..........jag sitter här i mitt Paradis och agerar försöksdjur för all sköns otäcka sjukdomar. Lagom till julen kom Pär hem från Öland med magsjuka och nu har han kommit hem med dårförkylning och jag sitter här och kan inte komma undan. Like a sitting duck. Japp, jag är förkyld. Idag har jag hostat. Den där sortens riviga hosta som river och gör ont. Jag försökte mig på ett gummipass, men jag avbröt under andra övningen.

Jag hade klöst mig mer än halvvägs tillbaka upp ur det hål som den tappade sugen innebar bara för att bli nedsparkad igen. Sugen är tappad än en gång, men nu är jag även arg. Jag är arg på Pär för att han har smittat mig! Jag är så leds på att aldrig få må riktigt bra under en längre period! Vid middagen förklarade jag att jag var leds på att vara sjuk igen och då har han mage att säga att jag "....inte verkar speciellt sjuk". Det förstås - hans förkylningar är ju alltid betydligt allvarligare....... Hans måttstock för sjukdom är när han inte kan arbeta medan min måttstock har blivit för när jag inte kan träna.

Stavgång i 75 minuter. Det känns fortfarande inte särskilt lockande att använda stavarna sedan jag ramlade, men jag tänker inte låta den träningsformen förstöras för mig! Det var hälften äckeltungt och hälften skönt - en blandad upplevelse. Det var 6 plusgrader när jag gav mig av strax efter 10 och hyfsat soligt och jag hade tagit på mig en extra t-shirt för att kunna ha sommarjackan. Vinterjackan är helt åt helsicke för varm nu och tycker verkligen inte om att svettas och då kändes det mer lockande att se till att hålla farten uppe för att hålla mig varm och det behövdes för det blåste svinkallt. Herrejösses vad jag blev trött efteråt! Sovtrött. När vi kom hem efter veckohandlingen, så läste jag en liten stund, men satt sedan och sov i 1 timme. Pär kom hem från Öland igår och han är såååååå förkyld och jag gör mitt bästa för att undvika bacilluskerna för det vore alldeles för typiskt om jag blir sjuk nu när jag äntligen har kommit igång med träningen igen.

Jag har promenerat i solen idag och det var så skönt! Jäklar vilket bra tempo jag hade och det var inte det minsta tungt förrän mot slutet när benen kändes stumma. Solen strålade och värmde och det var premiär för solbrillorna.

Jag umgicks med gummibandet idag igen och det var inte samma nära-döden-upplevelse den här gången och det var inte tråkigt, men det var äckeltungt. Uuää! Ungefär 5 minuter på balansbrädan. Den efterföljande duschen var ljuvlig och det är obeskrivligt skönt att ha klippt av håret.

I onsdags kväll, när jag var på väg att lägga mig, så såg jag att det var alldeles vitt ute igen och det fortsatte att snöa hela natten och in på morgon och förmiddag. Pär är på Öland, så det blev jag som fick skotta. Snön var helt otroligt blöt och klibbig och ville inte lossna från skyffeln. Det kom mer snö inatt och i morse var det mindre snöstorm som sedan övergick i ösregn vilket gjorde att jag i alla fall inte behövde skotta. Det är tacksamt att inte vara beroende av vädret en så'n här dag. 

Bibbi och Vera har bott hos oss i 3 veckor nu och det är återigen liv i marsvinsluckan! Vera tyr sig mycket till Mimmi och det är nog det i kombination med en stor nyfikenhet som gjorde att hon till slut vågade sig ut ur buren. Äntligen har Mimmi någon att spatsera runt på golvet med! Vera tycker att det är otrooooligt spännande att kunna hoppa in och ut som hon själv vill. Det var gott om popcornskutt när jag städade buren igår. De är så himla söta!

Det måste väl hända någon gång, att jag inte tycker om ett gummi-pass. Över huvud taget. Det hände idag. Det tog emot att träna och jag hade ingen som helst kondis. Vilket flåsande!! Det var bara stretchingen som var skön. Allvarligt! Usch, fy och blä!

Pär köpte en balansbräda för x antal år sedan, men det blev inte långlivat och när jag plockade fram den, så var den så pass dammig att jag valde att spola av den i duschen. Efter stretchingen stod jag på den i några minuter, tippade försiktigt åt höger och åt vänster, framåt och bakåt. Det kändes i fotlederna, men balansen är det banne mig inget fel på. HA! Äntligen någonting som jag inte måste öva mig vettlös på för att få att fungera.

Hat är ett starkt ord och jag undviker att använda det, men nu är det dax: jag hatar mitt hår. H-a-t-a-r. Sedan den senaste klippningen strax före jul, så har håret varit helt........hopplöst oregerligt. Jag känner inte igen det! Så fort det börjar växa ut efter klippning, så lägger det sig som en kompakt, lufttät, klådframkallande, osamarbetsvillig, sträv mössa. De grå stråna blir allt fler vilket jag inte har något emot, men enligt Rosie, så är de betydligt motspänstigare än vanliga hårstrån. Ju gråare håret blir desto svinto-aktigare kommer det att bli, eller? Jag ska klippa av det i morgon - HALLELJUA!!! - och jäklariminlillalåda vad Rosie ska få klippa.

Svaret på fotröntgen kom idag och röntgen visar att allt är normalt.

Jahapp.

Och nu då?

Det är bara att börja träna upp styrkan i fotj****n.

Vårdcentralen samarbetar med Aleris röntgen som huserar på bottenvåningen av Södertälje sjukhus. Eftersom de har lunchstängt mellan 12 och 13, så satsade jag på att vara där tidigt. Jag kom dit kvart i 10 och behövde inte vänta mer än 25 minuter. Jag var hemma strax efter 11 igen. Baggis! Resultatet skickas till doktor JP som ringer mig oavsett resultat.

Jag undrar när jag kommer att acceptera att jag inte orkar lika mycket som jag vill? Pga. gårdagens läkarbesök blev det ingen gummi-träning, så jag tänkte ta det idag trots att jag var medveten om att jag redan hade promenerat i sammanlagt 1 timme tur och retur sjukhuset. När jag kom hem från Södertälje och hade ångan uppe, så for jag omkring och pysslade med lite av varje och sedan satte jag mig i soffhörnet och läste och - däng! - då kom klubbslaget. Medan jag åt lunch, så hade jag envisa förhoppningar om att orka träna, men det blev den absoluta motsatsen: jag sov i soffan en dryg timme, hade ursvårt att vakna och slumrade en timme till och jag har mått dåligt på ett ospecifikt sätt resten av kvällen.

Jag är leds på min kropp. Jag är äckligt leds på min övervikt och nu har jag nått en punkt när verkligen, verkligen känner att övervikten är ett hinder, ett fysiskt hinder och inte bara ett mentalt. Jag måste åter igen dra mig tillbaka och omgruppera de fettbekämpande trupperna, men jag vet inte hur det ska gå till. Befälhavaren har inga som helst resurser till motiverande eller inspirerande tal. Instinkten är att kapitulera.

Det var äntligen dax för läkarbesöket angående min stukade fot. 4 dagar innan 4-månadersjubiléet av själva stukningen. Doktor JP frågade och jag svarade. Han kände på bägge fötterna för att jämföra friskt och skadat. Jag fick gå fram och tillbaka några gånger och även på tå. Han var förbryllad och tyckte, precis som jag, att det är ologiskt att jag har ont på insidan av fotleden när jag stukade den utåt. En skada på insidan är allvarligare än en på utsidan. När han började prata om att det kan ta flera månader för en stukning att läka, så började jag misströsta. Jag var nervös för det här läkarbesöket, men inte för ett besked utan för att jag inte skulle få någon hjälp (jag har börjat känna så inför de flesta läkarbesök, åtminstone de på VC:n). Kanske såg han min misströstan? Han föreslog röntgen och det tackade jag ja till och jag var inställd på att få vänta flera veckor igen, men fick veta att de har drop-in-mottagning på Södertälje sjukhus varje dag. "Du får det att låta som att jag kan gå dit på samma sätt som jag går till Konsum" sa jag. "Precis så är det!" svarade JP. Remissen skickade han elektroniskt och jag känner att det är lika bra att få det avklarat, så jag ska ta mig dit i morgon. Han rekommenderade även att jag ska kontakta sjukgymnasterna för att få hjälp med stärkande och stabiliserande övningar och även om jag sa att jag skulle kontakta dem, så gör jag nog inte det. Jag ska först kolla övningar på nätet.

JP var den första läkaren som jag har träffat som visste vad MBT-skor är och som har ett eget par och när jag nämnde stavarna, så frågade han hur de fungerade ihop med skorna. En läkare som inte bara predikar om motion utan som även verkar utöva den själv (hans kroppsbyggnad tolkade jag som att han springer)!

Mitt intryck av doktor JP var positivt och jag funderar på att lista mig hos honom nu när EW har slutat. Faktum är att en dam före mig i receptionen frågade om just det här med listning (listande?) pga. att EW har slutat och hon hade blivit rekommenderad att välja JP.