Jag läste en intetsägande artikel om en av de dummaste undersökningar som gjorts som ska påvisa att vi människor är mer attraktiva i grupp.

Amerikanska (varför blir jag inte förvånad?) forskare lät en grupp försökspersoner (hur många det var hade varit intressant att veta) ranka 100 bilder av andra människor. Ibland var den fotade personen ensam, ibland i grupp. Både män och kvinnor rankades, överlag, som mer attraktiva på de bilder där de befann sig i en grupp. Vad drog dessa forskare för slutsats av detta? Jo, vi blir mer lika i grupp och de anletsdrag som inte anses vara så attraktiva slätas ut till förmån för de mer attraktiva anletsdragen. Så en ensamvarg som undertecknad skulle ha en större utseendemässig chans om jag höll mig till större flockar. För att citera en av forskarna: "Vissa av oss behöver all hjälp vi kan få." Det är så'nt de forskar om i ytlighetens högborg. Man kan bli mörkrädd för mindre. Undersökningen är helt värdelös och gör mig bara mer övertygad om att det är rädsla som styr alla fördomar. Rädsla för minsta lilla som avviker och som kanske gör att du måste ta ställning eller börja fundera eller ifrågasätta. Uäck!!

Något som jag har vetat länge har blivit bekräfat i en studie gjord i Storbritannien. De vill förklara fenomenet med att det sitter i hjärnan, i den främre pannloben och det protesterar jag väl inte emot - hur skulle jag kunna det? - men jag älskar enkla lösningar och förklaringar, så min teori är att det har med barn att göra. Kvinnor har lääääänge varit de som i första hand har tagit hand om avkomman och när man har med barn att göra, så måste man ha simultanförmåga. För oss kvinnor är det en baggis att starta en tvättmaskin på samma gång som vi har koll på att äggen inte kokar för länge och även att den våghalsiga battingen inte tar sig hela vägen upp i bokhyllan eller att den andra småbusen drar loss kattens svans. Häpp!

Ett citat av Deepak Chopra.

För att kunna göra de rätta valen i livet, behöver du komma i kontakt med din själ. För att göra det, behöver du uppleva avskildhet, som de flesta människor är rädda för, därför att i tystnaden hör du sanningen och känner till lösningarna.

Vågar du uppleva den avskildhet som behövs?

Pär är förkyld och har den där sortens rethosta som tar på krafterna för han som har den och är otroooooligt enerverande och huvudvärksframkallande för mig som måste lyssna på den och av den anledningen sov jag i soffan från start, men det blev inte mycket sömn. Jag somnade vid halv 1 och vaknade 45 minuter senare och trodde att jag hade sovit hela natten och efter det blev det bara slumrande till och från och vid 5 slutade jag försöka. Jag låg och lyssnade på Pärs hostande..... Sedan kom jag på att jag glömde ta Lyrica-dosen igår kväll. Igen. Jag tar den alltid när vi äter middag och igår åt vi ingen egentlig middag, så...... Det blir ingen middag idag heller, men jag har tagit tabletterna för i natt vill jag sova.

Mobillarmet var satt på kvart över 7 eftersom jag skulle iväg till Rosie och då hade det fortfarande inte blivit ljust! Det tog längre tid än vanligt att klippa håret den här gången för det blev en massa prat om allt från rådjur till muslimer. "Ta och dra igenom håret nu och känn om det känns bra" är en uppmaning som jag alltid får mot slutet och varje gång ber jag henne att tunna ut ytterligare både en och två gånger och idag var inget undantag, men hon fick dessutom gå igenom hela håret en extra, snabb gång för jag ville att så mycket som möjligt skulle bort, bort, bort och nu är det borta, borta, borta och det är så skönt, så skönt, så skönt!

Medan jag har varit strandsatt med foten i högläge, så har sommarjackan fått lämna företräde för vinterjackan, min klarröda, vattentäta, superbraiga vinterjacka och den behövdes idag, men inte så mycket pga. kyla som pga. väta för det har regnat non-stop idag.

Foten är avsevärt bättre även om jag var trött när jag kom hem och handen är, så gott som, återställd och jag kunde inte låta bli att provdra i gummibandet och det gjorde inte ont! Bara jag kan hålla mig på benen ett par dagar till, så ska jag banne mig träna med gummibandet på fredag. Ålrajt!

.....då det känns som om foten aldrig kommer att bli hel igen. Jag är trött och jag har ont och jag är trött på att ha ont. En mini-utflykt till Statoil, med minmalt gående tog på både krafterna och på foten, men det var så himla skönt att få komma ut - jag har suttit inne sedan i tisdags! När jag tog mig uppför trappan, så upptäckte jag att vänster knä gjorde skitONT. Pricken över i. Grädden på moset. Löken på laxen.

Jag vill kunna träna - jag saknar gummibandet!

Jag har städat idag och det känns såååå bra och nu har jag kommit på ett osystematiskt system för att lorten inte ska hinna sätta sina bopålar på samma sätt som den lort jag krigade mot i maj månad hade gjort. Pär fick skura badkaret idag för det var överkurs för min stukade och blåslagna kropp och när jag kommit till det sista rummet, vardagsrummet, så tog jag några genvägar med dammtorkningen för vid det laget protesterade ovan nämnda kropp. Foten gjorde ont, ont, ont och kändes tjock och osmidig som en stubbe. Eftersom jag försökte att inte stödja alltför mycket på högra foten, så blev jag även trött i vänster höft och till med blåmärket på låret - stort som Småland - värkte. Den vänstra handen var inte till mycket nytta vilket gjorde att högerhanden fick jobba desto hårdare. Jag tog en närmare titt på den stukade foten. Big mistake. Den inte bara känns tjock, den är tjock och den är full av blåmärken kors & tvärs. Om jag inte hade haft så himla lätt för att få blåmärken, så hade jag kanske inte varit fullt så blåslagen efter fallet i tisdags.

Jag beställde leggings från Ellos och långärmade t-shirts från Cellbes. Båda påsarna kom i brevlådan igår (Tack, breväraren för att du pressade ned dem så att jag slapp halta hela vägen till ICA!!), men jag öppnade dem inte förrän idag. Jag var rädd för att bli besviken som jag har blivit så ofta den senaste tiden när det gäller kläder, men jag behåller rubbet. Tröjorna från Cellbes är gudomligt mysiga och jag längtar tills jag har duschat i morgon och får ta på mig en av dem! Leggings och långärmade t-shirts är min uniform. Mjukt och skönt när man har en spolformad kropp. Som pricken över i, så är den som är offwhite så pass kraftig att den inte är genomskinlig. Aj lav it!!

 Nu har Elin köpt en andra bur till Selma som kommer att stå hos Robin och där Selma kan husera, så att Elin slipper sakna henne så förbenat. Selma är med Elin ikväll och kommer tillbaka på tisdag. Att jag saknar Håppetåssan är av underordnad betydelse.  Det är tomt och tyst inne hos Elin. Jag tycker att jag hör hur Selmis rumsterar där inne, krafsar mot burgolvet, gör tokrusningar, skakar galler, men jag hör i höre.......

PS. Ett citat av Suzuki St Pierre, modereporten i "Ugly Betty" när en katastrof har inträffat (minns inte vilken i ordningen): "Nu kommer många att gå hem och trösta sig med sprit, piller, internetsex och transfetter. Det är vad jag kallar en vanlig torsdag!"

Känsliga läsare varnas för en mångfald av fula ord och dålig interpunktion mm.

Förbannade jävla idioter och skillnaden mellan pojkar och män är priset på deras leksaker och L är alldeles för förtjust i sin satans motorsåg och tillsammans med pellejönsen P så är de direkt farliga och man kan faktiskt inte såga ned ett träd bara för att man vill ha mer sol på grillplatsen och puckon ska inte ha makt ens när det handlar om att vara ordförande i en bostadsrättsförening för när medlemmarna har röstat fram ett förslag och det finns protokollfört så kan man inte omtolka det och sedan veva runt med den där djävla sågen bara för att det är kul och om de så mycket som petar på hasseln så kommer jag att.....att.......att......är jag bortskämd när jag blir så upprörd över att de inte tycker som jag eller är det så att jag har svårt att hantera konsekvenserna av det demokratiska systemet för jag kommer ihåg hur luften gick ur mig vid valet 2010 när jag insåg att majoriteten av det svenska folket faktiskt ville ha spånskallen Reinfeldt som statsminister i 4 år till och nu när Pär inte längre är ordförande i vår förening så har det blivit allt sämre och den nuvarande ordföringsklanatarslet litar jag inte på för ett öre men jag litar på Pär när han säger att så här hade vi inte beslutat eftersom han ändå fortfarande är med i styrelsen men förmodligen kommer att avgå i protest och allt det här har påverkat mig så att jag för första gången på 14 år allvarligt funderar på att flytta och både igår och idag skulle jag ha behövt några handfasta tips om hur jag ska hantera den här ångesten för ljudet av den satans motorsågen tillsammans med brakande träd gör att magen knyter sig och paniken kommer på samma gång som jag bara vill gråta eller rusa ut och slå dem i huvena med köttbankaren. 

Eftersom jag vill att mina läsare ska förstå vad jag skriver om, så ska jag skriva samma sak i en mer sansad form. Igår hade vår förening städdag. Jag var, i vanlig ordning inte med och Pär var på Öland. De donade där ute som de brukar dona på en städdag, men när jag hörde ljudet av en motorsåg, så hajade jag till eftersom jag vet att det planeras en gallring av träden, men att vi är allt annat än eniga och vår hassel är i farozonen. En av våra grannar i vårt hus är en människa som det har skurit sig fullständigt med för både Pär och mig för hon är så.......dum i huv'et att man häpnar och hon tycker inte om att vi och grannen under oss lägger ut så mycket mat till fåglarna under vintern eftersom det drar hit även rådjuren (konstigt att hon inte gnällde över ekorrarna oxå). Hon har en liten och spetig hassel utanför sitt köksfönster eller hade för den sågades ned igår och så rejält att stubbarna inte ens syns. I huset bredvid, så bor M som oxå tycker om att mata fåglarna och förmodligen gillar även rådjur och ekorrar för hon är inte dum i huv'et och hon har eller hade en större hassel utanför sitt fönster som är nedsågad även den. Kanske var hon med på det, men i så fall har hon ändrat ståndpunkt för en som bor i lägenheten i huset bredvid M:s tog ned några träd på eget bevåg innan han insåg att han inte har rätt till det (och jösses vilket klantjobb han gjorde) och då uttryckte M det som att om fler träd försvann, så ville hon inte bo kvar.

Klockan 10 idag drog ordföringsklantarslet igång sin motorsåg igen och han hade dessutom pellejönsen med sig. De hade märkt ut en av granarna i ett par som jag tycker har ett vackert, häftigt system av synliga rötter och den står inte längre kvar. Nu ser den kvarvarande granen övergiven ut där den står bredvid en stubbe. Den nedsågade granen var inte sjuk, angripen eller riskerade att falla vid nästa storm. Förmodligen skymde den solen för någon som har fått för sig att de kommer att sitta på grillplatsen var eviga dag. En annan stor gran fälldes och det gjordes så klantigt att den krossade gatlyktan utanför vårt hus. Hela överdelen, kupan med lampan är väck och kvar står en stolpe. Det är väldigt mörkt utanför vårt hus nu. Det finns en annan gran som oxå är märkt för att fällas. Den är kanske 30 meter hög. Tänker ordföringsklantarslet och pellejönsen fälla den själva tro? I så fall kommer vi att behöva bygga en ny carport..... 

Är det känslan av maktlöshet som ger mig ångest? Att bo i en demokratisk förening är ju inte samma sak som att alla beslut blir som de jag skulle ha fattat. Jag älskar träd!!!! Sedan jag flyttade från Kiruna och har fått uppleva annat än tall, rönn och dvärgbjörkar, så älskar jag träd!!!! Det gör fysiskt ont när någon som inte vet vad han gör far fram med en motorsåg helt - i mina ögon - urskillningslöst. Nu är vår hassel alldeles gul och när solen skiner som den har gjort de senaste dagarna, så reflekteras ljuset in i köket och i Elins rum, så att det blir så ljust och varmt att jag först trodde att jag hade glömt släcka lampan. LÅT BLI VÅR HASSEL!

Jag känner mig ledsen och gråtfärdig och trött och så får jag spänningshuvudvärk.

Pär har åkt till Öland IGEN. Kommer hem på söndag. Sedan vi skaffade vår nuvarande Yeti, så har han åkt fram och tillbaka till Öland som en skottspole. Elin är hos Råååbin som vanligt och jag är således solokvist med alla fyrbeningar. Selma har sina fria-skutt-timmar nu. Hennes skutt-områden begränsas lite i taget. Dörren till vardagsrummet är stängd. Trappan till övervåningen är avspärrad. Jag brukar få ställa hennes bur, så att hon inte kan komma in bakom dörren till Elins rum för där är golvlistsnutten lös och hon har börjat äta på tapeten. Den senaste inskränkningen är att hon inte får vara inne i Elins rum heller eftersom hon sitter i hörnet längst in under sängen och har lyckats få loss stoppningen underifrån. Man bör veta vad man ger sig in på innan man tar in någon ur gnagarsläktet i huset......

Elin är, som sagt, hos Robin igen och nu är det mer att hon hälsar på här hemma, gästspelar. Hon kan komma hem vid 10, sova några timmar, äta lunch med mig, vid sällsynta tillfällen även middag och sedan sticker hon igen. Eller så kan hon säga att hon ska sova hemma, men sedan ringer någon av dem den andre och de saknar ju varandra så sjuuuuuukt mycket att Robin ofta kommer och hämtar henne. När hon började sova hos Robin, så kom vi överens om att det var ok för mig att ta hand om Selmis, så länge Elin tog hand om städningen av hennes bur, men nu tror jag att vi har nått en brytpunkt. Elin har börjat låta som en arbetsnarkoman som klagar över att hon inte har möjlighet att vara hemma med sitt barn som mycket som hon skulle vilja. Yadda, yadda, yadda!  Snacka går ju, men hon nu saknar sin kanin så HIMLA mycket, så får hon helt enkelt vara hemma mer. Jag har varit så oerhört lättad över att hon har en pojkvän som behandlar henne som en människa att jag bara har varit glad när hon har åkt till honom och känt mig avslappnad i förvissningen om att hon är trygg där, men nu krävs det något mer. Igår skulle hon ha sovit hemma eftersom hon skulle ha städat hos marsvinen idag för att sedan åka till arbetet på McDonalds (bara ett 2-timmarspass eftersom hon är alldeles ny), men vid 20-tiden visade det sig att Robin skulle hämta henne och kunde inte jag ta burstädningen, så skulle hon fixa söndaxstädningen på måndag. DÅ kände jag att jag inte tycker om det här längre. Jag blev tvärsur och var så resten av kvällen. Jag frös ut henne. Jag var i behov av att markera och jag ville inte prata och reda ut det medan jag var arg för det blir sällan bra. Pär pratade med henne om varför hon inte kan fortsätta att hatta fram och tillbaka och ändra sig hit och dit eftersom fler än hon påverkas. I morse kom ett sms om att hon var på väg hem för att städa burarna. Jag låg kvar i sängen och halvsov och träffade inte henne förrän vi skulle äta lunch och då gjorde vi upp. "Jag gillade INTE vad du gjorde igår kväll." Inget utropstecken utan med låg, men jävligt bestämd röst. "Nä, jag märkte det" svarade hon "och det var därför jag kom hem." Fred utan blodspillan, gap eller skrik. Ingenting för en dokusåpa eller Jerry Springer.

Elin sa att hon skulle prata med Robin om hur de ska lösa det hela vad gäller Selma. Det är inte bara Elins problem. Robin visste om Selma när de träffades och kan knappast begära att kaninen inte följer med om de flyttar ihop, så det är lika mycket hans ansvar att hitta en lösning.

"Visst e jag bedårande?

Det är klart att matte saknar mig!"