Är det någon som kommer ihåg Hans å Bob? Mina grönprickiga filtrenar som jag köpte till förra julen.

Så här såg de ut med den gamla mobilkameran.

Lite lagom suddiga. Charmig suddighet. En sorts suddighet som jag bestämde skulle bli mitt fotosignum, det fick jag ändra på när jag köpte en ny mobil.

Så här ser de ut med den nya mobilkameran.

Charmig skärpa?

Jag blev inte så där väldigt imponerad av Borzoo Tavakolis brev till Kent Ekeroth. Det var välskrivet. Punkt. Det är ett uppräknande av prestationer för att betona att varken han eller hans familj någonsin har legat det svenska samhället till last. De är "mönsterinvandrare" som Ann Heberlein uttrycker det och jag är böjd att hålla med, men hon är oxå starkt kritisk till just denna prestationslista för hon tycker inte att ett människorvärde ska förtjänas och vem tycker det? Man måste nog röra sig väldigt, väldigt långt från vår del av världen för att hitta en plats, en kultur där människan inte värderas på det sättet.

Ta bara en så'n vardaglig sak som att presentera sig för en ny människa. Man talar om vad man heter och den fråga som oftast kommer efter det är "Vad arbetar du med?". Vi är väldigt få som inte tyst bedömer den nya personen efter yrket, ju högre titel desto högre värde får personen. Om man svarar att man är arbetslös, så kan väl många sätta sig in i den situationen och beklaga eller jämföra erfarenheter, men när man svarar att man är heltidssjuk, så faller tystnaden som en bila som hugger av samtalet. Om någon är modig och frågar på grund av vilken sjukdom och svaret blir (som i mitt fall) kronisk depression, så faller bilan då om inte förr. När man är arbetslös, så har man ett mål nämligen att få ett arbete och i och med det få tillbaka sitt människovärde, att göra nytta, att bidra till sämhället, att dra sitt strå till stacken. Som heltidssjuk med en kronisk sjukdom har jag inte den möjligheten. Det går inte att argumentera bort att jag lever på alla andra som arbetar och betalar skatt. Visserligen arbetade jag i flera år innan det tog stopp, men jag är likafullt en snyltare. Vad har en snyltare för människovärde för allmänheten?

Borzoo Tavakolis och hans familjs prestationer är, tyvärr, det som räknas i vårt samhälle och vårt samhälle har inte kommit till av sig själv, men man behöver ju inte göra det hela värre genom att ge partier som SD makt.

"Ja' ä' inte bitter!"

Jo, det är jag!

Januari präglas av en sorts baksmälla och känns ofta tung och inte det minsta inspirerande och det är även då man ska börja träna. Det där dumma nyårslöftet som man avgav när man var full och nyårshatten satt på sned.

Februari är härligt händelselös.

Mars är oxå en behagligt lugn månad och så kommer ljuset tillbaka.

April tyngs av konstiga krav på att det ska bli vår pronto och om det snöar då, så kraxar domedagsprofeterna om att vi går mot en ny istid.

Maj kommer alltid med en försmak av sommarhets av typen "Nu är ljuset här, så sitt inte inne mer än absolut nödvändigt!" och har man inte börjat redan den 1 januari, så är det högtid att planera för att få baddräkten att passa.

Juni pressar folk till extravaganta studentskivor och fylleslag på midsommar och är nog den månad som har den största väderpressen under de 2 dygn som midsommaren har på sig.

Juli är fortfarande den stora semestermånaden och om man inte kan säga att man ska tillbringa den med familjen 24/7 och på spännande platser som även gör att man blir brun som en gammal sadelväska, ja, då har man inte haft semester.

Augusti innebär en slutspurt av sommaren, men drar ned tempot i och med återgången till skola och arbete även om man inte får slappna av alltför mycket för hösten är ju som gjord för nystarter och kurser.

September för med sig allt mer mänskligt tempo och kraven minskar.

Oktober är ännu lugnare och har ofta träd i flammande färger.

November, i alla fall den första halvan, är riktigt mänsklig och innebär minimala krav på uteaktiviteter och glatt humör, men under den andra halvan av månaden drar julhetsen igång.

December, som tillsammans med juli, måste vara årets stressigaste och mest kravfyllda månad med press på familjekramar, fester och tindrande ögon.

Ett lagförslag om att propagera för amning med reklam som ska ge mammor dåligt samvete. En människofientlig regering som förespråkar valfrihet inom alla andra områden får nu för sig att lägga sig i ett oerhört känsligt område. Naturligtvis är det EU som ligger bakom. Idioti!

Nu har forskare kommit fram till att det bästa sättet att stressa av inte är mindfulness (duh!) eller dyra spa-behandlingar (duh-uh!) utan att helt enkelt gå ut i naturen. Nu har ett äkta par skrivit en bok om det här, så då måste det ju innebära att en vanlig nisse inte kan räkna ut det själv. Idioti!

...... vecka slut, slut, slut. Nu så kan jag pusta ut, ut, ut.

Mel: en av julsångerna som jag för mitt liv inte minns titeln på.

Igår var vi på en trevlig middag hos svärisarna och vi satte nytt rekord i antal deltagare, hela 11 stycken tack vare att både Elins och kusinens pojvänner var med (kusinen har haft sin pojkvän i 1 år vid det här laget och är med på det mesta som händer, så han är väl nästan adopterad), men Robin hade en premiärkväll och blev godkänd av stämningen att döma. Elin kom till middagen med Robin och inte med Pär och mig och hon följde inte med hem och det var en sorts premiär för oss. Avkomman är numera frånkopplad den livsuppehållande funktion som vi har utgjort och är frigående. Både svägerskan med familj och Elin med Robin hade en blomma med sig till värdfolket. Pär och jag hade köttfärs från Vappersta (vilket är det samma som BRA köttfärs) som de dessutom fick betala för. Vi skämdes lite tyst i ett hörn, men vi tog faktiskt med oss el-skräp som ska till återvinningen, så det kanske jämnade ut sig?

Foten hade en bra dag och en bra kväll, med minimalt av rörelse och belastning. Voltaren-salvan är överraskande bra och likaså ankelstödet. Nu har pupillen i vänster öga återfått normal storlek, den suddiga synen är borta och ögat är inte lika ljuskänsligt heller. Skönt! I morgon fortsätter jag nedtrappninen av droppandet till 4 ggr/dag. Jag har fått en irriterande torrhosta som jag inte gillar för det är samma sort som Pär fick innan han blev sängliggande med 40 graders feber. Nipaxon hjälper.

Den här veckan har gett mig spänningshuvudvärk och den beror inte på att det har varit spännande (hahaha). Den sitter i nacken och bultar när jag rör mig. Jag somnade i soffhörnet efter att ha läst och väckte mig själv med mina snarkningar. Det är alltså så  Pär har det på nätterna.

Jag tycker inte att välgörenhet ska vara avdragsgillt. Det är osmakligt på ett amerikanskt sätt!

Det är bara att konstatera att av oss 11 på gårdagens middag, så var jag tjockast och det var ensamt på den toppen om jag uttrycker det så..... Men jag mår inte lika dåligt av det längre, så länge jag kan träna regelbundet och sedan jag har slutat med någon direkt kosthållning, så är inte förhållandet till mat och till att äta lika spänt vilket oxå gör att jag mår bättre. Övervikt behöver inte vara det samma som ohälsa, det tycker jag är värt att poängteras.

Den nionde och sista stötvågsbehandlingen var den lindrigaste av alla trots att JS ökade intensiteten till 16 (av 20). Vid varje behandling har han flyttat stötvågsmojen över hälen, en yttepytte bit i taget och jag har fått tala om, i procent, hur mycket det har känts. När det har gjort som absolut ondast, på gränsen till outhärdligt, så har det varit uppe i 85%. Det har oftast rört sig runt 50%, men idag gick det ned till 20-25% och på någon enstaka punkt kändes ingenting. Nu får hälen vila i 8 veckor. Naturligtvis kan jag räkna med att hälsporren känns av om jag anstränger mig, men den smärta som infann sig varje morgon i flera månaders tid har försvunnit och det är om just den smärtan återkommer som det kan behövas fler stötvågsbehandlingar och då får jag kontakta honom igen.

När jag fixade tid hos sjukgymnasten i Salem för, i första hand hälsporren, men även för ryggen, så var det en punkt i Åtgärdsprogrammet för 2013. I och med dagens behandling så kan jag bocka av även den. Check!

För första gången sedan jag skaffade hälkuddarna, så sprang jag ifrån dem när jag skulle till Fysioterapiteamet! Skorna kändes stora och det var hårt och stumt under hälarna. Jag har haft grymt ont i foten (stukningen) resten av dagen, så pass ont att jag tog en värkkombo och jag undrar hur mycket de missade hälkuddarna har med saken att göra.

Det finns arbetsplatser, offentliga, där jag kan känna att de anställda trivs och tycker om sitt arbete. Vår Konsum är ett så'nt ställe och jag är övertygad om att det har mycket att göra med butikschefen Ulle för hon är ett unikum. Fysioterapiteamet är ett annat ställe med trivsamma vibbar och jag har nog känt det när jag har handlat på Kaffestugan oxå. Däremot har jag nog aldrig upplevt trivsamma vibbar på ställen som Åhléns eller H&M och definitivt inte hos NK. Kanske blir vibbarna tydligare på små ställen.

Jag shoppade lite på vägen tillbaka till tåget. Te från Tehuset (Earl Grey Blå Blom och jordgubbste). Jag är feg när det gäller att prova nya tesorter och jag håller mig gärna till Earl Greys olika varianter och jag är inte något fan av fruktteer som jag mest tycker luktar parfym och konstgjorda aromer, men idag kände jag mig modig och styrkt av att hälsporren har fått däng, så jag köpte 2 hg jordgubbste som doftar jordgubbe och inte syntet. På Apoteket som ligger vägg i vägg köpte jag hudlotion, HTH ("Hjälper Torr Hud") som är en klassiker. Jag pratade med en anställd (som var förkyld och snorade, stackarn!) och frågade om Essex lotionen och hon sa att den ska komma tillbaka, men inte förrän vid årsskiftet. Fast årsskiftet är bara några veckor bort och om tiden fortsätter att gå lika fort som den har gjort hittills, så...... Jag är i alla fall inte ensam om att fråga efter Essex. De senaste dagarna har det kliat lite här och lite där över hela kroppen och av någon märklig anledning mest i handflatorna och på handlederna, men nu har jag smort in med HTH några gånger och det har lugnat sig. Det är nästan så att jag hörde ett "slurp" och ett "aah!" från huden. Jag vet inte när jag kommer in till Stockholm igen och det var därför jag passade på att köpa te, men jag har även hamstrat Viva Lakrits för i de områden jag rör mig till vardags, så finns inte ett enda ställe som säljer den. Skandalöst!

Min sladdrige, gröne vän. Alltid redo, alltid med stuns i. En vän som är genuint mån om min hälsa och som aldrig kommer med spydiga kommentarer eller negativiteter. Vi har roligt ihop även om det just idag var väldigt tungt och trögt med ännu en nära-döden-upplevelse när jag värmde upp. Usel koncentration och trots att foten inte sa ett pip under tiden, så blev jag trött i den och har haft ont resten av da'n. Nu kan det inte bli annat än bättre med 2 tunga pass efter varandra.

Porträtt av min vän.

Hur länge kan en produkt vara "tillfälligt slut"? Essex lotion från Apoteket har varit "tillfälligt slut" i flera månader nu både i butik och på nätet. Världens bästa hudlotion! Det har börjat klia i huden av både abstinens och av ren torka som ingen annan lotion kan tillfredsställa.

PS. Jag börjar tröttna på ögondroppandet.

Den maximala styrkan på en stötvåg är 20 och om man kör den på helt frisk vävnad, så skulle det kanske nypa till lite. Idag hade JS ställt in styrkan på 14 vilket är något högre än förra gången och det var på ett par enstaka punkter som det gjorde ont medan det inte kändes alls på andra och det är då det inte känns alls som tyder på fullständig läkning. Jag frågade vilken styrka det var på de 2 första behandlingarna i somras, men JS kunde inte se det (han har inte samma journalsystem som sjukgymnasten i somras), men kan ta reda på det. Jag ska få en sista behandling på måndag och sedan ska hälen få vila och självläka resten i ungefär 2 månader. Om jag fortfarande har ont efter den tiden, så får jag kontakta honom igen. Jag haft ont i foten hela dagen, både av sporren och av stukningen.

Nästa vecka ser jag inte fram emot för jag har någon form av läkarbesök 4 dagar av 5 och sedan är vi bjudna på den årliga höstmiddagen hos svärisarna nu när de, som motvalls flyttfåglar, har återvänt till fastlandet för vintern. Måndag - stötvåg. Tisdag - själasörjaren LG. Onsdag - ögonkliniken redan klockan 8. Torsdag - burstädning före lunch och sedan husläkaren på eftermiddagen. Lördag - middagsbjudning. Det är mycket för ett bräckligt käril.....

Jag tjuvlyssnade på ett samtal mellan 2 familjefäder där den ene var något oense med sin fru om ifall de skulle göra något (akrivt) med barnen under helgerna eller bara vara hemma. Sedan hade hans dotter sagt: "Vad det är skönt att bara vara hemma!". Hon hade lekt i sitt rum, donat och lyssnat på musik och förmodligen haft tillgång till sina föräldrar på ett sätt som hon valde själv. Mer så'nt! Om aktivitetshetsen som råder nu för tiden fortsätter på samma sätt, så kommer den generationens barn att få börja träna på medveten närvaro redan i dagis.