Igår var jag hos Rosie för att bli räddad undan mitt obstinata hår som har en egen vilja à la trotsig 3-åring. När håret har vuxit sig långt igen (långt för mig då som föredrar snagg), så brukar jag inte behöva vax, men om jag inte hade vax den här omgången, så lade sig det tvättade och torkade håret som en jämn och tät hjälm över huvudet. Bobby Ewing-varning! Nu är hjälmen borta och det är så välsignat skönt!!  

På vägen mellan t-banan och Rosies ligger "Sibyllans kaffe- och tehandel". Den tebutik som jag brukar handla i ligger inte ens i närheten och när det fantastiska jordgubbsteet nästan var slut, så undrade mitt folkskygga och bekväma jag hur jag skulle lösa problemet. Bara tanken på att åka hela vägen till Stockholm bara för te.... Kvällen innan jag skulle till Rosie kommer jag ihåg "Sibyllans kaffe- och tehandel" som förmodligen har jordgubbste. En lösning så enkel att den är irriterande. Jag gick in där och jag kommer att gå dit igen för det är en underbart gammaldags klassisk butik i lanthandelsstil. Den har legat på samma adress i 98 år och jag hoppas att de aldrig får för sig att modernisera! Trångt och med kanske 5 meter i takhöjd. Kaffebehållare och teburkar, bokstavligt, uppåt väggarna. Gamla reklamskyltar. Choklad och knäck. Marmelader. Tekoppar och tekannor. Rena himmelriket! Men dyrt. Jordgubbsteet var 12 kr dyrare per hekto. Brygges och drickes med andakt. Jag passerar där var 8:e vecka, regelbundet som ett urverk, så teförråden behöver inte bli tömda.

Det fanns inget vatten på Öland nu när Pär var där (jag orkar inte gå in på varför; tekniska problem), så han var hänvisad till vattnet i brunnen på gården. Det fanns gott om vatten, men det har nog varit stillastående för länge och alla vet vad som frodas i stillastående vatten...... Han är inte magsjuk, men magen är definitivt inte i balans och toalettbesöken har varit täta, diskret uttryckt. I morgon har han tänkt arbeta igen och eftersom magen inte protesterade mot den första koppen kaffe på flera dagar ("Herregud, vad gott med kaffe!!"), så ser utsikterna lovande ut. Jag har inte heller varit bra i magen och jag trodde att det berodde på ostbågarna jag åt i lördax (de luktar ju gamla strumpor, så det hade väl inte varit otroligt), men jag blev inte dålig igen efter att ha ätit upp resten. Hehe. Om jag inte minns fel, så var inte magen i toppform vid den här tiden förra året heller, men nu har jag dessutom varit förkyld och jag återbudade måndagens samtal med LG. Elin och Selma har inte varit hemma på 8 dagar nu och Elin vägrar att komma hem innan Pär är frisk. Hon trivs så bra med sitt liv nu att hon inte tar några som helst risker att bli sjuk och jag förstår henne.

Idag blev mitt vänstra öga friskförklarat. Ålrajt! När jag gick till tåget i den okristliga och nattsvarta timmen av 7, så var det frostigt, stjärnklart och med en fullmåne som var på väg ned. Wow..... Fanns det hopp om en solig dag? När jag sedan kom ut från sjukhuset 2 timmar senare, så var det tvärmulet. Meh! Jag hade tid klockan 8. 5 över 8 kommer en ögonsköterska som tar med mig för att mäta ögontrycket och kolla synskärpan och så de pupillutvidgande dropparna. Samma procedur som på akuten och de 2 tidigare återbesöken. Sköterskan lade min journal i ett väggfast fack utanför doktor JS dörr. Klockan var kvart över 8 och jag visste att dropparna behövde få jobba i ca 10 minuter. Klockan blev halv 9. Doktor JS öppnade dörren, stack ut armen och tog min journal. Då kunde det inte dröja länge! Under tiden genomförde samma sköterska samma undersökning på ytterligare 2 patienter och även deras journaler hamnade i facket. Klockan blev 20 i 9. Dörren öppnades och doktor JS for förbi väntrummet och försvann. Nu började jag bli irriterad och så hade jag träsmak av de förbenat obekväma bänkarna. Det gick ytterligare 10 minuter medan jag bevittnade hur andra ögonläkare kallade in sina respektive patienter och var f-n fanns doktor JS? 5 i 9 kom han farande igen, tog tag i en av de nytillkomna journalerna, men stannade till med den i handen och blev stående i flera sekunder innan han lade tillbaka den i facket och sedan gick in på rummet och stängde dörren. Vad är det som tar så'n tid??!  Jag börjde fundera på om han var så pass gammal (han är helt gråhårig) att han var förvirrad. Nu var jag leds! Klockan 9 tog han emot mig och det tog mindre än 5 minuter innan jag var ute igen. Jag brukar gnälla över den långa resan till doktor Levaxin och hans 5-minutersbesök, men där behöver jag aldrig vänta en hel timme innan han tar emot. Det är klart att jag skulle ha kunnat fråga vad det är som tar så'n tid, men jag skulle ändå inte behöva komma tillbaka mer, så jag lät det vara.

 Jag handlade på vägen hem. Tungt. Jag var så trött att jag faktiskt knäade under tyngden och väl hemma, så hade jag ont i huvudet, ryggen, höfterna, knäna och så foten. Faaaan, vad foten gjorde ont! Jag bytte de obekväma, vanliga byxorna mot leggings och drog på mig fluff-strumporna och lade mig i soffan och sov i en dryg timme och det behövde jag. Ooooo, vad mysigt! Jag låg där och lyssnade på klockans tickande och mina egna andetag. Kontemplation. Den lilla tystnaden.  

Jag skulle ha städat hos marsvinen i söndax, men chansade på att det faktiskt inte behövdes. Pär hävdar att vi städar för ofta, men det är bara för att han vill slippa undan eftersom det är just söndaxstädningen som är hans när han inte är på Öland. Behöver jag säga att det osade marsvin i köket på måndagen? Jag städade idag i stället för i morgon och mitt djurägarsamvete är lika rent och osfritt som småbusarnas bur. Nu vet vi att det behöver städas 2 gånger i veckan.

Jag ligger i sängen och sover.

Eller?

Jag sover och jag drömmer.

Eller?

Jag ligger på sidan, så att jag har ryggen mot den öppna sovrumsdörren.

Jag vet att jag är ensam hemma, men jag hör någon i lägenheten.

Jag försöker höra på stegen om det är Elin eller Pär.

Jag hör hur stegen blir allt snabbare.

Jag försöker vända mig, så att jag kan se dörröppningen, men jag kan inte ens vrida huvudet tillräckligt.

Stegen blir ännu snabbare.

Jag kan inte vända mig om.

Jag vet inte vem som kommer.

Vad som kommer.

Jag hör hur stegen övergår i ren rusning in i sovrummet och även om jag inte kan se vem det är, så känner jag att armarna är höjda till attack.

Den som kommer rusande vrålar.

Jag försöker vråla för om jag vrålar kanske jag kan väcka mig själv.

Jag får panik och tar i av alla krafter tills jag lyckas vråla rakt ut.

Då vaknar jag.

Det betyder att det var en dröm.

Det här är bland det obehagligaste jag vet. Så satans obehagligt! Någon gång har det hänt att mitt vrålande har väckt Pär som naturligtvis blir vettskrämd.

Jag är ensam hemma för Pär har åkt till Öland.

Jag och marsvinen hemma i mörkret för när jag är ensam, så tänder jag bara i det rum jag befinner mig.

Det är skönt.

Eftersom det är torsdag, så har marsvinen fått buren städad.

Vi har fått rena lakan i sängen.

Det blir en Findus färdigrätt till middag eftersom kocken har åkt bort.

En lugn dag bortsett från vrålandet i sängen.

......de gånger som Selma följer med till Robin. Det är inte klokt egentligen. Den här vändan kommer hon inte tillbaka förrän på måndag! Vad göra? Lösningen är en vikariepool, så när saknaden efter långa, silkeslena öron och fluffig päls blir alltför svår, så är det bara att suga tag i en av vikarierna. Är vi smarta eller är vi smarta?

Det var dax för en besökskombo igen med doktor EK först och sedan LG. Jag vet inte riktigt vad det var med EK idag, men det kändes inte lika bra som det brukar. Hon var okoncentrerad och jag var inne hos henne bara 20 minuter jämfört med de vanligare 50. Samtalet var trögt och mot slutet, som alltså kom ovanligt fort, så frågade hon vad hon kunde hjälpa mig med idag förutom att förnya en himla många recept och jag svarade att jag inte visste för det gjorde jag inte. Snipp, snapp, snut, så var besöket slut. Lite snopet, men mest en lättnad.

Det var 50 minuter kvar tills jag skulle in till LG, men jag var förberedd med en banan, en drickyoughurt och tegelstenen "Kupolen", så väntan kändes inte besvärlig. Jag har lärt mig att hålla intresset för en bok vid liv trots att det tar många veckor att läsa den och det är en sprillans ny färdighet, ny för i år. Det tog tid att läsa "Tillbaka till henne", men jag ångrar inte att jag läste färdigt den. "Kupolen" är dryga 1100 sidor och den håller fortfarande (jag närmar mig sida 1000). Problemet är mer att den är så jobbig att hålla i, så berättelsen håller, men inte mina händer.

Samtalet med LG var inte någon höjdare det heller. Vi pratade mest om gamla ämnen. Jag är fortfarande trött och känner mig allt annat än alert. Det mesta känns uttjatat. Jag vet inte om jag ska fortsätta hos honom.

Jag trodde att foten skulle klara sig idag eftersom den fick en lång vila i och med läkarbesöken, men efter den sena lunchen (inte förrän halv 14), så gjorde det j-t ont när jag stödde på den. Vad trött jag blir! Jag önskar att jag kunde ta av hela foten som man kunde göra på Bratz-dockorna och lägga upp den i höööögläääääge tills den har läkt färdigt en gång för alla. Jag skulle kunna ha en låne-fot under tiden. Efter lunchen lade jag mig i soffan och halvsov tills det var dax att äta middag. Huvudvärk och en envis nästäppa som Nasonex inte rår på, så jag tog till storsläggan Nezeril och det fungerade. Ingen höjdardag, men, som jag sa till LG när vi pratade om tacksamhet i det lilla, så'na här dagar kommer sällan i flock, så det kanske blir bättre imorgon.

Det har gått 1 helt år sedan Elin försökte ta sitt liv.

3 plusgrader och dimmigt och så rackarns råkallt att jag frös om ansiktet för första gången den här vintern. Det tog 25 minuter att gå till Apoteket för att hämta ut Zolpidem och det var inte det minsta skönt. Det var inte förrän jag var på väg hem igen som det lossnade och tröttheten försvann, så jag tog en omväg vilket tog 40 minuter. Jag har promenerat!

Stödhandling på Konsum, vår supermysiga matfaffär där Det Vackra Folket arbetar. Närmare bestämt 2 stycken från Det Vackra Folket som har fått alla genetiska fördelar. Tjejen är liten, nätt och smal med låååångt, blont hår ungefär som prinsessan hos Bauer och så är hon dessutom übertrevlig och hjälpsam. Killen ser ta mig tusan oförskämt bra ut! Han har arbetat där i flera år, först som sommarjobbare och han blir inte fulare med åren heller och när han har civila kläder, så får jag inte ont i ögonen direkt. Übertrevlig och hjälpsam. När jag har en bra dag, så har jag inga problem med att han sitter i kassan, men när jag har en dålig dag och då menar jag rent självförtroendemässigt, då undviker jag hans kassa om jag kan. En 48-årig tant som undviker en kille på 20 plus i tron att han bryr sig om henne, att han ens noterar henne, att han skulle döma mitt tjocka jag för att jag köper chips. Patetiskt är bara förnamnet! Idag satt han i en av kassorna. Idag var inte någon bra dag. Jag ville inte betala mina chips hos honom. Jag ville inte det! Jag hade turen med mig för hans kassa var endast en extra kassa som stängde när anstormningen av kunder bedarrade vilket den gjorde när jag väl skulle betala. Något hänger kvar från mina tonår när jag inte klarade av att köpa godis om det var en kille som stod i kassan, när jag trodde att killar var mig vida överlägsna, när jag trodde att killar bara var intresserade av tjejiga tjejer med långt hår och intelligenta kommentarer. Det är pappas och min okäre brors fel. Jajamän, jag skyller på dem!

En dryg halvmeter chokladask som jag köpte på Konsum idag.

"Har du tänkt att ha hela för dig själv?" frågade Pär

Jag var frestad att svara ja, men inte ens jag kan sätta i mig så mycket choklad.

PS. När snorpan föddes var hon 46 centimeter dvs. kortare än chokladasken.

Jag har haft min blog i snart 8 år och för mig är det allvar. Jag skriver för att jag behöver. Naturligtvis vill jag ha läsare oxå, men jag skriver inte för att få läsare för i så fall hade jag lagt av för länge sedan. Mina läsare är en liten, men trogen skara och som verkar respektera mig för det jag skriver, eller har jag fel? De gånger jag får kommentarer, så har de med inlägget att göra. De gånger jag får kommentarer som inte har med inlägget att göra, så publicerar jag de inte. Nope. Härom dagen skrev jag ett allvarligt, ganska tungt inlägg om människorvärde och fick en kommentar som var positiv och smickrande och jag föll för den trots att jag hade sett exakt samma kommentar hos en blogg-vän. Kommentaren var så rackarns exakt lika forumelad att det bara var våra namn som skiljde åt, ungefär som ett så'nt där förtryckt fjäsk-brev som postorderföretag skickar ut för att smickra mig till att köpa mer pronto. Jag har makt här i min egen blog, så nu har jag raderat både kommentaren och länken till bloggaren. Moahahahaaa! Fjäskare göre sig ej besvär. Jag kräver respekt därför att jag respekterar, men jag har även respekt för mig själv och ju mer jag funderade på kommentaren i fråga desto mer illa tyckte jag om den. Om människan hade skrivit någonting om själva inlägget, så hade jag nog haft kvar den, men så var det inte. Kommentaren var i syfte att framhäva sig själv och så'nt håller jag mig för god för. Bloggen och ja, jag läste ett inlägg i den och till och med kommenterade, är tillräckligt välskriven och intressant för att kunna få läsare, men då får väl människan jobba för det utan att fiska efter gratis reklam hos mig!