Väskan i gårdagens inlägg går i retur för trots att jag kollade, dubbelkollade och trippelkollade måtten, så fick de nödvändigaste prylarna inte plats, än mindre de extra prylarna som t.ex CD-spelaren. Ett nytt försök gjordes och en av de väskor som valdes bort förra gången fick vara med i dagens uttagning och väskan nedan vann. Inget äkta skinn denna gång utan endast en imitation.

När jag vaknade kvar över 5 och kom på att Mimmi och jag skulle ut och åka med SL, så slog ångesten inte till. I stället kände jag ett lugn och en magkänsla som sa att det skulle gå bra. Och det gjorde det. Vi hade värsta flytet, Mimmi och jag. När vi kom till pendeltåget, så kom ett försenat tåg in, så vi slapp vänta och inte var det mycket folk heller. Klockan var knappt halv 7 vilket var i alla fall 1 timme innan den riktiga rusningen drog igång. Inga problem på t-banan heller och vi var framme hos veterinären i väääldigt god tid. Jag fick fylla i ett inskrivningsformulär där en av frågorna var om jag önskade att de passade på att klippa Mimmis klor medan hon ännu var sövd. Hehe. Jag svarade nej, men tänkte att om det hade varit Selma med sina urstarka bakben, så hade jag svarat ja. Hehehe. Sedan åkte jag hem och sov till 12.

Flytet fortsatte under eftermiddagen när 3 paket-sms trillade in med några minuters mellanrum: en ljudbok, apoteksgrejjer och en väska. Det innebar att jag skulle kunna hämta alla 3 i samband med att vi hämtade hem Mimmi. En av de sällsynta dagar när jag inte kände mig motarbetad av världen. Jag beställde en väska från Zalando. De få gånger jag har gått i affärer, så har jag aldrig hittat vad jag har varit ute efter, men jag har heller inte känt mig så engagerad tills jag upptäckte att den väska jag oftast använder har gått sönder i fästet vid axelremmen förmodligen pga att jag ofta har CD-spelaren som tynger. Jag letade på nätet och valde med, en för mig ovanlig och strategisk, omsorg och bestämde mig för en i äkta läder.

Vi hämtade Mimmi vid 18 och fick veta att hon var vaken, om än lite trött och att allt hade gått bra och stygnen kommer att försvinna av sig själva. Mimmi satt längst in i transportburen med rumpan utåt och visade tydligt vad hon tyckte om allt det här.     2 operationer på knappt ett år och hon verkar må prima - hon är en kämpe! Jag vågar inte påstå att hon är min   -gris för jag har fått för mig att det ordet för otur med sig, men hon är speciell för mig, det är hon. Hon får leva singelliv några dagar pga såret (som för övrigt är väldigt snyggt eftersom stygnen sitter på insidan, hur de nu gjorde det) och håller mig sällskap här på köksbordet.

.Min Mimmi

Elin och jag såg ett avsnitt av "Solsidan" som avslutas med "The final countdown". Den låten satte sig i huv'et. Sedan byttes den mot "Yellow submarine" som nämns (observera: nämns inte sjungs) i min ljudbok. En stund senare nynnar Elin på signaturmelodin till "Molly mus" och då fick jag lyssna på den i stället och den malde runt länge tills bilradion gav mig "Med trasiga skor" med Cornelis Wreswijk. Det är rena rama blandbandet i huv'et på mig och alla låtarna paraderar som i potpurri medan jag skriver om dem! Varför fastnar den sortens skräp?? Tänk om det hindrar riktig kunskap från att fastna?

Jag tjatade mig till att få med mig Pär till veterinären för att slippa SL och vi fick en tid kvart över 12 idag. Knölen på Mimmis mage är en tumör (vilket jag misstänkte eftersom den är ganska hårt och hon inte får ont när jag klämmer på den), den är klart avgränsad, den bör tas bort och kommer att vara enkel att ta bort och det kommer att ske på torsdag. Vi fick träffa samma veterinär, CS, som Alice och jag träffade i slutet av november och han hade flottigt hår även den här gången, men han luktade inte vitlök (halleluja!) och han var bra idag med. Han såg i Mimmis journal att hon opererade bort en knöl för 11 månader sedan och lät lite förvånad över att den inte hade kommit tillbaka för det är tydligen vanligt. Han sa att vi hade jobbat bra (och syftade på det öppna såret som hon hade efter ingreppet) och att det inte är många som klarar det och jag minns vilket jäkla pyssel det var med saltlösning, sårsalva och byte av handdukar varje dag. Nu ska Mimmi alltså gå igenom en andra operation på knappt 1 år, men hon är i prima form och bara 2 år (på tisdag noga räknat), så det borde gå bra. Hon ska skrivas in hos veterinären på torsdag klockan 8 vilket innebär att hon och jag får gå hemifrån vid 6 och jag måste alltså stiga upp klockan 5 - med marsvinsbur på SL i den absolut värsta rusningstrafiken.....

Fördelarna som Djurkliniken Roslagstull har jämfört med Animalen:

* de är alltid trevliga

* de är alltid hjälpsamma och svarar på hur många frågor som helst

* de tycker verkligen om djur (jag vet inte om det är så himla självklart, faktiskt)

* de är proffsiga och har aldrig kommit med kommentarer i stil med "åh nej, ett marsvin, de som är så svåra och vi kan egentligen ingenting om dem"

Den enda nackdelen är att de finns på Valhallavägen och dit tar man sig inte på 5 minuter vare sig med bil eller kommunalt.

......för 14 år sedan var den första natten vi sov här i lägenheten. Vi hade inte flyttat hit ännu, men hade nycklarna och jobbade med att lägga golvet på övervåningen. 3 madrasser på golvet i vårt sovrum. Då var det bara ett par veckor kvar till flyttdagen, men otåligheten var stor och jag minns fortfarande hur jobbigt det var att åka tillbaka till Fornbacken.

Ordentligt ont i foten hindrade mig åter igen från att promenera, så jag styrektränade vilket inte heller är så lysande eftersom jag står mycket, men jag står åtminstone på min mjuka träningsmatta. Den här gången lyckades jag fläta in ryggövningarna oxå och fick med nästan alla. Det är skönt och ganska kuligt, synd bara att armbågarna inte är lika förtjusta......

Mimmi har en ganska hård knöl på magen som Pär upptäckte igår. Jag fick ångest direkt för jag avskyr när de är sjuka och jag verkligen, verkligen avskyr att åka till veterinären, men jag ställde in mig på att ringa tidigt idag och sedan ta Mimmi i transportburen på pendeltåg och t-bana och promenad. Det är bara att bita ihop. När jag var upp på toaletten i samband med att jag skulle ha stigit upp, så gjorde det j-t ont i hälen och jag kände av bägge armbågarna och som grädde på moset ångest. Lavli, jast lavli. Nej! Fan, heller, jag pallar inte!! Jag ringde aldrig veterinären och Mimmi slapp stressas. Jag sov i några timmar till. Varför är det alltid jag som ska ringa, förresten? Visst, jag har tid att ringa och jag har möjlighet att ta mig dit med kort varsel, men det är ingen picknick även när min hälsa inte motarbetar mig. Nu har jag dåligt samvete oxå.

En dålig fot-dag.

En dålig hungerdag.

En spänningshuvudvärkdag.

"När döden kom till Pemberly". En liten skruv på en väldigt fristående fortsättning på en av mina favoritböcker, "Stolthet och fördom". Katarina Ewerlöf läser och hon har blivit en av mina favoriter, men jag skulle ha tänkt efter en gång extra med tanke på att det är deckardrottningen PD James som skrivit den. Jag är dödligt trött på deckare och den här deckaren är helt enkelt ointressant. Punkt. Slut.

Min dårdoktor, EK ringde igår morse, som avtalat och jag kunde meddela att ökningen av Sertralindosen verkar fungera. Livsledan är borta och de Tunga Tankarna dyker inte längre upp dagligen. Vi avvaktar med den nya stämningshöjande medicinen och jag kommer att få en tid hos henne i september igen. De långa uppehållen mellan besöken ger mig inte längre samma känsla av panikeftersom jag har möjlighet att prata av mig hos LG.

Jag är inne på sluttampen av en riktigt bra bok, "Innan floden tar oss". Författaren, Helena Thorfinn har själv bott 3 år i just Dhaka vilket ger handlingen ökad trovärdighet. Jag gillar när det är 2 parallella handlingar som senare vävs samman. Kontrasten mellan ambassadfolkets och de inföddas liv är så stor att jag hisnar. Den är nästan större än konstrasten mellan svart och vitt. Jag kan inte låta bli att undra om de inte skulle klara sig bättre utan vårt bistånd? Den korruption som råder i Bangladesh och som tydligen är den allra värsta i hela världen kombinerad med västvärldens dubbelmoral gör att jag får en känsla av att ytterst lite av vår hjälp når fram till de som verkligen behöver. Det är, i och för sig, väldigt lätt att sitta här i mitt Paradis och vara moraliskt rättrådig, men jag skulle aldrig kunna åka dit utan att ha ett konstant dåligt samvete med i bagaget. Jag minns fortfarande hur illa berörd jag blev av de relativt få tiggarbarn som Pär och jag kom i kontakt med när vi var på Madeira för drygt  20 år sedan. Den här boken kommer jag definitivt att läsa mer än en gång!  

Pär och jag handlade på Coop idag och på vägen hem svängde vi in till vårt centrum för att skriva på en lista i ett försök att få till stånd en folkomröstning om de hemska planer som finns för vårt centrum. Det är en stor inflyttning till Rönninge och den har nog pågått så länge vi har bott här vilket är 14 år och jag tycker att man ska fråga sig varför man flyttar hit? En av anledningarna är att det inte finns tillstymmelse till förortskänsla här utan mer en känsla av att komma till en småstad, ut på landet, men ändå bara en halv timme från Stockholm. Om man har ett behov av affärer och kaféer, så finns Salems centrum på gångavstånd och det större centrumet i Tumba bara en station bort. Planerna för ett nytt centrum i Rönninge har funnits länge och härom året lyckades vi protestera bort ett 10-vånings hus och nu ska vi försöka sätta stopp för resten av vansinnet.

Den här bilden har jag kopierat från Rönningepartiets sida. Bilden ovan är ses från "mitt" håll där de vita byggnaderna är de som finns idag och de blå byggnaderna är de som planeras. Längst ned i bild syns järnvägen, brunfärgad.

De blå byggnaderna längst till vänster är bostäder och där försvinner en liten, lummig dunge och en av 2 parkeringar. Den blå, låga, långa byggnaden är ett parkeringshus som ska ersätta de parkeringsytor som försvinner. "P-däck är väldigt svåra att göra attraktiva och fina. Tyvärr, brukar bara klottrare finna de åtråvärda. P-däck riskerar att bli tillhåll på kvällar och nätter."

Det blå huset direkt till höger om p-däcket kommer att ha bostäder i de övre planen och affärer/kaféer i bottenplanet. Frågan är hur det blir att ha sin bostad endast 25 meter från järnvägens mitt när det innebär att fönster och dörrar inte kommer att vara öppningsbara. Tänk att ha ett fönster i söderläge som inte går att öppna. Vår bouleplan försvinner om huset byggs.

De blå byggnaderna längst till höger är oxå bostäder, men vem kommer att ha råd? "Ungdomar behöver ettor till rimliga priser. ----- Dyra hyreslägenheter i attraktiva lägen som inom kort tid kan säljas ut som bostadsrätter blir på sikt bara en dålig affär för kommunen."

Jag inser att en folkomröstning endast är rådande, men det är värt ett försök tycker jag.

För knappt 1 år sedan skrev jag hur djupt besviken jag blev över att mina minnen av serien "I vår herres hage" var lite väl rosafärgade, men att serien tog sig mot slutet av säsongen. Jag tänker ge den en andra chans och nu när jag är beredd på de stora skillnaderna mellan inomhus- och utomhustagningarna, så tycker jag om den igen. Jag tycker om den så pass mycket att jag har beställt säsong 2 och 3.