Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ewa - 5 februari 2014 20:49

Elin och jag hade planerat att shoppa i Stockholm idag, men när jag vaknade var det med ett stort NEJ i hela kroppen. Nej till pendeltåg. Nej till folk. Nej till att äta ute. Nej till att släpa kassar. Nej till att bli trött och få ont. Jag satt i köket när jag talade om för Elin att jag inte ville åka (hon bor hemma i 2 veckor medan Robin gör praktik i Umeå). Sedan blev jag sittande i 10 minuter medan jag funderade fram och tillbaka och sedan sade jag att vi kunde åka i alla fall och så gjorde vi det och det blev bra. Det är alltid trevligt att tillbringa en dag med Snorpan och jag blev inte så där äckligt trött som jag brukar, men foten.....


Det var absolut nödvändigt att fylla på teförrådet, men det blev lite mer än bara det livsnödvändiga teet för det bidde en påse med kolor oxå, retro-kolor. "Godare än kola, skönare än karamell" var reklambudskapet på den tiden det gick att köpa Ako-kolorna från Ahlgrens. Min absoluta favorit var choko-mint med fruktkolan på andra plats. Det var så bra munsbitstorlek på dem och de hade myyyyycket smak, men det bästa var att de inte var kola-sega, så de fastnade inte i tänderna. Varför i all världen försvann de?! Varför finns Ahlgrens bilar kvar, men inte Ako-kolan??! Nu har de kommit tillbaka, men det är Sockerbageriet som har gjort dem, så jag får väl se om de fortfarande är godare än kola och skönare än karamell. Det finns få uttryck som får mig att känna mig gammal, men "retro" är ett av dem och särskilt när det handlar om något som jag verkligen gillade när jag var barn eller ung. Ändå är det väl inte så himla många år sedan kolorna försvann, eller? Jag vet att jag har ätit dem efter att Elin kom till världen, så inte mer än 21 år. 21 år är ju för farao 2 hela årtionden och lite till! Det är länge, juh! När jag googlade på ako-kolan, så såg jag att det finns 8106 pers på nylleboken som vill ha tillbaka den. 8107 pers med mig då.


      

Av Ewa - 2 februari 2014 20:38

Mimmi har haft en vilodag idag efter att ha uppfostrat Småttingarna hela gårdagskvällen och förmodligen natten. Det har varit lugnt i nedre buren. Småttingarna har möjlighet att knata runt och undersöka utan en misstänksam Mimmi i hasorna. De är med vid matskålen och vid höbunten. Alla har fått sin plats i rangordningen. Frid råder! Så pass mycket frid att Småttingarna har haft möjlighet att småbråka med varandra. Jag glömmer alltid hur mysigt det är med smågrisar och de är bedårande. 2 nya röster - jag hör tydligt skillnad på oiandena. Jag längtar efter att släppa ut dem på golvet och se när nyfikenheten segrar över läskigheten.



Jag vill ha en fottransplantation! Nu är jag så leds på att ha ont att jag känner mig gråtfärdig. Det är en dryg vecka kvar tills jag ska till vårdcentralen och kräva en röntgen. Jag har ont i hälen igen och om jag inte redan var gråtfärdig, så skulle jag bli det. Det är bara till att kontakta Fysioterapiteamet för fler stötvågsbehandlingar. Naturligtvis fick jag träningsvärk efter fredagens pass och det har jag ingenting emot, men jag har känt mig stel och mörbultad oxå och det har jag någonting emot. Gårdagens månadsvägning visade en liten ökning med 3 hg vilket innebär ett viktrekord: 104 kg. Härregud....... Åtstramningar behövs! I morgon ska jag promenera och därmed basta trots att det har svängt om till blidväder med snökladd, småregn och dimma och det är hur jäkla trist som helst, så ska jag ut!


Jag har läst en riktigt intressant bok som jag vill dela med mig av och som jag har så många åsikter om och som fick mig att tänka till och att tänka om och som fick mig att nicka i samförstånd, men jag vet inte hur jag ska formulera allt och jag jobbar på det och det kommer ett inlägg om boken vilken dag som helst!


Pär och jag tittar på "The big bang theory" som jag var tveksam till efter att ha läst vad den handlar om, men som jag tycker är riktigt rolig eftersom det handlar om så mycket mer och inte speciellt mycket om tafatthet gentemot kvinnor. Komiska kontraster mellan Pennys jordnära verklighetsintelligens och killarnas världsfrånvända överintelligens t.ex när Sheldon, med IQ på 187 och kan allt om baciller och virus, blir förkyld och vill ha soppa, men inte har soppa hemma och hans polare skyr honom och blir tvungen att ta sig till Pennys restaurang och hon påpekar att man ju kan beställa hemleverans av soppa...... Det är en.......intelligent humor med gott om anspelningar som kräver en del allmänbildning för att snappa upp. Vi har köpt 2 säsonger till och Pär och jag har nu någonting att se tillsammans och det är banne mig inte det lättaste att åstadkomma! Igår såg jag det sista avsnittet av "Downton Abbey" och jag känner sorg blandad med panik. Sorg över att säsongen tog slut och panik inför hur länge jag måste behöva vänta på nästa säsong. Det finns många serier som är bra, men det är bara ett fåtal serier som jag har tagit till mitt hjärta. Serier som har otroligt hög kvalitét, som är genomtänkta och detaljerade, som har otroliga skådespelare och med karaktärer som engagerar och som jag blir genuint glad för när något bra händer och hur upprörd som helst när någon blir illa behandlad eller dör - serier som har allt. "Downton Abbey" är en så'n serie.


  


Av Ewa - 28 januari 2014 22:05

Kajsa har dött.

Väldigt plötsligt.

Helt obegripligt.


 

   

Av Ewa - 26 januari 2014 21:45

De gånger som jag har haft låga förväntningar på något, en film, en bok, ett läkarbesök, en måltid, en shoppingrunda, så har det 9 gånger av 10 visat sig bli bra, ibland riktigt bra. Jag gruvade mig för gårdagens middag, men den blev så himla trevlig! Det bästa var att vi aldrig fastnade i någon allvarligare (läs: samhällskritisk och deprimerande) diskussion. I alla fall inte så att jag hörde för en av fördelarna med att vara värdinna var att jag kunde dra mig tillbaka till köket för att röja och diska för mig själv.


När jag vaknade igår, så behövde jag inte ens röra mig för att känna av spänninsvärken som satt i nacken, precis nedanför bakhuvudet. Hoppet är det sista som överger människan, så jag provade med en värkkombo, men det var förgäves. Värken följde med hela dagen, men lämnade mig frivilligt framåt kvällen när alla gäster hade gått. Sömntabletten slog hårt igen och jag småfrös och halvsov vid datorn innan jag vinglade i säng och somnade före 23. Inga otäcka drömmar om Fornhöjden nu när stressen hade släppt. Idag vaknade jag med huvudvärk igen, men den satt i övre delen av huvudet och var.......helt otrolig. Bakfyllevärk. Social baksmälla. Den här gången fungerade värkkombon.


Den senaste tiden har flertalet (alltför höga?) förväntningar inte infriats vilket gör att jag, vis av ovanstående erfarenhet, nog ska sluta att ha förväntningar. Jag behöver inte gruva mig för allting, men jag är trött på att bli besviken. Det känns som att besvikelserna alltid kommer buntvis vilket gör det hela onödigt träligt. Boken om HSP var en besvikelse. Jag lyssnar på "Wolf hall" och den var inte vad jag hade förväntat mig vilket var något i stil med serien "Tudors" (eftersom boken handlar om Thomas Cromwell) eller Philippa Gregorys böcker, men den kräver lite mer av mig som lyssnare. Om jag försöker igen, när förväntningarna inte är lika höga, så får jag kanske ett annat intryck. Jag köpte "Open house" i hopp en bra skräckis, men det var en urdålig äcklis. Elin och jag såg den inte färdigt. Att i närbild se hur någon får halsen avskuren är inte skräck, inte ens på psykologisk nivå. Flera av filmerna som Pär och jag köpte till oss själva i julklapp var absolut inte sevärda. Åh, det gör ont i min filmköparsjäl! Har jag blivit för kräsen?


  


Den här bilden är träffsäkert aktuell för oss och vår restaurang Flax.

  



Av Ewa - 24 januari 2014 20:59

Jag har en återkommande dröm som är obehaglig och som jag har drömt med oregelbundna intervall i 14 års tid nu, närmare bestämt sedan vi flyttade från Fornhöjden i Södertälje och hit till mitt Paradis i Rönninge. Pär bodde i en 3:a när vi flyttade ihop och där blev vi kvar i 9 år tills vi tyckte att vi ville bo i en 4:a i samma område. Det visade sig vara en felbedömning som heter duga! I stället för att få ett till rymligt rum, så fick vi 2 idiotsmå och svårmöblerade rum och köksgolvet hade en obeskrivligt ful plastmatta (ljust grå med röda tvärgående ränder - vem väljer så'nt??), men det var grannarna i lägenheten ovanför som blev droppen. När vi bad dem sänka volymen på musiken, så att vi skulle kunna höra ljudet från filmen vi såg på, så svarade de att de som bott där före oss aldrig hade klagat.   Pappan verkade ha ett j-a humör för han skrek på sina barn lite för ofta för att det skulle kännas bra och det knöt sig i magen på mig (jag ringde faktiskt och anmälde de hos skolsjukvården). Elin tyckte att det var läskigt, så hon sov på en madrass inne hos oss i stället för i sitt rum. Vid ett tillfälle klev mamman och de 2 barnen ur hissen när jag skulle kliva in, jag hälsade och mamman hälsade tillbaka och precis innan hissdörren gick igen hörde jag ett av barnen: "Men mamma, vi ska ju inte prata med dem!".


Vi bodde där i  8 månader och fördelen med det kortvariga boendet var att flyttstädningen gick väldigt fort.


De första åren i Paradiset drömde jag ofta, ofta att vi hade flyttat tillbaka till 4-rummaren med gräslig köksmatta och rubbet och jag vaknade fylld av panik och det kunde ta säkert 1 hel minut innan jag insåg att jag var i Rönninge. Under åren som gått kommer inte drömmen lika ofta och lägenheten ser inte alltid precis likadan ut som den i Fornhöjden, men känslan är den samma, en känsla av panik och en vilja att fly. Numera drömmer jag den bara under perioder av stress och i natt var det dax igen......


Pär och någon som hette Tommy (vi känner ingen Tommy) hade hittat en lägenhet i Fornhöjden och plötsligt hade vi flyttat dit. Lägenheten var stor, enorm och verkade ha hur många rum, vinklar och vrår som helst. Det var sunkigt. Det fanns fönster utan ruta som någon hade spikat upp brädor framför. Garderober och skåp var fulla av kläder och bråte (den detaljen har aldrig ändrats i drömmen). Det hängde till och med kvar gardiner. Lägenheten låg i det hus som befann sig absolut längst ut i området och genom ett av fönstren kunde jag se hur raden av höghus försvann mot horisonten och det innebar bl.a att vi hade lååååångt till parkeringen. När jag gick in i det som kändes som sovrummet, så stod en spindel på golvet som måste ha varit 10 cm i "ben-bredd". Jag gjorde en klassiker: jag sprang skrikande ut tur rummet och sedan fick Pär se till att den försvann. I vardagsrummet var det hål i taket och genom det hålet kunde jag se fladdermöss som hängde upp och ned tills en av dem attackerade oss. Mer skrikande. Plötsligt var lägenheten full av människor som verkade arbeta med att få den i ordning. Elin var med oss, men vi konstaterade att eftersom hon tillbringar den mesta tiden hos Robin, så skulle hon slippa undan. Pär skulle oxå slippa undan tack vare att han arbetade. Det skulle bli jag som skulle bli tvungen att vara ensam med dem i den där äckliga lägenheten. Då började jag storgråta. "Jag ska fråga mäklaren om hon redan har sålt vår lägenhet" sa Pär. Jag klarade bara av att upprepa: "Varför flyttade vi? Varför flyttade vi?!".


Vi ska ha hela Vårat Gäng på middag i morgon och det känns stressigt och är nog därför drömmen kom tillbaka just nu. Jag har ingen lust över huvud taget, men jag är trött på att få höra att jag är tråkig och folkskygg, så jag får härda ut. I morgon vid den här tiden är det avklarat och jag kommer att behöva en hel del ensamhets-tid efter det!


  

Av Ewa - 23 januari 2014 21:18

Jag läst en engelskspråkig artikel om dödshjälp för psykiskt sjuka. I Holland finns möjligheten att få dödshjälp i hemmet, men hittills har det handlat om obotliga fysiska sjukdomar. Under 2013 fick 9 psykiskt sjuka hjälp till självmord. De var fullt friska i övrigt, "...of sound body".


Jag håller fast vid att det är viktigare med livskvalitét än -kvantitét och det gäller oavsett sjukdom och det är inte de närstående som ska avgöra vad som är kvalitét. I artikeln står det att det alltid finns ytterligare behandlingar att ta till vid psykiska sjukdomar, men det är ett uselt argument. Den sjuke kan ha använt antidepressiva i en herrans massa år utan att hitta den medicin som fungerar eller provat x antal terapiformer utan önskat resultat och till och med el-behandling, men känner ändå inte att livet är värt att leva. Det är väl helt individuellt när man har nått gränsen för vad man orkar med?


Du kanske ställer dig frågan varför man inte bara tar livet av sig utan hjälp utifrån om nu livet är så outhärdligt? Jag svarar att man vill vara 100%-igt säker på att lyckas och så ännu mer om man redan har begått självmordsförsök som man har överlevt med allt vad det innebär. Med en läkare som hjälper till, som har tillgång till droger och rätt dosering, så ökar möjligheterna till att det blir smärtfritt och med en viss värdighet.


För flera år sedan läste jag "En sorts kärlek" som handlar om att man utnyttjar möjligheten till dödshjälp i hemmet eftersom frun har cancer. Jag har funderat mycket kring dödshjälp sedan dess och jag önskar att den valmöjligheten fanns i Sverige.


  

Av Ewa - 18 januari 2014 21:48

Pär och jag såg "Candida"  (betoning på det första a:et) på Klarascenen idag och det gav mersmak. Jag har inte varit på teater på 21 år, som jag kan minnas och det är en upplevelse som jag inte vill vara utan i 21 år till. "Candida" är en lättsam pjäs som kändes bra som nypremiär för min svältfödda kulturella del, litet av mjukstart. Jag har blivit förstörd av att se film hemma och speciellt sedan vi köpte den stoooooora platt-tv:n för då kommer allt så himla nära och när jag ser teater i direktsändning, så får jag hela tiden påminna mig om att skådespelarna faktiskt står där framme just då. Jag skulle egentligen behöva gå fram och klappa lite på dem. Jag gillar Peter Andersson - vilken bra röst han har. Ingvar Hirdwall är en levande legend. Shima Niavarani var helt ny för mig och som Prosperine var hon min favorit. Michael Jonsson, även han en ny bekantskap, som den känslige poeten var riktigt bra.


Hur kom det sig att det blev teater efter 21 år? I början av december fanns Stadsteaterns reklam som en bilaga till DN och jag började bläddra i den och sedan frågade jag om Pär hade lust att gå på teater och det hade han, så vi gick in på deras hemsida och bokade biljetter. Häpp! Vi valde mellan "Candida" och "Galileis liv" och nu när vi fick mersmak, så ska vi ordna biljetter igen. Just Stadsteatern ligger så himla bra till vid Sergels torg när det gäller parkering och SL och restauranger. Vi hade bokat bord på Jensens vid Sergels torg och jag tycker att den har varit den mysigaste Jensens hittills eftersom det inte drog kallt någonstans ifrån och eftersom ljudnivån var så'n att vi kunde prata utan problem. Oxfilén och choklasmoussen var så där vansinnigt goda som de brukar vara när jag inte har ätit dem på ett tag, men servicen....... Trots att vi hade bokat bord, så fick vi vänta i 10 minuter och när vi hade ätit huvudrätten, så var det, i vanlig ordning, löjligt svårt att få kontakt med någon personal. Toaletten var ofräsch. Jag känner mig leds på hela grejen med att äta ute, så nästa gång vi ska på teater, så vill jag äta hemma innan vi åker.


Nu känner jag att jag behöver ladda batterierna efter allt sällskap och alla intryck (ETK).


  

Av Ewa - 17 januari 2014 22:03

När jag steg upp strax efter 9 idag, så var det 10 minusgrader med strålande sol och massor av fluffsnö ute. Så fint! Den fina sidan av vintern. Jag utnyttjade inte det fina vädret. Tvärtom. Jag var inne och städade förutom en tur till soprummet och till förrådet för att hämta in en ny säck med hö. Mattor, filtar och kuddar luktade friskt när de hade fått ligga utomhus i flera timmar och inomhus är det oxå fräscht nu. Foten känns inte bra alls. Ont, ont, ont. Värk tillsammans med trötthet toppat med PMS gjorde att jag var irritabel och ville vara själv ikväll, så jag såg "The conjuring". En oblodig och riktigt kuslig skräckis som passade mitt humör. Den handlar om demonologerna Ed och Lorraine Warren när de hjälpte familjen Perron på 1970-talet, så filmen bygger på verkliga händelser och, ja, jag tror på att så'nt kan hända. Jag är vansinnigt kräsen när det gäller skräckfilmer, men den här fick mig att vilja ha lamporna tända och tycka att det var skönt att inte vara ensam hemma.....


Jag är en HSP (Highly Sensitive Person). Sensitivt begåvad är ett bra uttryck. Däremot tycker jag inte om StarkSkör som författarna till "Drunkna inte i dina känslor" har valt. Jag tyckte inte om boken över huvud taget. Ingen egentlig igenkänningsfaktor, ganska torftigt skriven och en aning tjatig. I början fanns en lång lista över kännetecken och där kände jag väl igen mig, men annars fick jag känslan av att de skrev om bipolär sjukdom med maniska perioder och depressiva dalar (väldigt aktiv, kreativ, drivande respektive blöt fläck under en sten). Att jag är HSP är egentligen ingen nyhet för mig, jag har bara fått ett ord för det, men det är under det senaste halvåret som jag har börjat tänka i banorna att det inte bara är min depression och ångest som gör att jag har dålig ork och är känslig för stress utan att det oxå är tecken på sensitiv begåvning. I boken fanns ett, för mig, nytt begrepp: ETK (ensamhets-tids-koefficient). För varje timme man tillbringar med andra, så behöver man en viss mängd ensamtid för att fylla på reserverna. Det finns de som bara behöver 10 minuter för att ladda batterierna efter en hel timmes umgänge, medan andra t.ex undertecknad behöver ett par timmar. Naturligtvis är en sensitiv begåvning inte så där vansinnigt lyckad i kombination med anlag för depressioner kronisk depression. Hönan eller ägget-situation.


"Det betyder inte heller att extra känsliga människor alltid är snälla och trevliga och förstående mot andra, tvärtom - när vi blir överbelastade av intryck kan vi bli rätt otrevliga typer som inte alls orkar ta in andra människors behov, vi kan stäga av, gå in i vår värld och bli mycket irriterade på en förvånad omvärld som förvirrad undrar: 'Vad var det som hände nu då?' "



Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6
7
8
9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards