Det blev ett pass med gummibandet idag och nu kändes det att kroppen var med på noterna. Visst var det tungt, men jag har ju varit allt annat än frisk. Jag vacklade inte på gravens rand under uppvärmningen och orken var en helt annan i övrigt, men jag blev trött efteråt. Sååå trött och det kommer att kännas imorgon..... Jag hittade ett litet hål i gummibandet och en spricka i kanten! Jag har slitit ut min vän! Jag måste hitta en ersättare genast.

3 plusgrader och dimmigt och så rackarns råkallt att jag frös om ansiktet för första gången den här vintern. Det tog 25 minuter att gå till Apoteket för att hämta ut Zolpidem och det var inte det minsta skönt. Det var inte förrän jag var på väg hem igen som det lossnade och tröttheten försvann, så jag tog en omväg vilket tog 40 minuter. Jag har promenerat!

Stödhandling på Konsum, vår supermysiga matfaffär där Det Vackra Folket arbetar. Närmare bestämt 2 stycken från Det Vackra Folket som har fått alla genetiska fördelar. Tjejen är liten, nätt och smal med låååångt, blont hår ungefär som prinsessan hos Bauer och så är hon dessutom übertrevlig och hjälpsam. Killen ser ta mig tusan oförskämt bra ut! Han har arbetat där i flera år, först som sommarjobbare och han blir inte fulare med åren heller och när han har civila kläder, så får jag inte ont i ögonen direkt. Übertrevlig och hjälpsam. När jag har en bra dag, så har jag inga problem med att han sitter i kassan, men när jag har en dålig dag och då menar jag rent självförtroendemässigt, då undviker jag hans kassa om jag kan. En 48-årig tant som undviker en kille på 20 plus i tron att han bryr sig om henne, att han ens noterar henne, att han skulle döma mitt tjocka jag för att jag köper chips. Patetiskt är bara förnamnet! Idag satt han i en av kassorna. Idag var inte någon bra dag. Jag ville inte betala mina chips hos honom. Jag ville inte det! Jag hade turen med mig för hans kassa var endast en extra kassa som stängde när anstormningen av kunder bedarrade vilket den gjorde när jag väl skulle betala. Något hänger kvar från mina tonår när jag inte klarade av att köpa godis om det var en kille som stod i kassan, när jag trodde att killar var mig vida överlägsna, när jag trodde att killar bara var intresserade av tjejiga tjejer med långt hår och intelligenta kommentarer. Det är pappas och min okäre brors fel. Jajamän, jag skyller på dem!

Jag har hamnat i en ond cirkel som jag vill bryta. Jag hade tänkt bryta den idag, men blev kvar i den sanslöst sköna sängen till halv 11 när jag helt enkelt var absolut tvungen att gå på toaletten. Jag motstod frestelsen att lägga mig igen och det är alltid nå't. Igår veckohandlade vi, men förutom den yttepytte utflykten i den riktiga världen med frisk luft, så har jag inte varit utanför dörren sedan förra veckohandlingen förra måndagen. Dagarna bara går och inte går de sakta heller trots att jag känner det som att jag gör noll och intet, men jag är i och för sig van vid händelselösa dagar. 

Ingen träning alls. Min frustration över att inte kunna träna har övergått i att jag är leds på att få ont när jag har tränat. Jag har ingen lust att träna, jag drar mig för det. Jag är sjukt trött och vill bara sova. Igår lämnade jag återbud till LG eftersom jag inte orkar prata. Matlusten är väck igen. Youghurt, kokt ägg och te är det enda jag vill äta och hunger besvärar mig inte. Känns och låter som depression. Än så länge ångestfri.

Status foten: högläge behövs inte längre, men om jag hasar runt en hel dag utan ankelstödet, så blir jag trött i foten.

Status handen: fortfarande en punkt som gör ont om jag stödjer på handen.

Status ögat: i morgon går nedrappningen in i slutfasen med endast 1 droppe per dag, så ögat mår bra.

Status hälsporren: den gör inget större väsen av sig, men skulle nog må bra av lite blodcirkulation och då krävs det nog att jag går en längre sträcka än mellan soffan och köket...... 

Månadsvägning igen. Känslan av en något mindre mage gjorde mig optimistisk, men jag visste av bitter erfarenhet att jag sällan har gått ned i vikt när det har känts så, snarare tvärtom. Jag såg siffrorna, 103, 6 och gick sedan till almanackan för att kolla vad förra månadens resultat hade varit och blev oerhört överraskad av att se att 0,5 kg har försvunnit! Än en gång är det inga mängder med kilon, men jag har ändå gått ned 0,5 kg under en period av minimalt med träning och egentligen ingen kosthållning att tala om. Jag tänker fortsätta på den inslagna vägen för varför ska jag ändra på något som visar sig fungera?

Det är fredag och jag har inte tränat en enda gång den här veckan. Jag har inte varit utanför dörren sedan i måndags. Jag har sovit och sovit, till 12 halv 13. Jag hade tänkt umgås med gummibandet i tisdags, men när det var dax tog det tvärstopp. Kroppen ville inte och jag hade inte den minsta lilla lust att träna. Usch och fy och blä! Det jag har gjort den här veckan är att sova och att läsa. Jag har lyssnat på min kropp som, efter att fortfarande inte har lyckats läka vare sig fot eller hand helt och hållet och som sedan fick koncentrera sig på att läka ögat i stället, är slutkörd. Humörmässigt har det inte varit så lajbans heller.

Att lyssna på kroppen.

Att lita på magkänslan.

Att inte bry mig (så mycket) om vad andra tycker.

Att inte älta - gjort är gjort, men att se till att inte göra om det.

Att andas.

Att acceptera att jag inte orkar lika mycket som jag vill.

Att lyssna.

Att ta en dag i taget.

Att inte fatta beslut när jag mår riktigt dåligt.

Att vara tacksam för det lilla.

Att kunna njuta av de bra perioderna.

Att kunna släppa taget och bara vila när jag mår som absolut sämst.

Att inte oroa mig för så'nt jag inte kan påverka.

Att försöka åtgärda det jag är missnöjd med i stället för att bara gnälla över det.

Att sträcka på mig och lyfta blicken.

Att våga stå för mina åsikter.

Att inte avsky mig själv för att jag är fet.

Att sluta göra saker bara för att jag borde eller för att alla andra tycker att jag borde göra det.

Att våga konfrontera.

Att våga ta en konflikt.

Att jag inte behöver vara omtyckt av varenda kotte.

Att vänta.

Att släppa på kontrollen.

Att utnyttja möjligheten att lära mig av andras misstag.

De som är kursiverade är sådana jag upplever att jag har blivit riktigt bra på medan de övriga är sådana som jag tränar på. Varje dag, året runt. Jag lär så länge jag lever, men det tar på krafterna.

Nu kommer tröttheten och den sitter i hela kroppen. Igår var jag trött på det sätt när man bara gäspar och gäspar och gäspar, så att tårarna rinner. Idag är tröttheten av den sorten som gör mig trög, tung och motvillig. Jag hade svårt att vakna och ville inte skiljas från sängen och så kändes det som att jag hade sovit dåligt. I duschen blev jag stående några extra minuter under den varma strålen och försökte bestämma mig om jag skulle åka till veckans samtal med LG eller inte. Jag åkte dit, men det blev ett tungt samtal och det var helt och hållet mitt fel för jag valde ett tungt ämne: livslust och tacksamhet för att få leva. Det var som att lyfta på locket till en stinkande kloak som borde förseglas med ogenomtränglig betong.

Hur mycket beror på sjukdomen? Hur mycket har jag fått med mig hemifrån?

Mamma var ingen livsnjutare och jag minns inte henne som så där jättemunter direkt. Hon var inte frisk och det tar på kroppen och krafterna att föda 6 barn. Pappa var inte heller någon muntergök, men jag var mammas flicka och hade inte så mycket kontakt med honom (inte om man jämför med hur kontakten mellan Pär och Elin är). Han var inte heller frisk. De var båda 42 år när jag föddes och jag minns de bara som trötta och slitna.

Mina äldre syskon har ta mig tusan inte varit till någon hjälp! Jag har förstått att det inte slogs några klackar i taket av glädje när de insåg att jag var på väg. Jag och lillsyrran har ofta fått höra hur bortskämda vi var, så ofta att det har satt sina spår (jag fäller ut taggarna varje gång någon antyder att Elin är bortskämd). Min äldsta syster, som inte längre lever, satt i vårt vardagsrum och skröt om hur hon hade räddat livet på mig när pappa helst av allt hade velat slänga mig i sopnedkastet. När jag hade begått mitt första självmordsförsök, så uttryckte min okäre bror det som att han inte blev överraskad utan snarare hade väntat sig det. När Elin var född och jag drabbades av förlossningdepression, så visade Syster 3 samma brist på överraskning som bror hade gjort genom att säga: "Jag undrade just hur det skulle gå.....".

Över allt detta hänger ett surt och negativt moln av sjukdomsprat, men endast fysiska krämpor. Var någonstans skulle jag ha fått livslust ifrån??!

Jag har aldrig och då menar jag aldrig känt glädje över att ha blivit satt till världen. Varför skulle jag ha gjort det när ingen egentligen har uttryckt glädje över att jag föddes? Livslust och livsglädje och känsla av tacksamhet är inget som man får med sig i och med att man föds. Det är något som finns i omgivningen, hos familjen, i deras inställning och sätt att leva.

Vad har Elin fått med sig? Vilken inställning förmedlar jag genom mitt sätt att leva?

...... vecka slut, slut, slut. Nu så kan jag pusta ut, ut, ut.

Mel: en av julsångerna som jag för mitt liv inte minns titeln på.

Igår var vi på en trevlig middag hos svärisarna och vi satte nytt rekord i antal deltagare, hela 11 stycken tack vare att både Elins och kusinens pojvänner var med (kusinen har haft sin pojkvän i 1 år vid det här laget och är med på det mesta som händer, så han är väl nästan adopterad), men Robin hade en premiärkväll och blev godkänd av stämningen att döma. Elin kom till middagen med Robin och inte med Pär och mig och hon följde inte med hem och det var en sorts premiär för oss. Avkomman är numera frånkopplad den livsuppehållande funktion som vi har utgjort och är frigående. Både svägerskan med familj och Elin med Robin hade en blomma med sig till värdfolket. Pär och jag hade köttfärs från Vappersta (vilket är det samma som BRA köttfärs) som de dessutom fick betala för. Vi skämdes lite tyst i ett hörn, men vi tog faktiskt med oss el-skräp som ska till återvinningen, så det kanske jämnade ut sig?

Foten hade en bra dag och en bra kväll, med minimalt av rörelse och belastning. Voltaren-salvan är överraskande bra och likaså ankelstödet. Nu har pupillen i vänster öga återfått normal storlek, den suddiga synen är borta och ögat är inte lika ljuskänsligt heller. Skönt! I morgon fortsätter jag nedtrappninen av droppandet till 4 ggr/dag. Jag har fått en irriterande torrhosta som jag inte gillar för det är samma sort som Pär fick innan han blev sängliggande med 40 graders feber. Nipaxon hjälper.

Den här veckan har gett mig spänningshuvudvärk och den beror inte på att det har varit spännande (hahaha). Den sitter i nacken och bultar när jag rör mig. Jag somnade i soffhörnet efter att ha läst och väckte mig själv med mina snarkningar. Det är alltså så  Pär har det på nätterna.

Jag tycker inte att välgörenhet ska vara avdragsgillt. Det är osmakligt på ett amerikanskt sätt!

Det är bara att konstatera att av oss 11 på gårdagens middag, så var jag tjockast och det var ensamt på den toppen om jag uttrycker det så..... Men jag mår inte lika dåligt av det längre, så länge jag kan träna regelbundet och sedan jag har slutat med någon direkt kosthållning, så är inte förhållandet till mat och till att äta lika spänt vilket oxå gör att jag mår bättre. Övervikt behöver inte vara det samma som ohälsa, det tycker jag är värt att poängteras.

Gummibandpass idag och nu är det tredje gången i rad som jag har haft en nära-döden-upplevelse under uppvärmningen. Det är möjligt att kroppen försöker tala om att den inte är redo för den sortens aktiviteter, men jag tänker inte lyssna. Den här kroppen har vilat färdigt vare sig foten är återställd eller inte! Jag kommer nog att vingla bort från gravens rand snart. Förutom den tunga uppvärmningen, så kändes det bra. Handen kändes inte av lika mycket, men jag fick ont i foten. Riktigt ont. Efter duschen smorde jag med Voltaren, satte på ankelstödet och slängde upp foten i högläge och det kändes skönt, men den protesterar, så fort jag stöder på den. Dumma fot!