Jag blev väckt vid 10 av en motorsåg. Under det senaste året har det utvecklats till ett ångestframkallande ljud, så det blev ingen bra start på dagen. Det var föreningens städdag och det stormfällda trädet sågades sönder till hanterbara bitar. Efter lunch hade jag tänkt att träna med gummibanden. Gårdagens pass blev inställt pga. att foten protesterade och ett sorts underliggande motstånd. Det blev ingen träning idag heller. Det underliggande motståndet hade blivit kompakt. Jag ville inte. Jag hade ingen lust. Jag orkade inte. Det hade inte fungerat att pressa mig själv till det. Jag insåg att en del av motståndet berodde på att jag var nervös för att gummibandet skulle gå av igen eftersom jag hittade en spricka. Naturligtvis kunde jag bara kassera det och ta fram det andra, hela, men det kändes så slösigt. Ingen träning som sagt, men en dusch blev det. Efter duschen slog den till som en slägga: ångesten. Det var länge sedan den kändes så starkt. Det var jävligt obehagligt och jag pallade inte att rida ut stormen utan grävde fram den sista kartan med Oxascand som jag har sparat för kristillfällen och tog en. Sedan tog jag faktiskt fram det skadade gummibandet och slängde det för varför i hela fridens namn måste jag plåga mig själv med oro för att det ska gå av när jag inte behöver det?! Jag har råd att köpa gummiband om jag behöver. Jag behöver träna för att må bra. Medan jag väntade på att Oxascanden skulle få effekt satt jag i soffan, lyssnade på en bok och spelade på mobilen. Det var det enda jag hade lust att göra. Nu är ångesten borta och jag är trött som jag alltid blir efteråt.

Pär var i Nürnberg onsdag-torsdag på konferens och han höll ett kortare föredrag. Hans nervositet inför det har även jag känt av och det tar på mina krafter. Elin är hemma mycket mer nu och min sällskapssjuka ger sig till känna. Mobilen har kraschat. Gummibanden håller inte. Min fot gör ont. Det är anledningarna till varför jag fick åka berg och dalbana idag. Små enskilda stressmoment som tröttar ut mig så mycket att ångesten genast tar chansen att sätta klorna i mig.

 

Snöflinga

12 oktober 2014 15:55

Vad bra att du slängde det där gummibandet!!! Helt rätt gjort :)

Massor av styrkekramar till dig <3

http://snoflinga.bloggplatsen.se

Ewa

12 oktober 2014 20:49

Tack!

 

Jenny

13 oktober 2014 19:03

Kram på dig Ewa. Du har ju följt oss ett bra tag nu så man kan nog sakna även om man aldrig mötts.
Vissa dagar vill jag bara gå sönder och gråta men jag är rädd att inte kunna sluta, om jag väl börjar. Jag skjuter på det och hoppas att allt blir lättare med tiden.
Kram <3

http://tokigterrier.bloggagratis.se

Ewa

13 oktober 2014 20:21

Det blir lättare! Du har ju Ruben i alla fall.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...