I senaste numret av MåBra finns en liten artikel vars rubrik blev min rubrik eftersom den fångade mitt intresse. Brittiska Open University har ställt den frågan till ett stort antal par och svaret blev: att vi är öppna och intresserade av varandra även när det gäller våra svagheter och att vi kan stötta varandra i svårigheter. Inte så revolutionerande eller hur, men resten är det. Små vardagliga gester spelar störst roll som att plocka in disken, kramas och säga tack när man tycker att den andra har gjort något man uppskattar. Läs det igen och låt det sjunka in! Små vardagliga gester spelar störst roll som att plocka in disken, kramas och säga tack när man tycker att den andra har gjort något man uppskattar. Sex, som jag tycker att det tjatas förfärligt om, kommer först på tredje plats för par utan barn och på sjätte plats för par med barn. För mig är det här inte revolutionerande för jag har länge tänkt att de stora romantiska gesterna och passionerna inte har med vardagen att göra och om man har för avsikt att vara gifta med varandra längre än 3 månader, så är det vardagen som är i absolut numerärt överläge. När vardagen fungerar utan ständigt tjafs och grus i maskineriet, så får man oxå mental ork till att uppskatta varandra. Om jag inte får ett dussin röda rosor på vår bröllopsdag bryr jag mig föga, men om Pär låter mig sova länge och dessutom har plockat in disken innan jag kommer upp, så blir jag varm i hela kroppen. Han gör det för att han vet att jag uppskattar det. Det är det som gör att ett förhållande håller!

På tal om bröllopsdag, så infaller vår i morgon, den 26 september och det blir vår 22:a som motsvaras av jute. Ännu ett tåligt material. Pär har, för tredje året i rad åkt till Öland för Skördefestivalen och den krockar med vår bröllopsdag. Skrutt samma! Det viktigaste är att han inte upplever det som 22 plågsamma och förslösade år utan att han vill satsa på ännu fler. Det vill jag!

Den här gjorde jag till svärisarnas guldbröllopsdag.

En till femminutare.

Äntligen hade hon lyckats...

…

...fålla gardinerna! Att det skulle vara så svårt. Först hade hon sytt fållen för hand, men det hade tagit tre och en halv dag och när de var upphängda hade de varit så sneda och fållen så bubblig att hon hade lagt sig raklång på golvet och gråtit i tio minuter. Från handkraft till maskinkraft. Hennes mamma sydde allt själv från kläder till disktrasor. När hennes föräldrar varit bortresta hade Anna passat på att släpa med sig sina gardiner när hon ändå skulle vattna deras blommor. När hon satt sig vid maskinen hade hon inte ens kunnat lista ut hur hon skulle ställa in vanlig raksöm eftersom symaskinen var mer av en dator och datorer var hon rädd för. Snabbfåll! Strykbräda, strykjärn, gardiner, fuktig handduk att lägga emellan, knappnålar och en sax. Gardinerna var tunga och gled hela tiden ned på golvet eller så klumpade snabbfållen ihop sig när hon inte stack sig på knappnålarna. Gränsen var nådd. Nu fick det räcka. Anna sparkade undan allt medan hon drog hela registret av svordomar inklusive de svenska och italienska. Hon stegade fram till skrivbordet och hämtade häftapparaten. Nu hängde de där. Hennes hemmahäftade gardiner. Anna – gardinerna 1-0.

......övergångar mellan årstiderna kunde vara lika tydliga som den mellan årets sommar och höst? Hela förra veckan var det närmare 20 grader och sol, sol, sol, men på söndagen blev det mulet. Det var så mulet att det nästan var mörkt och vi tände lampor dagtid. På eftermiddagen började det regna och vid 18 började det åska och det höll på i flera timmar. Dessutuom blåste det rent fantastiskt. Igår, måndag, fortsatte det regna och blåsa och en sälg på gården knäcktes. Den var murken inuti. Idag har det varit lugnare, men temperaturen har inte kommit upp i 10 grader ens. NU är hösten här. NU kommer jag att veta vilka kläder jag ska ha på mig utomhus. NU vet jag. Bort med sommaren och hit med hösten! 

Jag lyckades genomföra ett gummi-pass idag, men det var tungt. Ben-övningarna var gräsliga! Jag flåsade och pausade och var frestad att lägga av, men när jag kom ihåg att jag faktiskt mådde dåligt större delen av förra veckan, så kändes det inte lika motigt. Det fanns en anledning till att kroppen protesterade och jag skulle kanske inte ha kört fullt program. Arm-övningarna gick betydligt lättare även om jag fick pausa där med och jag kortade faktiskt av några av dem. Stretchingen och balansbrädan var det inga problem med. Tänk hur vinglig jag var på balansbrädan i början! Det var knappt att jag släppte taget om hyllan. Nu vickar jag fram och tillbaka, jag fixar att stå på ett ben och jag kan till och med sätta mig (nästan) på huk. Märkbara framsteg!

För att hålla skrivandet igång gör jag 5-minutersövningar med en given inledning. Jag sätter en timer på 5minuter och ful-skriver, bara skriver.

En person med hans förflutna borde inte få vara…..

…..så lycklig som han är! Hans föräldrar dog när han var liten. Han hade inga syskon eller släktingar och levde i den ena fosterhemmet efter det andra där fosterföräldrarna verkade tävla om vem som kunde vara jävligast. I skolan blev han mobbad och alla trodde att han var dum i huvudet när han led av dyslexi. Han har levt på gatan i flera år och när han äntligen tog sig därifrån blev han sjuk. Cancer. Den överlevde han och gifte sig sedan, men tro det eller ej, hans fru lämnade honom för en av hans arbetskamrater och tog sonen med sig och flyttade till Holland, så nu är han ensam igen. Hur kommer det sig att han går omkring och ser så nöjd ut? Är han något sorts helgon som kan ta hur många smällar som helst? Tänk om han tar lyckopiller....

…

En av mina största drivkrafter är…...

…..att behandla andra människor som jag själv vill bli behandlad. Det handlar ofta om vanlig hövlighet som att inte släppa en dörr i nyllet på den som kommer efter mig eller att gå åt sidan när jag möter någon som inte är fullt så rörlig som jag. Jag vinner ingenting på att vara otrevlig mot någon som arbetar i t.ex en affär eller att skälla på en telefonförsäljare som bara gör sitt jobb. Varför gå in för att försvåra tillvaron för andra? Det har blivit ett hårt samhälle, men jag mår inte bra av att själv vara hård. Jag jobbar i det lilla och om jag ska kunna fortsätta hoppas på en mänskligare tillvaro får jag börja hos mig själv. ”Be the change you want to see in the world” som Gandhi uttryckte det.

De hade nått långt ut på sjön när...

...hon stannade motorn. Tystnaden var öronbedövande. Det enda som kunde höras var vågorna som kluckade mot båtsidan.

”Det är dags.”, sa hon.

Han tittade på henne utan att få fram ett ord. Han skulle inte klara det här. Det spelade ingen roll hur mycket de hade tränat. Hela hans inre protesterade. Allt låste sig. Varför hade han fått för sig att han måste kunna det här? Han hade levt i 32 år utan att någonsin ha utsatt sig själv för det här och han skulle inte dö olycklig om han lät bli. Så släppte låsningen och han kunde dra ett djupt andetag. Han höll ut sina händer framför sig. De darrade. Han tog några djupa andetag till och kunde se hur darrningen avtog lite i taget. Under tiden hade hon plockat fram metspö och maskar. Nu höll hon fram en burk full av fuktig jord där feta daggmaskar slingrade sig. Kanske kände de vad som var på gång och försökte gömma sig. Han sträckte fram höger hand och tog tag om en stor mask. Den ringlade sig runt hans finger.

”Kom igen nu!” Hennes röst hade en anstrykning av otålighet. Han tog motvilligt emot kroken som hon höll fram. Han tittade vädjande på henne i ett sista försök att få slippa, men hon var obeveklig.

”Förlåt”, viskade han till daggmasken innan han körde kroken genom den.

Han hade gjort det och han skulle aldrig mer vara den samme.

Någonstans i hennes förödmjukelse fanns en känsla av...

…

...att allt satt i hennes huvud. Ja, hon var tjock, men det var inte självklart att alla som såg henne tänkte ”Gud, vad fet hon är!”. Hon försökte intala sig själv att om det var någon som tyckte att hon inte borde visa sig i baddräkt, så var det den personens problem. Men det var svårt! Det var en sak att stå i hemmets trygga vrå och peppa sig själv och en helt annan sak att göra samma sak i en offentlig simhall bland en massa folk. Hon hade lovat sig själv en belöning om hon tog sig över den här tröskeln. Hon behövde ta sig utanför sina bekvämlighetszoner och det här var den sista och största prövningen.

”Ingen här vet något om mig.” Pepp-rösten gick igång inne i hennes huvud.  ”Ingen här har rätt att döma mig utan att känna mig. Ingen här vet någonting om mina förutsättningar. Det enda som någon säkert kan säga genom att titta på mig är något om sina egna fördomar och känslor när det gäller övervikt.”

Hon var så fokuserad på peppandet att hon nästan gick miste om komplimangen från en förbipasserande kvinna.

”Vilken klädsam baddräkt!”

”Tack!”, lyckades hon få fram innan kvinnan hade försvunnit. Med något rakare rygg fortsatte hon mot bassängen.

Nu är sovrummet definitivt färdigt! Halleluja!

Klockan 8 steg jag upp och gav marsvinen frukost. Den ordinarie Frukostmannen tältar på Sörmlandsleden tillsammans med sin syster och hennes son. Jag gick faktiskt inte tillbaka till sängen efteråt trots att jag inte sov bra i natt och inte skulle ha något emot att lura lite till. I stället kom jag iväg på en promenad 10 i 9. Lunk-hastighet och det var ganska skönt, det var i alla fall inte samma plåga som det var i måndax. 65 minuter runt Flaten.

Huvudvärken har släppt och det är så skönt och det beror enbart på att jag började skriva på första kapitlet i Min Bok igår kväll. Ja, jäklar! Drömmen om att skriva en bok har jag haft i många år, men i och med att jag gick Författarkursen i våras, så kändes den verkligare och det som saknades var en idé. Tack vare Joruns oerhört uppmuntrande ord om att jag egentligen redan kan hantverket och att det kommer att lossna när jag väl får en idé, så rörde det sig i bakhuvudet hela sommaren och sedan kom jag plötsligt på vad jag ska skriva om. När jag sedan hade fått grepp om huvudpersonerna trillade inledningen ned på ett självklart sätt, magkänslan sa att det var rätt, men sedan tog det stopp för jag började lyssna på tips, råd och åsikter från deltagarna i Författarkurs 2 och plötsligt klev Min Inre Kritiker fram i ljuset och gapade om att jag bör lyssna på de som vet bättre. Jag behövde en ny inledning. Allt som har med Min Bok att göra, idéer, uppslag, scener, dialoger, miljöer - allt - rör sig non stop i mitt bakhuvud. Dygnet runt. Det är upplivande att ha ett långt gående projekt, men när det kör fast och jag dessutom försöker ignorera magkänslan leder det till - tadaaa! - spänningshuvudvärk. Japp! "Det finns inga rätt eller fel med en roman" har blivit mitt nya ledord och när jag lyssnade på magkänslan igen, så visste jag hur boken ska börja och igår skrev jag alltså en inledning. Allt föll på plats och värken släppte. 

Lita på din magkänsla.

Lyssna på din kropp.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

3 levnadsregler som aldrig slår fel.

Jag har inte orkat vare sig promenera eller gummi-träna idag heller, men jag ville göra något fysiskt för att dämpa rastlösheten och för att se om det kunde få bukt med huvudvärken. Jag tvättade lakan och bäddade rent (med samma lakan - de nya Mumin är favoriter) och sedan bytte jag klädsel på soffan. Den ljusa klädseln, den som soffan hade när vi köpte den för 5 år sedan har blivit ofräsch, småäcklig faktiskt. Den har gulnat på de ställen där man har suttit mycket, både på sitt- och ryggdynorna. Gamla småfläckar som inte gått bort i kemtvätten plus en liten ny av äggula (mitt fel   ). När jag väl hade konstaterat att klädseln är ofräsch, så blev jag otåligare och otåligare att byta till den gråa. Nu är det gjort och rummet känns mörkare med en grå soffa. Den ljusa klädseln är nu förpassad till ett par IKEA-lådor upp på övervåningen. Ur syn, ur sinn! I fortsättningen blir det att variera mellan den grå och den röda.

Jag lyssnar på "Saga från Valhalla" av Johanne Hildebrandt med Thomas Bolme som uppläsare. Det är den tredje fristående delen. "Freja" lästes av Anna Godenius och det var ingen bra uppläsning. "Idun" lästes av Thomas Bolme som gjorde och gör det betydligt bättre. Vilken behaglig röst! Det handlar om bronsåldern i Sverige när man trodde på gudinnor och gudar. Starka kvinnor som hade mycket att säga till om i form av prästinnor (Freja). Hos asarna däremot (där Tor med hammaren Mjölner hörde hemma) stod kvinnor inte lika högt i kurs. Freja var väldigt älskad och det sägs att när det var dax för Sverige att kristnas, så var det inte Jesus man accepterade utan Jungfru Maria eftersom hon påminde om just Freja. Det här med att ha en enda gud som dessutom är manlig är ett nytt påfund. Relativt nytt. Asarna hade Havamal som innehöll flera levnadsregler bl.a denna: "Bräckligt är vad man bär i andra människors bröst" och det kan man tolka som att man inte ska bry sig så mycket om vad andra tycker om en. Redan asarna hade snappat upp det! 

Sist av allt, efter att själva boken med eftertexter var slut, kom en kort intervju som TB gjorde med JH och jag fick ett väldigt positivt intryck av henne, men så är hon ju norrlänning oxå.

När man skriver dialog utan puls radas replikerna bara upp, den ena efter den andra. När man lägger till puls blir det mer liv. Puls är det samma som gester, tonfall, rörelser.

En dialog mellan Emil som vill vinna och Frida som oxå vill vinna. Först kommer replikerna utan puls.

”Kom igen nu! Ge mig en tvåa!”

”Hahaaa! Du kommer att bli stående där tills du blir pensionär!”

”Jag har två gubbar till. Var lagom stöddig.”

”Yes! En sexa. Jag får slå om.”

”Måste du knuffa så hårt?”

”Förlåt. Fick du ett blåmärke?”

”Stick och brinn! Nu vill jag ha en tvåa!”

”Every dog has its day.”

“Det var ren skicklighet. Nu ska jag få fart på mina andra gubbar.”

”En fyra? Vad ska jag med en fyra till? Jag får ju inte hoppa över mina egna gubbar!”

”En sexa! Nu får ni komma ut. Ser ni de där blåa gubbarna? Det är de vi ska knuffa ut så det smäller om det!”

”Ett steg är bättre än inget.”

”Tre sexor i rad! Nu är du rökt, älskling. Du är sååååå rökt.”

”Ta det lugnt! Den flög ända ut i hallen!”

”Oooo, fick du ett blåååmärkeeee?”

”Vad fånig du är. Det är bara ett spel.”

”Fia med knuff är inte bara ett spel. Det är på liv och död!”

”Man skulle kunna tro det. Vill du ha kaffe?”

”Vadå kaffe? Ger du upp? Låter du mig vinna?”

”Ja, gubben min du får vinna.”

Torftigt, eller hur? Så här blir det när jag lägger till puls.

”Kom igen nu! Ge mig en tvåa!”

Emil blåste på tärningen innan han skakade den i handen. Den rullade över bordet och stannade på tre.

”Hahaaa! Du kommer att bli stående där tills du blir pensionär!” Frida skrattade rått och tog tärningen.

”Jag har två gubbar till.”, morrade Emil. ”Var lagom stöddig.”

”Yes! En sexa.” Frida försökte vicka segervisst på rumpan trots att hon satt ned. ”Jag får slå om.”

En femma gjorde att en av Emils pjäser stod i vägen. Hon knuffade undan den med en elegant knyck.

”Måste du knuffa så hårt?”

Emil böjde sig ned och plockade upp sin utknuffade pjäs.

”Förlåt. Fick du ett blåmärke?” Fridas tonfall var retsamt.

”Stick och brinn! Nu vill jag ha en tvåa!”

Emil blåste på tärningen, hårdare den här gången och släppte den. Det blev en tvåa. Han ställde sig upp och sträckte armarna i en segergest.

”Every dog has its day.”, sa Frida i avmätt ton.

“Det var ren skicklighet.”, kontrade Emil. ”Nu ska jag få fart på mina andra gubbar.” Han gnuggade händerna mot varandra med ett förväntansfullt flin.

Frida tog tärningen och slog.

”En fyra? Vad ska jag med en fyra till? Jag får ju inte hoppa över mina egna gubbar!”

Hon sjönk ihop av besvikelse medan Emil slog på nytt.

”En sexa! Nu får ni komma ut. Ser ni de där blåa gubbarna? Det är de vi ska knuffa ut så det smäller om det!” Han satt böjd över sina pjäser och pekade mot Fridas blå. Hon slog en etta och suckade.

”Ett steg är bättre än inget.”

Emil slog en sexa, flyttade den ena pjäsen, slog en till sexa och flyttade och slog sedan ännu en sexa.

”Tre sexor i rad! Nu är du rökt, älskling. Du är sååååå rökt.”

Han knuffade ut en av de blå pjäserna så hårt att den flög i en vid båge.

”Ta det lugnt! Den flög ända ut i hallen!” Hon reste sig och hämtade spelpjäsen som hade landat i en sko. 

”Oooo, fick du ett blåååmärkeeee?” Emil härmade Fridas retsamma tonfall medan han lade huvudet på sned och trutade med läpparna.

”Vad fånig du är. Det är bara ett spel.” Hon satte sig i soffan igen, men hade tappat lusten att fortsätta.

”Fia med knuff är inte bara ett spel. Det är på liv och död!” Emil satte upp en sårad min. Frida reste sig igen och gick mot köket.

”Man skulle kunna tro det. Vill du ha kaffe?”

”Vadå kaffe? Ger du upp? Låter du mig vinna?” Han lät snopen och tittade besviket på spelplanen.

”Ja, gubben min du får vinna.” Och eftersom jag är så storsint, så är det egentligen jag som vinner, tänkte Frida och log för sig själv.

En helt annan sak, eller hur?