Are you waiting on a lightening strike?

Are you waiting for the perfect night?

Are you waiting til the time is right?

What are you waiting for?

Don't you wanna learn to deal with fear?

Don't you wanna take the wheel and steer?

Don't you wait another minute here

What are you waiting for?

Everybody's gonna make mistakes

But everybody's got a choice to make

Everybody needs a leap of faith

When are you taking yours?

Vilket bra gummi-pass det blev idag! Härligt motstånd som gjorde mig härligt svettig och med pauser på rätt ställen som gjorde underverk med orken.    Jag ändrade övningen med bakåt-sparken från den som följde med mitt allra första gummiband till den övning som följde med de gummiband jag köpte. Den är enklare, men ändå tuff. Mindre flåsig, mindre risk att göra fel. Nu har jag fått kläm på utfallsövningen - vilken tid det tog! - och nästa gång kommer den att var utökad. Det här passet tillhörde ett av dem där jag tydligt märker att jag är mycket starkare jämfört med samma tid förra året. Framför allt benen och det känns väldigt bra. Jösses, vad jag är trött i ryggmusklerna.....

Pär har kommit igång ordentligt med sin träning (han springer samt styrketränar på Garnuddens utegym 4-5 gånger i veckan). Han mår bra av det och det tycker jag om för även jag vinner på det. Humörmässigt. Han går ned i vikt (det har försvunnit en del runt magen) och hans blodtryck är så pass mycket bättre att han förmodligen kan sluta med medicin. Det är ett skolexempel på de positiva effekterna av träning. Tyvärr, börjar han bli stöddig. "Kolla vad krallig jag har blivit!", säger han och spänner armmusklerna som faktiskt har dykt upp igen. "Har du några muskler då? Vad?" Fortsätt så där, så ska du få känna på mina muskler, tänker jag. "Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag har!", svarar jag. Jag är medveten om att jag är känslig på den här punkten och jag jobbar med det och det går framåt för nu valde jag att inte nappa på betet, att inte visa min irritation. Jag väger 30 kg mer än min man. Jag har betydligt mer fett på kroppen än vad han har. Jag har svårare att gå ned i vikt än vad han har, men jag har muskler. De syns inte så tydligt pga. övervikten, men jag har muskler. 

....att halka ur bra rutiner som med träningen. Det blev stavgång idag och när jag tänkte efter när jag tränade senast (i torsdags), så har det ju gått 4 dagar pga. foten och ångesten, bara så där. Vips! 4 dagar är inte särskilt länge, men kroppen tyckte att det hade gått 4 veckor. 30 minuter till Posten inklusive den otäcka backen vid tennishallen och jag hade bra tempo, men jag förtog mig tydligen för de 45 minuterna hem igen kändes evighetslånga. Det blev några pust-pauser och jag blev trött i armarna. På något sätt var det ändå skönt. All träning är skön och jag behöver träna för att må bra i både kropp och själ. Det var premiär för handskarna idag, men det är fortfarande alldeles för varmt för vinterjackan. 

Elin och jag såg en härlig film idag, "Maleficent". Åh, vad jag tyckte om den! En sagofilm som inte var helt igenom animerad i och med att det var riktiga människor med. Jag gillar idén oxå, att det fanns en fullt giltig anledning till varför hon var på ett så'nt jäkla humör när hon slungade förbannelsen över Aurora vid dopet. Figurerna och miljöerna kändes oerhört välbekanta för jag har spelat "Maleficent free fall" på mobilen större delen av året.

Jag läser en riktigt bra bok nu, "Stallo" av Stefan Spjut. Det är nästan 1 år sedan jag köpte den. Det finns 2 anledningar till att den har blivit liggande och det är att den inte har känts rätt och att jag använde den i en av mina texter i författarkursen i våras. Nu känns den däremot helt rätt och jag har glömt texten och när jag väl sätter mig och läser, så blir det sida efter sida efter sida. Aj lav it! Att försjunka i en bok är bland det bästa som finns! Det kan inte vara roligt när man som författare väljer skräckgenren och per automatik blir jämförd med Stephen King. Stephen King kan vara kuslig, men det som gör "Stallo" effektfull är att det är svenska miljöer, bekanta miljöer och till och med extra bekanta miljöer eftersom en del av handlingen utspelar sig i ett vintrigt Kiruna.

Jag köper mina ljudböcker hos Muntligt.se, men jag tycker att börjar bli dyrt. 99 - 174 kr för en bok och det är ingen behaglig känsla när boken inte är bra... Nu ska jag prova Storytel i stället! 2 veckor gratis och sedan 169 kr i månaden med hur många böcker jag vill. Jag har redan fått ihop 7 böcker i min "bokhylla". Om någon inte är bra, så går jag vidare till nästa utan att ha slängt pengar i sjön. Jag får väl se om spelaren hos Storytel är lika bra Smart AudioBook.

Jag har försökt att göra en vardaglig händelse dramatisk.

Karin var törstig. Hon var fruktansvärt törstig. Tungan klibbade mot gommen. Dessutom frös hon och var trött. Något måste göras. Hon tog sats och lyckades resa sig från soffhörnet där hon hade slumrat till. Det hade hunnit bli mörkt och ingen lampa var tänd. Persiennerna som hon hade släppt ned mot solen som hade bländat henne för några timmar sedan stängde effektivt ute ljuset från gatlyktorna. Hon hade inte gjort sig helt hemmastadd ännu och stegen blev tveksamma när hon hasade i riktning mot köket. Hjärnan hade inte vaknat helt kändes det som. Huvudet kändes luddigt. Var satt strömbrytaren? Hon famlade framför sig tills hon kände en dörröppning. Ingen strömbrytare. Om hon inte mindes helt fel låg köket tvärs över hallen. Hon kände tröskeln mellan vardagsrummet och hallen under fötterna. Hallen kändes lika oöverkomlig som en avgrund. Det var svart som i en säck! Hon var inte säker på om hon hade ögonen öppna eller slutna. Den ena handen höll kvar taget om dörrlisten medan hon sträckte sig så långt hon kunde. Det fanns ingenting där. Hon tog ett djupt andetag innan hon släppte taget och nästan sprang in i mörkret medan den andra handen letade efter ett fäste. Där! En smal, slät yta som gick att få tag om med ena handen. Dörrlisten till köket. Hon kände till vänster och hittade strömbrytaren, men ingenting hände. Och nu då? Hon kunde känna kanten av diskbänken till höger och höll i den medan hon trevade sig fram mot spisen. Ovanför spisen satt en fläkt som hade en lampa. Hon tryckte på lampknappen, men det förblev mörkt. Karin var inte mörkrädd i vanliga fall, men nu tyckte hon att det började bli kusligt. Det var så tyst också. Väldigt tyst när hon tänkte efter. Inget brummande från kylskåpet. Utanför var det svart. Hon tog sig fram till fönstret. Det lyste ingenstans i husen runt omkring. Var det strömavbrott? Hon sjönk ned på stolen. Lägenheten var som ett minfält med alla ouppackade flyttlådor. Hon valde att ta det säkra före det osäkra och satt kvar där hon var. Mobilen hade blivit kvar på soffbordet, så hon kunde inte ens se vad klockan var. Hon hade kunnat ha den som ledljus! Karin satt i mörkret och lyssnade till frånvaron av ljud. Inga fläktar eller kylskåp. Det verkade som om grannarna inte heller vågade röra sig. Ingen hiss. Ingen som rörde sig i trapphuset. Det enda som hördes var hennes egna andetag. In. Ut. In. Ut. Vilsamt, nästan meditativt. När lampan i fläkten och i taket tändes samtidigt som kylskåpets aggregat drog igång skrek hon till av förvåning och fnissade sedan åt sig själv. Utanför fönstret hade gatlyktorna tänts och hon kunde se hur det rörde sig i de andra lägenheterna. Det var som att livet återvände. Te! Det var därför hon hade gått till köket. Hon hade hunnit bli hungrig också. Hon fyllde vattenkokaren med kallt vatten och förvärmde tekannan med varmt vatten. Medan hon väntade på att vattnet skulle koka gjorde hon i ordning en bricka med mugg, mjölk, socker och några mackor. Det fick bli vanligt Earl Grey. En trygg och välbekant smak efter all dramatik i mörkret. Hon passade på att gå på toaletten medan teet drog i kannan. Det var när hon hunnit halvvägs tillbaka till vardagsrummet med en fullastad bricka som strömmen försvann igen.

Nu har jag gjort i ordning min mobil för inläggning och garantiservice. Det kan ta upp till 3 veckor inklusive transport. I morgon ska jag ta med den till Posten. Som tur är har Pär kvar sin gamla Samsung Galaxy och den kan jag låna nu. Hur 17 skulle jag klara mig utan mobil i flera veckor?! Jag har installerat det nödvändigaste och det kändes väldigt lyxigt att kunna lyssna på bok samtidigt som jag spelade utan att sitta fast i laddar-sladden. 

Jag blev väckt vid 10 av en motorsåg. Under det senaste året har det utvecklats till ett ångestframkallande ljud, så det blev ingen bra start på dagen. Det var föreningens städdag och det stormfällda trädet sågades sönder till hanterbara bitar. Efter lunch hade jag tänkt att träna med gummibanden. Gårdagens pass blev inställt pga. att foten protesterade och ett sorts underliggande motstånd. Det blev ingen träning idag heller. Det underliggande motståndet hade blivit kompakt. Jag ville inte. Jag hade ingen lust. Jag orkade inte. Det hade inte fungerat att pressa mig själv till det. Jag insåg att en del av motståndet berodde på att jag var nervös för att gummibandet skulle gå av igen eftersom jag hittade en spricka. Naturligtvis kunde jag bara kassera det och ta fram det andra, hela, men det kändes så slösigt. Ingen träning som sagt, men en dusch blev det. Efter duschen slog den till som en slägga: ångesten. Det var länge sedan den kändes så starkt. Det var jävligt obehagligt och jag pallade inte att rida ut stormen utan grävde fram den sista kartan med Oxascand som jag har sparat för kristillfällen och tog en. Sedan tog jag faktiskt fram det skadade gummibandet och slängde det för varför i hela fridens namn måste jag plåga mig själv med oro för att det ska gå av när jag inte behöver det?! Jag har råd att köpa gummiband om jag behöver. Jag behöver träna för att må bra. Medan jag väntade på att Oxascanden skulle få effekt satt jag i soffan, lyssnade på en bok och spelade på mobilen. Det var det enda jag hade lust att göra. Nu är ångesten borta och jag är trött som jag alltid blir efteråt.

Pär var i Nürnberg onsdag-torsdag på konferens och han höll ett kortare föredrag. Hans nervositet inför det har även jag känt av och det tar på mina krafter. Elin är hemma mycket mer nu och min sällskapssjuka ger sig till känna. Mobilen har kraschat. Gummibanden håller inte. Min fot gör ont. Det är anledningarna till varför jag fick åka berg och dalbana idag. Små enskilda stressmoment som tröttar ut mig så mycket att ångesten genast tar chansen att sätta klorna i mig.

Fabriksåterställning fungerade inte. Nu återstår bara att skicka in den på garantiservice.

En bild föreställande en vattenfylld grotta med ljus som strömmar in genom en öppning.

Nutid

Grottan är helt vattenfylld och dunkel. Genom öppningen strömmar solljuset, men det når bara någon meter in. Reflexerna som bildas på vattenytan lyser upp grottan indirekt. Det går att se alla skrovliga ojämnheter lika tydligt som om ljuset varit elektriskt. Grottväggarna ser torra ut och det hörs inget droppande eller ploppande av vatten. Inga ljud alls. Vattenytan är stilla. Inte ens en krusning. Betyder det att det inte finns något liv där under?

Dåtid

Grottan var helt vattenfylld och dunkel. Genom öppningen strömmade solljuset, men det nådde bara någon meter in. Reflexerna som bildades på vattenytan lyste upp grottan indirekt. Det gick att se alla skrovliga ojämnheter lika tydligt som om ljuset hade varit elektriskt. Grottväggarna såg torra ut och hördes inget droppande eller ploppande av vatten. Inga ljud alls. Vattenytan var stilla. Inte ens en krusning. Betydde det att det inte fanns något liv där under?

Egen kommentar: skillnaden blir att i nutid är texten mer beskrivande, rabblande av iakttagelser medan dåtiden gör att den blir berättande, som när någon berättar ett minne, mer levande.