veckor nu. Jag har ingen lust att släpa mig och ryggan hela vägen. Jag har ingen ork. Det är inte kul längre.

Det skulle vara så skönt att slippa allt.

Jag har försökt tidigare vilket inte utesluter att jag kan försöka igen.

Fridens.

 

Gröngöling

27 oktober 2008 13:58

Du är nog inte den enda som blir helstressad av kostrekommendationer. Att vi vanliga blir stressade beror väl på att de "i toppen", experterna, inte vet själva vad som är bäst. Det enda vi kan göra, och det gör ju du, är att försöka göra något klokt av all information vi får.
Angående själva problemet att gå ner i vikt så kan jag inget om det, men jag förstår hur jobbigt och plågande det kan vara för dig. Kanske dags för ett snack med de närmaste om hur du vill bli bemött i dina strävanden. Hoppas i alla fall att du kan lägga mat-tankarna åt sidan ibland, för det blir ju bara en stressfaktor som är jobbig. Man kanske skulle strunta i att vara duktig...
Kramar om, varma kramar. Gör något skönt, om du kan.

http://grongoling.bloggagratis.se

 

Annie

27 oktober 2008 17:29

Älskade vännen. Herre min skaparare, hur det är. Förstår att du mår dåligt av din vikt... och då inte för kilonas skull utan för tankarnas.
Jag har träffat dej irl och måste säga att jag inte har den uppfattningen om dej att du är tjock på något sätt. Go rund och gla = mycket kvinna, var mer den uppfattningen jag fick om dej, och det tycker jag gott att man kan få lov att vara. Folk är insnöade på sina evinnerliga kilon (inkl.jag trots att de inte är så många och är glad nu när det sladdrar lite om magen och baken) så det är inte konstigt att det stiger en åt huvudet.

Däremot tycker jag synd om dina knän, och även fast jag ju förstår att det skulle underlätta med några kilon mindre, så är det ju TROTS ALLT inte din vikt som är boven i dramat, utan det är dåliga leder, ju.

Vad gäller Pär så kan jag nog påstå att han bryr sej om dej mer och framför allt öppnare än vad han har förstånd till. Det tror jag sitter i testosteronet för jag har en lika dan här hemma. Här trampas på tårna lite hur som helst i ren omtanke.

KRAM TILL DEJ I MÖRKRET

http://peek-a-boos.bloggagratis.se

 

Hanneles paradis

28 oktober 2008 22:02

Ägg är nyttigt, bra protein och ett par kokta ägg håller en mätt länge.

http://hannelesparadis.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...