När jag vek täcket åt sidan för att stiga upp strax efter 9, så var rummet kallt efter att fönstret som vanligt varit öppet hela natten. Det var inte behagligt svalt, det var kallt. Pär som åker vid 6 på morgnarna, sa att det bara var 10 grader. Om 4 månader är det nästan jul igen och tänk vilken omställning naturen ska gå igenom på den relativt korta tiden. Löven ska gulna och falla av, ljuset vinklas allt mer och försvinner allt tidigare, temperaturen sjunker lite i taget och det blir större skillnad mellan natt- och dagstemperatur och förhoppningsvis blir det så pass kallt att det kommer snö. Det är samma stora omställning mellan februari och juni och det händer varje år utan att vi behöver göra något.

Jag promenerade 65 minuter idag och visserligen flåsar jag som en blåsbälg i de rejäla uppförsbackarna, men det går lättare och lättare och lite fortare för varje gång. Jag tänker börja med stavgång igen, men de stavar jag har har så otäcka handtag i hårdplast som jag faktiskt får blåsor på tummarna av, så jag ska investera i ett par Bungy-Pump-stavar. 

Jag kör min egen kosthållning numera och jag tror att jag ska fortsätta med den. Jag undviker de kolhydrater som jag har lust att undvika och äter de kolhydrater som jag känner för och det blir en del socker, tyvärr, men det finns utrymme för åtstramningar om jag känner att det skulle behövas. Nu när jag är på g med promenader igen, så kommer nästa månadsvägning att bli intressant. Jag ser inte fram emot den (duh!), men den blir nog intressant.

I måndax föll jag för ett försäljningsknep. Jag föll med vidöppna ögon. Med de senaste numret av Må Bra följde det med ett gummiband, ett träningsgummiband och ett kortare träningsprogram för bl.a armar och rygg och det var därför jag föll. Jag har tränat med gummiband för så där 22 år sedan och jag höll på med det i några år. Nu är jag intresserad av det eftersom det är skonsamt mot t.ex armbågar jämfört med vanlig styrketräning. Om jag kör ett vanligt styrkepass i veckan och så ett pass med gummibandet, så är väl inte det orealistiskt?

Gummibandet som jag har är inte så kraftigt som de här från Casall och väääääldigt grönt.

Allergisäsongen är inte över har jag fått erfara. Jag tog inte någon tablett under 3 dagar, men igår, så vaknade jag med kliande och smått röda ögon, så jag får fortsätta med pillerna. Håhåjaja.

Jag är så trött nu för tiden och jag sover inget vidare heller. Sömntabletten hjälper mig att somna och den biten har jag inga problem med, men jag vaknar efter ca 6 timmar och har ofta svårt att somna om. Om jag sitter i soffan och läser, så slutar det alltid med en tupplur. Sittande. Jag känner mig förkyld oxå. I onsdax lämnade jag återbud till LG för första gången just för att jag var så in i bängen trött och så hade jag ont i hälen och så mådde jag illa. Jag kan chansa med mycket, trötthet, värk, förkylning, men aldrig, aldrig illamående. När jag var gravid och kräktes i tid och otid, så var det inte alltid jag befann mig i hemmets lugna vrå om jag uttrycker det utan att gå in på detaljer och sedan dess chansar jag aldrig om jag mår det minsta illa. No, siree!

Den enda anledningen och då menar jag verkligen enda anledningen till att jag skulle köpa en ny mobil är möjligheten till Spotify. Men jag är teknikrädd och drar mig för att försöka vänja mig vid en ny teknikpryl. Den ska bara fungera (för bövelen!) och vara enkel. Jag har inget behov av en superbra kamera eller en skärm som är lika stor som en mindre dator. Jag behöver inte kolla mäjlen i mobilen eller surfa runt, så fort jag inte är sysselsatt med något. Jag vill sms:a, ringa och möjligen lyssna på böcker, men absolut ha musik när jag tränar. Jag måste ändra abonnemanget hos Tele 2 och jag behöver ett Pay Pal-konto för att betala Spotify. Gu' va' besvärligt!! Pär har fått surfa runt i jakt på en lämplig mobil för sin teknikrädda fru och hittat en Samsung och om jag väljer den dyrare, så finns den i rött. Jag funderar vidare.

Det svärs väldigt mycket i Jussi Adler-Olsons böcker. Det är fan och helvete titt som tätt, men det är åtminstone inga könsord och det uppskattar jag.  

Jag steg upp strax efter 9 och hade som mål att promenera. Det gjorde ont i hälen som det så ofta gör på morgonen, men det fick mig att tveka och när jag väl tillåtit mig att tveka, så var den inre monologen igång och den fungerade suveränt som bränsle för beslutsångesten.

Egentligen är det helt ok att inte promenera idag för jag måste ju vila hälen.

Jag har suttit inne hela jäkla helgen och vill ut!

Jag är så TRÖTT.

Ska jag lägga mig igen?

Om jag lägger mig och somnar om och vaknar vid 12 så kommer det INTE att kännas bra och jag blir bara stressad eftersom jag ska till Konsum på eftermiddagen.

Om jag håller mig vaken tills läggdax, så sover jag bättre och orkar upp i morgon.

Jag kan ta en långdusch med ansiktsmask och sen läsa i soffan och om jag somnar sittande så gör det inte så mycket.

Undvik den fällan om du är smart!

Om jag går ut så kan jag lyssna på "Fasanjägarna" (som är såååå bra!).

Det är inte så varmt, så jag slipper släpa på vattenflaskan.

Jag är så TRÖTT.

Tänk om jag får lika ont som efter förra promenaden?

Det är ju veckohandling idag oxå......

Jag orkar inte.

Varför bry mig?

Jag börjar med att äta lite, så får jag se sen.

Jag BEHÖVER röra på mig!

Slutresultatet blev en promenad på 60 minuter och i riktigt bra tempo och det kändes gôtt!

Jag fröjdar mig för jag har hittat en ny och riktigt bra uppläsare nämligen Stefan Sauk. Han har läst in Jussi Adler-Olsens 5 böcker om avdelning Q och de är såååå bra! Och roliga! Jag fröjdar mig för bland det bästa jag vet är att hitta en riktigt bra bok och sedan upptäcka att den bara är den första i en serie. Jag fröjdar mig för bland det bästa jag vet är att hitta bra uppläsare. Ett tag tvivlade jag på att jag skulle hitta uppläsare som är lika skickliga som Krister Henriksson och Håkan Nesser, men under de senaste månaderna har jag haft det stora nöjet att lyssna till Katarina Ewerlöf, Angela Kovacs och Helge Skoog. Det mesta av mina Nöjespengar går numera åt till nedladdningsbara versioner av ljudböcker som Pär laddar ned och bränner på MP3-skivor som är betydligt smidigare än CD-boxarna. Jag har tittat igenom "Medium" och har anledning att fröjda mig även här för till skillnad från många serier som kraschar efter ett par säsonger, så blev den här avgjort bättre i femte säsongen och ännu lite bättre i den sjätte.

"Om du vill veta vad kamelen åt igår, så sprätta inte upp den utan håll koll på kamelens röv."

Assads morfar talesätt från "Fasanjägarna"

Det handlar om att inte göra det svårare än nödvändigt......

Idag var det dax för samtal med LG igen. Jag är inte mer än människa, men att jag kan vara så oerhört  barnslig tar emot att erkänna.     Det förra samtalet med LG för 4 veckor sedan gav inte så mycket av olika anledningar bl.a sände han ut otrevliga vibbar av stress och dålig koncentration. Jag fick bara 30 minuter mot de vanliga 45 och kände mig utkörd när han i vanlig ordning följde mig ut och tog emot nästa patient, så direkt att vi möttes i dörren. Mitt inre, barnsliga jag som alltid törstar efter bekräftelse och uppmärksamhet stampade med foten i golvet och deklarerade att jag minsann inte tänkte komma tillbaka!     Under de här 4 veckorna, så har jag verkligen funderat på om jag ska fortsätta hos LG och då inte enbart pga det förra samtalet (faktiskt!) och jag tvekade in i det längsta, ända tills jag faktiskt var tvungen att gå om jag inte skulle komma för sent. Jag åkte, men för att han inte skulle få ett psykologiskt övertag, så höll jag igen i början av samtalet. Ni märker ju - hur gammal e jag egentligen?? 48 eller 4,8?? När jag sedan kände att jag hade hans fulla uppmärksamhet och han var koncentrerad, så gick det bättre.

Jag berättade vad jag hade haft för mig under den gångna perioden, allt från kanininhysingar till matförgiftning och vi kom än en gång in på begränsningar. Det skulle vara enklare om jag levde själv. Inte nödvändigtvis i den isolerade röda stugan i skogen med endast ekorrar och rådjur som sällskap. Lee Scanlon i serien "Medium" sa i ett av de avsnitt jag såg idag: "Vet du vad som är det bästa med att leva/vara ensam? Det är att man inte kan göra någon besviken." Spot on! Jag begränsar mitt liv i ren självbevarelsedrift för att slippa den sortens ångestfyllda krascher som blev efter lunchkryssningen, men jag vill inte att begränsningarna ska ta kommandot för det skulle vara direkt skadligt i längden, så av den anledningen knuffar jag iväg mig själv på en lunchkryssning vilken gör mig så trött att jag drabbas av härdsmälta och inte orkar röra mig på 2 da'r och Pär blir sur när ett planerat muséibesök inte blir av och då får jag dåligt samvete för att jag är så satans klen vilket får mig att må ännu sämre...... Begränsningar samtidigt som balans är som tulipanaros - lättare sagt än gjort.

Min mage har fortfarande inte återhämtat sig helt från förra veckans matförgiftning eller så är jag bara nojig. Vid något tillfälle varje dag, så mår jag illa och jag kan inte tänka mig att äta vad som helst, det ska helst vara olagat, mjukt och lent.

En av mina orkidéer gick hädan i lördax. Det var en av de omblommande som dessutom blommade om för andra gången, så kanske var det inte konstigare än att det var slut på krutet. De gröna bladen bleknade ett i taget för att till slut vissna helt, blomstängeln var blek hela vägen ned mot rötterna och blommorna slokade. Ingen ohyra, inget spinn, men jag lät den kila vidare. Det betydde att det blev en plats ledig i fönstret och idag kom Pär hem med en ny som har friskt gröna blad, kraftiga stänglar och spänstiga vita blommor.   

Jävlariminlillalåda vad håret har vuxit!! Jag ska till Rosie om en vecka och jag hoppas att tiden går fort för jag är väldigt nära att bara klippa av rubbet.

Igår åt vi middag på Jensens i Skäris och vi hade bjudit med Robin oxå. Det här besöket var perfekt: oxfilén var banne mig perfekt och pommisen gudomligt frasig, chokladmoussen med grädde......oj, oj, oj! Servicen var ovanligt bra och vi slapp den långa väntan som brukar inträffa på just den Jensens.

Idag har Pär och jag åkt bil ut mot Nacka och Värmdö och med vägverksfärjan över till lilla Rindö som inte har någon broförbindelse till fastlandet. Vi åkte tvärs över ön för att ta nästa färja till Vaxholm och medan vi väntade på avgång, så kikade vi litet på Rindö redutt. Vi köpte fika/lunch på Statoil och var hemma igen vid 14. Den utflykten sög inte musten ur mig på något sätt.

Jag lyssnar på "Två soldater" och den är jobbig. Även om Roslunds & Hellströms böcker inte är baserade på verkliga händelser eller personer, så har de fakta och förhållanden klara för sig vilket gör att handlingen blir väldigt nära verkligheten, den krassa verkligheten, den som jag undviker i media, men av någon anledning utsätter mig för genom att lyssna på de här böckerna. Det är deprimerande och sorgligt, det är frustrerande och upprörande. Maktlöshet. Uppgivenhet. Rädsla. Inga positiva känslor att tala om. Hur kan man hamna så snett? Var börjar det? De här gängen snackar så himla mycket om kärlek och respekt, men deras uppfattning om kärlek och respekt är så snedvriden. Rädsla är inte det samma som respekt. Man kan inte misshandla en människa till att respektera. Det enda resultatet blir rädsla som går över i ilska och förakt. Det handlar om ett fåtal hundra personer som håller flera tusen som gisslan genom våld och vandalism. 12-åriga småpojkar som ser upp till tungt kriminella 17-åringar som om de vore gudar och som utnyttjas just för att de inte är straffmyndiga. Varför känner dessa människor så'nt förakt för lagar, regler och normer? Varför anser de att de kan hota poliser till döden? Den här boken är skitjobbig och känslorna blir så röriga att jag inte kan formulera dem.

Att herrar blir gnälliga när de är sjuka det vet alla damer som har levt tillsammans med en herre, men nu är detta faktum belagt på Twitter, så då måste det ju vara sant, eller hur?

"Män tenderar att undvika läkare fram tills att någonting blir svart eller ramlar av"  säger allmänläkaren Arlene Smyth till New Zealand Herald.

Det verkar inte som om herrarna är fullt så gnälliga när det gäller de allvarligare sjukdomarna t.ex depression för då tiger de och verkar hellre ta livet av sig än att söka hjälp. Åsså säger de att kvinnor är knepiga.

Det finns 2 sätt att vakna som jag avskyr med varje fiber i min lekamen och det är när jag har försovit mig och när jag väcks av att jag mår illa. Klockan 3 vaknade jag av en otrevlig känsla i magen. Jag låg kvar en stund i föhoppningen om jag hade fel, men till slut gick jag till städskåpet och tog fram en hink och sedan låste jag in mig i badrummet. Det var en delikatess som jag kräktes upp, torkat renkött som är bland det godaste jag vet, men som jag efter den gångna natten inte kommer att våga äta på länge. Jag fick 2 bitar av min svägerska som hon köpt i Grövelsjön som tack för kaninvakten och igår kväll skar jag upp en bit i skivor som jag knaprade på till kvällsteet. Skivorna blir varken stora eller tjocka och jag åt väl 7-8 stycken. Det var definitivt inte lika gott som det kött som min pappa brukade torka hängande på torkställningen ute på balkongen, men det smakade ju inte illa. 6 timmar senare talade magen om att det måste ha varit något fel på det. Både Pär och Elin åt av det, men jag åt mest. Det finns inget annat som kan ha orsakat illamåendet och jag har aldrig tidigare reagerat på det här viset. Vid 9-tiden kom det endast galla och den luktade så illa som galla brukar göra, men det fanns ett tydligt inslag av torkat renkött.

Vid 11-tiden tröttnade jag på att ligga bland de svettunknka sängkläderna i min svettunkna pyjamas, så jag steg upp, rev ur lakanen och slängde dem tillsammans med pyjamasen i tvättkorgen och så duschade jag. Jag tog bara de nödvändigaste medicinerna, Lyrica och Omeprazol och jag chansade på att ta dem med en slurk juice och magen tyckte det var ok vilket var det första tecknet på att jag inte var magsjuk utan endast matförgiftad. Till lunch åt jag bananaskivor i fruktyoughurt, 1 kokt ägg och 2 muggar te och så handlade Pär hem den klassiska kuren mot dålig mage: Coca-Cola, rumstempererad, helst avslagen. Nu känns magen som vanligt igen även om den är tom och jag är rätt spak, men jag mår inte illa och det är det enda som räknas!

Den  senaste veckan har jag varit hyfsat mycket ensam. Elin och Robin har hållit sig mycket för sig själva (läs: sovit till fram på eftermiddagen och suttit uppe till 3 på natten). Jag har umgåtts med fyrbeningar och de passar mig bättre vad tvåbeningarna gör. Så igår kom Pär hem vilket alltid innebär en omställning och jag behöver minst 1 dygn på mig för den, men jag fick inte det den här gången för på förmiddagen kom svägerskan med son för att hämta hem Sylvan (jag saknar den lilla sudden....) och Pär insisterade på fika, så de blev kvar någon timme. Elin och Robin åt middag med oss och Robin är pratglad vilket ledde till att middagen blev långdragen och jag började känna att det höll på att bli för mycket, jag orkade inte hänga med i samtalet och blev mer och mer irriterad (jävlamänniskatillåbabbla!!). Jag hade ingen matlust pga värmen och tackade därför nej till efterrätten och jag hade en jättedisk som väntade och som gjorde att jag hade svårt att koppla av. Nu sitter Pär, Elin och Robin på balkongen och pratar, pratar, pratar och jag sitter själv i köket (med fyrbeningarna). En social överdosering. För mycket för fort. Dessutom fick jag en ångestattack igår kväll som krävde Oxascand och tillsammans med blodförlust och Ipren pga mensen och min sömntablett, så sov jag som en död och har inte mått bra idag. Jag är ett bräckligt käril.

Det regnar idag. Det började försiktigt vid lunch, så försiktigt att regndropparna såg ut som riktigt små snöflingor. Efter det tilltog det och det fortsätter och fortsätter och jag tycker att det är så skönt! En növändig paus från torkan (jag såg ett i förtid gulnat löv singla till marken) och från det ihärdiga och påträngande solljuset. Det är så skumt att lampor behövs. Det är bara 18 grader och klibbet från igår är borta.

Det blev ingen styrketräning förra veckan och jag saknade den, men idag blev det av. Det gick bra och jag fick till och med en endorfinkick som gav mig extra skjuts. Nästa gång är det dax att öka på antalet repetitioner. Jag undvek sit-upsen den här gången oxå pga nacken och det är väl inget jag sörjer direkt, men jag börjar undra hur länge stelheten ska sitta i.

När jag letade efter böcker som Helge Skoog har läst in, så hittade jag "Ers majestäts olycklige Kurt". Titeln gjorde mig nyfiken och när jag fick klart för mig att den är baserad på verkliga händelser, en skandal på 1950-talet med början 20 år tidigare, så köpte jag den. Vilken historia! Han läser så bra och det är ett underbart språk.

Innan jag själv fick barn, så utgjorde de ett obegripligt släkte. Innan Elin köpte Selma, så begrep jag inte på kaniner. Förr året kom Sylvan och jag inte överens, men i år går det betydligt bättre för nu vet jag ju hur de där långöronen fungerar. Hon är en riktig gulleplutt och är så skruttig jämfört med Selmis, men Sylvan är ovanligt liten för sin ras med för korta ben, för kort kropp och för korta öron för att hon ska kunna ställas ut, men vem tusan bryr sig om så'nt??

Den där stackars dockan som jag skrev om härom dagen, den så jag idag och den har bara en enda arm kvar på sin mjukstoppade tygkropp och ett öga kvar i huvudet  och så ligger den ute i regnet.