......gummibandet var väl inte en av våra bästa, men förutom att det kändes som om jag skulle dö när jag värmde upp, så gick det ganska bra.

LG har haft semester de 2 senaste veckorna, men idag var det dax igen. Det blev jobbigt, tungt, med taskig koncentration och ibland hjärnstillestånd. Det är 4 veckor sedan jag ramlade och jag har inte promenerat en enda gång under den tiden (jag räknar inte att ta mig till och från diverse läkarbesök för promenader) och tränat med gummibandet endast 1 gång och då fick jag ont. Nu VET jag hur mycket regelbunden träning betyder för mitt välbefinnande - det är minst lika viktigt som Sertralin och Lyrica - och nu börjar jag må dåligt och när jag väl har erkänt det, så känns det som om nerfarten går ännu fortare. Jag känner mig hälsomässigt motarbetad med först hälsporre och sedan ramlade jag och som grädden på moset fick jag ögoninflammation.

 Vi pratade lite om att jag har hoppat av ångestgruppen, men LG hade inte så mycket att säga om det utan höll med om att jag inte ska göra det om det inte känns bra. Det är knappt 3 veckor sedan jag var på gruppen och vi pratade om den första uppgiften (den med listan, rangordningen och pilarna) och trots att LG och jag inte har pratat sedan dess, så kom han ihåg att jag nämnde hur förvånad jag var då pilarna gjorde att rangordningen ändrades helt. Det är inte första gången jag har blivit positivt överraskad av att han faktiskt minns det jag har berättat (gudarna ska veta att jag har träffat på vårdpersonal med allt annat än koll på vem jag är.......) och det är oerhört smickrande. Jag vet inte hur han gör, men han är bra på det. Han är ett riktigt fynd i vårddjungeln!

 Foten och handen kom självklart på tal när jag sa att jag känner mig motarbetad och det var det faktum att LG inte sa något när jag nämnde att jag inte kunde bestämma mig för om det var värt att ordna en läkartid som gjorde att jag bestämde mig för att ordna en tid. Han har sjuksköterskeutbildning i grunden och jag tolkade hans tystnad som att det är en bra idé att kolla upp det. Jag fick en tid hos min egen husläkare nästa vecka. Jag vill inte hamna i den situationen att jag om t.ex 6 månader har ångest över att foten och handen kunde ha varit hela vid det laget bara jag hade satt mig över min bekvämlighet och tagit mig till en läkare. Jag vågar inte chansa på det särskilt inte med tanke på hur dåligt jag mår av att inte kunna träna som jag vill, så nästa vecka blir det besök för både öga, fot (2 gånger) och själen.  Jag har haft ordentligt ont i foten sedan jag kom hem och magen har kraschat av någon outgrundlig anledning. Matlusten är väck och nu har jag huvudvärk för att jag har ätit så dåligt. I morgon ska jag ta sovis med stort S och på eftermiddagen har jag en träff med min sladdrige vän gummibandet.

Stötvågsbehandling numro 7 gjorde ont, ibland riktigt ont, dels för att JS ökade intensiteten och dels för att läkningen av hälsporren förmodligen har kommit av sig eftersom kroppen och hjärnan har haft fullt upp med stukad fot och hand och inflammerat öga. Sedan jag stukade foten, så har jag heller inte kunnat stretcha vaden och hälsenan som  vanligt och stötvågorna kändes en hel del i just hälsenan. Jag behöver en, max två behandlingar till, men sedan ska hälen få läka ihop i lugn och ro.

Jag är trött på att vila! Idag kändes kroppen så otroligt tung och stel och ovillig att det var som om den inte hade utsatts för fysisk aktivitet någonsin. Det känns som om jag kommer att få börja om igen från noll. Nej, inte noll utan minus.

Selma är mer eller mindre återställd. Hon är intresserad av mat och kör sina rusningar när hon är ute ur buren och hon vill gosa. När Pär hjälpte mig att ge henne medicin igår kväll, så bet hon av spetsen på sprutan. "Jahaja" var Elins enda kommentar när jag rapporterade. När man som kanin får medicin för att man har ont i magen, så är det ju inte så där übersmart att äta själva utrustningen......

Klockan 13 idag började Scania Hack ("hack" som i "hackers") och det är ett maraton där deltagarna sitter och kodar i 24 timmar. Pär och 3 gubbar till som han känner från arbetet utgör ett lag. Det är ingen tävling utan de väljer ett projekt att jobba med som Scania förhoppningsvis får användning av. Vad de hittar på.....

Jag läste mycket Stephen King i sena tonåren och i 20-åren, men sedan tröttnade jag då hans berättelser lätt spårar ur och blir äckliga i stället för kusliga, men hans senaste, "Under kupolen" verkar kunna vara befriad från så'nt. Den är på 1179 sidor och ganska tung att hålla i och jag blir förvånad om den håller hela vägen, men än så länge är den riktigt bra. Det finns mycket man kan säga om denne massproducerande författare, men han har förmågan att berätta precis som JK Rowling. 

Huddinge sjukhus är ett gräsligt fult betongmonster som bara växer. Numera hör sjukhuset ihop med Karolinska institutet och är sedan några år tillbaka även Södertörns Högskola. I slutet av 1980-talet och de första åren av 1990, så var jag på sjukhuset varje vecka när jag gick i terapi. Elin föddes där 1993 och så var vi på akuten vid ett tillfälle när Elin hade en otäck halsfluss, men sedan dess har jag bara passerat med pendeltåget och jädrar vad man hinner bygga till och bygga om på drygt 15 år! Flera bibliotek, kaféer, restauranger och studentbostäder förutom själva högskolan och där var en enorm utgrävning där jag såg betongväggar och armeringsjärn som visade på att det inte hade byggts färdigt på långa vägar.

Eftersom jag visste att det tar 3 evigheter att gå från pendeltåget till själva sjukhusentrén och eftersom jag även visste vilkne labyrint det är inuti, så var jag ute i god tid och det vet ju varenda människa att det är så'na gånger som det visar sig vara plättlätt att hitta och idag var inget undantag. När jag kom fram till ögonmottagningen, så var det 30 minuter kvar till min bokade tid. En bokad tid som, när jag läste noggrannare, var "ungefäääääärlig". En psykosomatisk träsmak i rumpan infann sig när jag insåg det, som ett rent kroppsligt minne av den 4 timmar långa väntan i måndax.

När jag blev inkallad, så hade det dragit 20 minuter över den ungefärliga tiden och jag fick träffa en optiker som kollade trycket i bägge ögonen och det var bra och sedan kollade hon min syn (med glasögonen på) som det inte heller var några större fel på bortsett från suddigheten på vänster öga. Precis samma moment som gjordes av en sköterska på akuten i måndax. Sedan fick jag vänta igen i 20 minuter(jag fick nästan panik under tiden - jag var så jävla leds på att vänta!) innan jag fick komma in till läkaren som, även han, gick igenom samma procedur som läkaren i måndax (minus ögondroppar och en tredje sväng i väntrummet). Medan han kikade in i ett öga i taget, så ombads jag titta rakt fram, uppåt, nedåt, åt höger och åt vänster, snett upp åt höger, snett ned åt höger, snett upp åt vänster och snett ned åt vänster. Rena ögongympan. Han kunde se spår av en "rejäl inflammation", men det var inte alls lika illa som i måndax, så salvan som jag tar till natten behöver jag inte längre och 3-gånger-om-dagen-droppen blev utbytt medan jag ska fortsätta med 1-gång-i-timmen droppen åtminstone tills jag ska tillbaka till honom den 20:e. Keep on dropping!

Uäää, vad jag är trött!

Vaknade klockan 5.

ONT.

En värkkombo (Ipren plus Alvedon), droppar och mer sömn.

Vaknade vid 8 och ställde mig i telefonkön hos VC som skulle ringa inom en halv timme.

Slumrade och väcktes av telefonen 22 över 8.

Akut läkartid kvart över 9.

Jag slängde i mig lite youghurt och gick till VC.

Läkaren kunde inte göra något utan sa att jag skulle åka till S:t Eriks ögonakut.

Hem igen och medan jag väntade på att Pär skulle komma hem för att köra mig till akuten, så duschade jag och åt lite mer.

En värkkombo klockan 11.

Vi tillbringade 4 timmar på akuten.

Det var jobbigt och trååååkigt, men det var inte i onödan.

Jag har regnbågshinneinflammation och då räcker det inte med antibiotikadroppar.

Jag har Droppe 1 som ska tas 1 gång i timmen när jag är vaken.

Jag har Droppe 2 som ska tas morgon, middag och kväll.

Jag har Salva som ska strykas på till natten.

På torsdag ska jag på kontroll på ögonakutens filial på Huddinge sjukhus.

Det som gör att ögat värker är en sammanväxning av irisen och pupillen, till följd av inflammationen, vilket gör att pupillen blir oelastisk och då blir ögat ljuskänsligt. Dropparna och salvan ska förhindra sammanväxningen. Visserligen var jag hos DSK:n i första hand för allergitestet, men om hon haft mindre bråttom och inte bara konstaterat att ett rött öga är ett inflammerat öga, så hade hon skickat mig vidare till en läkare som ju hade skickat mig vidare till S.t Eriks, men jag hade kanske blivit besparad lidande och knaprande av värktabletter. Nåväl, nu har jag fått rejäla doningar och ögat gör mindre ont, synen är inte lika dimmig och den sjukligt röda färgen är på väg att gå mot rosa. Hoppet har återvänt!

.....att ögats slemhinnor gör att det inte reagerar lika snabbt som den övriga kroppen när man sätter in antibiotika och att jag efter att ha droppat i endast 3 dygn får ha lite mer tålamod när det gäller inflammationen, men om jag inte har upplever någon förändring alls till på måndag, så ska jag ringa vc igen. Det här fick jag veta när jag ringde 1177 i förmiddax.

Ögat ger mig nu samma sorts panik som jag fick i somras när jag hade så ont i nacken att jag inte kunde vrida huvudet eller som den stukade foten och handen har gett mig de senaste veckorna. Jag orkar inte inte mycket mer! Att Pär har varit sjuk hela veckan har inte minskat stressen på minsta vis (idag är den första dagen som han har varit uppe mer än han har legat i sängen). De senaste morgnarna har jag vaknat och haft så ont i ögat och huvuvdet att jag har mått illa och jag har inte kunnat öppna ögat utan smärta, så nu har jag vant mig vid att ta några värktabletter och lägga mig igen för att stiga upp några timmar senare och visserligen vara smärtfri, men med ett öga som fortfarande är svullet och rinner och som inte fungerar på flera timmar.

Idag har jag varit så satans trött att jag har sovit länge och sedan i soffan lite då och då. Oxascand-ångest. Irritation à la PMS som dessutom är föresenad och jag vill helst bara gapa och skrika och slänga saker. Pär går omkring och är upprörd, nästan chockad över att ha varit sjuk 6 dagar på en månad för det har han aldrig varit nå'n gång tidigare. Jag sa faktiskt att han skulle lägga av för att behöva lyssna på så'na fisproblem när man själv är permanent sjuk och är glad om man är frisk 6 dagar i månaden........ Ett slag i ansiktet.

Den här bilden finns även med "Fuck people!" tvärs över, men även om det är så det känns, så föredrar jag den svenska versionen "Fy f-n för människor!!".

Månadsvägningen innebar en minskning med 3 hg till 104,1 kg. En minskning som är försumbar när man har prestationsångest, men en minskning som är EN MINSKNING när man som jag helt enkelt försöker komma på hur man kan äta vad man vill samtidigt som man tränar och ändå gå ned i vikt. Den senaste månaden har jag ju faktiskt mest suttit halva tiden med foten i högläge, men ändå inte gått upp i vikt och det är en seger bara det.

Foten är fortfarande inte helt bra, jag fick ont efter en sväng till Konsum, men hälen anmälde sin återkomst genom att ta tillbaka platsen som huvudsakliga smärtpunkt i fotområdet. Nu får jag börja använda tofflor inomhus igen när foten inte längre är tjock och oformlig som en stubbe.

Medan jag stod med händerna nedkörda i hösäcken för att ge marsvinen nå't att tugga på inatt, så hörde hjärnan av sig genom att signalera ett ord: ti-mo-tej. I onsdags fick jag veta att jag är allergisk mot timotej och det finns timotej i så gott som varje hösort som vi köper till småbusarna och Selma, så då är det väl inte så jäkla konstigt om jag faktiskt har allergiska besvär även under vinterhalvåret. Lightbulb! Jag tog en allergitablett nu på kvällen och jag hoppas och ber att den kan lindra även ögoninflammationen.

.........som en blodapelsin hasade jag iväg till vårdcentralen klockan halv 9. En (ogrundad?) oroskänsla av att dsk:n skulle neka mig hjälp med ögat eftersom det var ett allergitest jag hade tid för. Jag har stött på otrevlig vårdpersonal genom åren, men jag vet faktiskt inte varför jag oroade mig just den här gången. Oron var ogrundad för naturligtvis hjälpte hon mig genom att skriva ut recept på ögondroppar med antibiotika och sedan gjordes allergitestet. Hon droppade lösningar av björk, timotej, gråbo, päls (där var varken marsvin eller kanin med utan endast hund, katt och häst), kvalster och histamin (det är de jag kommer ihåg) på min underarm och sedan stack hon med en "nål" i varje droppe för att det skulle kunna tränga in i huden. 15 minuters väntan medan några av prickarna svällde upp till storleken av ett myggbett och började klia. "Du får inte riva i de där." sa hon till mig och då började det klia ännu mer. Att kroppen reagerade på histamin tolkar jag som att jag är allergisk och björken och timotejen gav mest utslag medan gråbo inte var så farligt. Säsongsmässigt kommer björken först och sedan timotej och gråbo framåt hösten och det är ju oftast maj/juni som allergin är jobbigast ergo jag är mest känslig mot björk och timotej.

Anledningen till att jag ville göra ett allergitest var att jag började tycka att det var konstigt att behöva äta allergimedicin nästan året runt när allergenerna yr omkring i endast 3-4 månader. När jag har gjort uppehåll med medicinen nu under hösten, så har ögonen börjat klia efter 3 dagar. Inför allergitestet, så skulle jag avstå från medicin i några dagar och den här gången har ögonen förstås inte börjat klia. Meh! Det är väl inte omöjligt att hjärnan är distraherad av ögoninflammationen och inte tycker att det här med allergiklåda är nå't att bry sig om. Min plan är att låta inflammationen läka ut, men inte börja med medicinen igen och se vad hjärnan anser om allergiklåda efter det.

Det blev en långsam promenad på 25 minuter dit och 30 minuter hem och foten gnällde lite efter att ha fått sig en omgång under gårdagens gummibandspass. Resten av kroppen var inte så nöjd den heller. Jag är trött och känner mig fortfarande sliten, men i och med att jag fick hjälp med ögat och i och med att jag har hoppat av ångestgruppen, så har en tyngd lyfts av mig. Trots ögat, så känns det mesta bättre idag och jag ska inte iväg på någonting (planerat) förrän nästa fredag, så nu ska jag sova, vila och träna försiktigt. *djup suck av lättnad*

Pär är sjuk igen, han har feber, igår var den 39 som mest, men idag är den något lägre. Efter veckohandlingen i måndags, så vilade han innan middagen och när han kom upp, så frös han så att han skakade, bokstavligen skakade. Han kunde nästan inte sitta still på stolen när vi åt. Han åkte till arbetet som vanligt igår, men var hemma igen före 10 och har legat i sängen sedan dess och har bara kommit upp för att dricka och försöka äta. Det finns inte mycket annat att göra. Han mådde oxå skit av det här med träden och har sovit uselt under ganska lång tid och sedan var han dårförkyld i förra veckan, så jag tycker väl inte att den här febern kommer som en blixt från klar himmel. Kroppen har sitt sätt att säga ifrån, att tvinga en till vila. När Pär protesterade och sa att han inte brukar må så här dåligt av brist på sömn, så påpekade jag att han inte längre är 20 år utan 50 plus och det tog han som ett påhopp. Kalla fakta kan vara obehagligt.   

Elin däremot mår prima och det är min stora glädje och lättnad. Hon har arbetat flera pass på McD i Älvsjö, nattpass när hon har slutat klockan 1 som senast och hon stortrivs. Hon gillar att stå i kassan och kunderna verkar gilla hennes bemötande av dem. Hon trivs med sina medarbetare och har fått bra kontakt med arbetsledaren som säger att hon arbetar bra. Hon tycker att det är roligt att gå till arbetet och herreminje vilken lyx det är och det är henne väl förunnat! Min snorpa.    Hon tillbringar den mesta tiden hos Råååbin, så vi träffas inte så ofta, men vi sms:ar dagligen. Selma har blivit en kanin som reser bort över weekenden och hon är väl inte odelat förtjust. Hon verkar trivas bättre här hos mig, hennes mormor  och tycker att det är det här som är Hemma.