Använda äkta känsla/egna minnen i en fiktiv scen utifrån ett universellt tema

1. Smultronställe

Johanna och Mikael följde mäklaren uppför trappan där hon låste upp dörren och bjöd de att stiga in. Johanna var ivrig och klev in först av dem. Hon stannade till i hallen och slängde en blick uppför trappan till övervåningen innan hon gick till vänster in i vardagsrummet och raka vägen fram till det generösa fönstret. Där blev hon stående och tittade ut på föreningens gemensamma innergård som inte var riktigt färdig. Det var en mörk och småregning söndag i april som inte uppmuntrade till att vistas utomhus, men gården sjöd av aktivitet. Det rullades ut gräsmattor och planterades träd. En lekplats färdigställdes i och med att två gungor hängdes upp. De flesta lägenheter stod ännu tomma även om de var sålda. Lägenheten som Johanna och Mikael nu tittade på hade visat sig vara svårsåld eftersom den hade norrläge. Hon strök med handen över fönsterbänken av blänkande vit marmor och kände sedan på fönsterhandtaget som var av metall. Handtagen och dörrlisterna där de bodde nu var av plast. Här var de av metall respektive trä. Mikael ställde sig bredvid henne.
”Det är det här vi har letat efter!”, utbrast Johanna. ”Känner du?”
Han nickade och lade armen runt hennes axlar.
”Hur många hus har vi tittat på vid det här laget? Och så var det den här lägenheten vi hela tiden letade efter.”
”Det känns som att komma hem.”, sa han.
”Precis! Vi kan sluta leta. Säg till mäklaren att vi vill köpa den. Fort innan någon hinner före!”
Det var bara de två på den här visningen, men hennes otålighet och iver smittade av sig och han gick efter mäklaren. Hon kunde höra hur Mikael förklarade att de inte ville skriva upp sig på någon intresselista utan att de ville köpa lägenheten, att de hade bestämt sig. Mäklaren lät glatt överraskad, men protesterade inte. Johanna lyckades slita sig från fönstret och gick in i det intilliggande sovrummet som hon bestämde skulle bli deras. Utanför det fönstret låg balkongen. Den stack ut från huset till skillnad från den balkong de hade nu som var som en urgröpning i väggen på det höghus de bodde i . Den här hade ett tak och Johanna tyckte att det gjorde att sovrummet kändes ombonat. Hon visste att hon skulle sova gott här. Mikael och mäklaren hade förflyttat sig till övervåningen och det var bra för då kunde hon vandra genom de andra rummen själv. Tillbaka i hallen noterade hon att den knallblå ytterdörren hade vattrat fönsterglas som gjorde hallen ljus och luftig. Direkt in till höger låg ett mindre sovrum som deras dotter skulle få bo i. Utanför fönstret växte en stor hassel. Johanna kikade in i badrummet som var helkaklat i vitt med blå linoleummatta och hade badkar, toalettstol, handfat och badrumsskåp. Utrymme för tvättmaskin och torktumlare. Köket hade ett lika generöst fönster som vardagsrummet. Hasseln stod nära huset. Det enda som hördes var de två på övervåningen. Ingen trafik. Inga gapiga grannar.
”Johanna, kom upp hit!” Mikaels röst bröt igenom tystnaden. Hon gick upp och fick se en stor yta som endast bröts av trappan. Här fanns möjligheter. Snedtak och två fönster.
”Titta här.” Mikael stod vid en kvadratisk lucka infälld i en av långsidorna. ”En krypvind. Om jag lägger ut spånskivor på de här bjälkarna får vi ett golv.”
Johanna böjde sig in och kikade i skumrasket. De skulle inte kunna stå upprätta där inne, men det skulle bli ett bra förvaringsutrymme.
”Det finns en likadan på andra sidan.”, förklarade Mikael och pekade mot en likadan lucka på andra långväggen. ”Och här kan vi lägga golv.” Han pekade mot golvet som utgjordes av gråa plattor. ”Det kan jag fixa på kvällarna efter jobbet, så att det är färdigt när vi flyttar in.” Han var ivrig nu. Han hade alltid velat ha en bostad där han kunde spika, såga och hamra som han ville när han ville. Nu skulle han få det. Det kändes som allt föll på plats med det ena tillfredsställande klicket efter det andra. De gick tillbaka ned till köket för att skriva på papper. Det var det enda rummet med någon form av yta att skriva på. De skrev på för lägenheten och för att köpa alla vitvaror till rabatterat pris och få dem installerade. Sedan fick de nycklarna och mäklaren lämnade de ensamma. Johanna höll hårt i nycklarna. De symboliserade ett nytt, mer harmoniskt liv borta från höghusghetton och invandrare.
”Hur är det möjligt att inte förstå hur mycket man behöver något förrän man får det? Jag visste ju att vi inte hade hittat rätt hus och så, men jag kunde inte förklara vad jag letade efter förrän jag kom hit. Det här kommer att bli vår sista flytt. Det här blir vårt smultronställe. Mitt paradis.” Det var Johanna som låste efter dem när de åkte därifrån och hon viskade in mot lägenheten: ”Hejdå, smultronstället vi kommer snart tillbaka.”

Nya vinterkängor har inhandlats på Eurosko i Skäris. Igår letade jag upp alternativ på hemsidan och hade knappt klivit innanför tröskeln innan jag hittade favoriten, provade och köpte. Häpp! Jag tror att sulan är mindre stum - hur ska jag kunna vara säker innan jag har promenerat i minst 1 timme? - och foten får definitivt bättre stöd. 

Jag såg de här oxå som jag egentligen skulle ha köpt bara för att de var så vansinnigt söta! Blekrosa mocka med fårull i storlek yttepytte och de vägde ingenting.

Stavgång 20 minuter till Salem och 45 minuter hem. Härligt! Idag var det bara 4 grader och blåste svinkallt, men jag tyckte att det var så skönt! Hårbotten som får tillgång till syre igen efter gårdagens klippning tjoade glatt när de kalla vindarna svepte förbi. Idag behövdes vinterjackan - inget snack om den saken. När jag tappade farten i den sista backen plus trapporna (som jag alltid gör) stakade jag mig fram. Jag lyfte båda stavarna samtidigt och tryckte ifrån och då kände jag hur magmusklerna fick jobba. Najs! Något som är mindre najs är mina vinterkängor. Fan, vad jag har ont i foten! Den känns stukad igen och trivs bäst i högläge. Vad som kändes ännu värre var att hälsporren försökte komma till tals för första gången på......en massa månader och där går gränsen, ta mig tusan! Sulan är för stum och hård och de sitter inte bra, så nu blir det nya skor igen. 

Min mobil är tillbaka och den mår bra! Halv 12 satte jag mig i soffan (med foteländet i högläge) och mindre än 1 timme senare hade jag installerat och avinstallerat så som jag vill ha det. Jag har fått den rätta snitsen. Det enda som saknas är mina gamla bilder på marsvinen och på Selma och än har jag inte hittat de i datorn. På eftermiddagen satt jag länge och lyssnade på en bok samtidigt som jag spelade och mobilen protesterade inte det minsta. Halleluja! Apropå ljudböcker så tänker jag absolut skaffa mig ett konto hos Storytel. Själva spelaren har några småfel, men appen ska visst uppdateras snart. Annars är utbudet prima och likaså sökfunktioner och översikter. Aj lajk it! Jag kommer att spara en hel del pengar när jag inte behöver betala för varje enskild bok. Aj lajk it!

Idag har jag varit ute på äventyr alldeles själv! Det var dax att klippa håret igen och det är - som alltid - skönt med snagg och särskilt - som alltid - i nacken. Sedan åkte jag in till affärerna och klarade av inköp på Apoteket, Åhléns och Tebutiken. Buller och människor kom inte åt mig den här gången. Jag klarade av att ta det lugnt, att inte forcera för att komma hem fortare. Foten och ryggen tog stryk av kängorna och naturligtvis är jag trött, men jag känner mig inte helt körd i botten. 

Det kom ett sms om att min mobil har blivit utskriven från doktorn och finns att hämta på Posten! Det tog bara 8 dagar (6 arbetsdagar) från det att jag skickade in den. Nu hoppas jag veeeeeerkligen att den mår bra igen. För fjärde gången på 2 veckor kommer jag att få ställa in allt från grunden och nu har jag fått kläm på det. Jag funderar lite på hur jag ska tackla det om det visar sig att ett nytt batteri inte hjälper? Jag kan skrika. Jag kan svära. Jag kan få ett fullständigt psykbryt och börja spela på läppen. Jag kan slänga mobilen i väggen och blir då tvungen att köpa en helt ny. Jag kan lägga mig på golvet och skrika och sparka à la 3-åring. Jag kan svimma av besvikelse för att sedan inte få ur mig mer än orden "svullet batteri". Möjligheterna är oändliga!

På DN.se finns en lista på 158 saker som kan göra en glad. Det är en ganska lång lista, men jag tycker att ni kan läsa den. Artikeln handlar om en ung kvinna som fick den här listan av terapeuten vid ett akutsamtal. Om man över huvud taget kan jämföra sjukdom och lidande, så har hon det värre än jag i och med att hon måste bo i ett stödboende. Jag är kroniskt sjuk, men förutom mediciner är jag självgående. När man har varit sjuk så länge som kvinnan i artikeln har tycker jag att det är en ren förolämpning att ge henne en sån lista. Det är ett sätt att förenkla sjukdomen, att säga att man är dum i huv'et som mår dåligt när det är så enkelt att må bra. Listan består huvudsakligen av saker som man gör till vardags och jag är en stark anhängare av att uppskatta vardagen, men när man är så sjuk att man knappt fungerar har man nog jävligt svårt att uppskatta ett varmt bad eller att "tänka på saker som man kan köpa" eller "fantisera om framtiden". Det blir oxå fånigt när en punkt handlar om att motionera (i allmänhet och nu vet man att fysisk aktivitet hjälper suveränt mot ångest) och andra punkter specificerar det hela med t.ex badminton, yoga, volleyboll och skidor. Det känns mer som ett försök att göra listan så lång som möjligt. Jag blir arg när jag läser listan! De skriver att listan kan uppfattas som kränkande, men det är att ta i ("kränkt" är ett modeord som missbrukas). Ilska och förlämpning däremot.

Det blev en vanlig promenad dvs. utan stavar, 75 minuter och det var skönt i början, men när jag inte har stavarna blir jag så trött i benen. Dessutom hade jag redan ont i knäna sedan igår. Undrar om det har att göra med att det har blivit betydligt svalare eller att det verkar slå om igen (det blåser ordentligt)? Jag kände att skuldrorna och armarna behövde vila idag och därför fick stavarna stanna hemma. Premiär för vinterjackan och vinterskorna. Svettigt, men i början, innan jag fått upp värmen, så behövdes det. Foten har oxå gjort ont idag och även den sedan igår. Jag har haft allmänt ont i hela kroppen faktiskt. På eftermiddagen tog jag en värkkombo och sedan slumrade jag sittande i soffan i 1 timme. Det har inte varit någon bra dag. Jag har precis tvättat den sista maskinen och ska hänga upp den. Det var mycket att tumla idag vilket gjorde att allt tog längre tid än när jag bara hänger upp det på torkställningen. Och så sov jag dåligt i natt. Suck. Jag ska gosa med Selma nu, så känns det kanske bättre sen.

Ännu ett bra gummipass och nu är det kanske min tur att bli stöddig för jag tror att jag behöver gå över till blåa band dvs. hårda band. Det var flera övningar när det kändes som om gummibandet inte gav mer motstånd än en gummisnodd och visserligen kan jag öka på antalet repetitioner, men då känns det som jag får hålla på i timmar med en övning. Ett alternativ är att köra några övningar med de gröna och andra med de blåa banden (de där jag nu är uppe i 11 repetitioner) och det är mer tilltalande, så jag har beställt blåa band. 

Jag fick ett mäjl från mobildoktorn med ett kostnadsförslag på 340 kr för att byta batteriet som var svullet. Det är därför prestandan blev så dålig. Det finns appar som kollar batteriet, en "batteridoktor", men den jag hade installerad tyckte inte att batteriet var svullet. Ska jag lita mer på en app än en reparatör? Naturligtvis inte. Trots att jag inte begriper mig på elektronik eller teknik, så säger mig magkänslan att problemet inte är löst. Det lär visa sig. Jag svarade att jag accepterade kostnadsförslaget.