Novellen är inte färdig, jag har gått vilse i den och kommer inte vidare.

Sista meningen ur en bok blir den första meningen i en novell.

Boken: ”Stallo” av Stefan Spjut

Meningen: ”Men hon svarade inte, hon bara stängde dörren.”

Hon svarade inte, hon bara stängde dörren. Kvar stod Andreas och kände sig hoppfull. Det faktum att hon inte hade svarat betydde att hon övervägde. Hon hade inte svarat ja, men hon hade heller inte svarat nej och det var det han klamrade sig fast vid. Han vände sig om och lämnade hennes lägenhet med en ny stuns i stegen. Han kände sig mer hoppfull än på många månader.

Den första gången som Andreas såg Tilda, så bröt hon mot etiketten genom att dippa ett chips, slicka av dippen och sedan använda samma chips till att skopa upp mer dip. Hon är inte rädd för baciller, tänkte Andreas. Själv hade han alltid handsprit med sig som han använde flitigt. Den andra gången han såg Tilda stod hon mitt i trafiken som en trafikpolis, bredbent och stadigt med armarna utsträckta och händerna vinklade i tydliga stoppsignaler medan en grävlingshona och hennes tre ungar tog sig över vägen. Hon var tydligen en djurvän. Andreas nickade gillande för han mådde fysiskt illa av alla överkörda djur som låg längs vägarna. Den tredje gången krockade han med henne då han skrev ett meddelande på mobilen samtidigt som han promenerade medan hon plötsligt hade stannat till framför honom. Han helt enkelt gick in i henne vilket fick henne att vackla till och spilla ut merparten av sina kanderade nötter.

 ”Men vad i…!” utbrast Tilda. ”Se dig för, klantskalle!” lade hon till efter att ha fått fotfäste igen.

Sedan satte hon sig på huk och plockade upp den ena nöten efter den andra och synade den, blåste bort grus och lade tillbaka den i påsen.

 ”Du kan väl inte lägga tillbaka nötterna i påsen!” utbrast Andreas när han insåg vad hon höll på med.

”Äh, lite skit rensar magen” svarade hon.  

”Var så god!” Hon räckte fram påsen mot Andreas som tackade nej. Han var upptagen med att sprita händerna.

”Jag har sett dig några gånger nu” sa hon. ”Jag heter Tilda” och så sträckte hon fram handen.

 ”Jag heter Andreas” svarade han och sträckte fram sin desinficerade hand.

 ”Tredje gången gillt?” frågade Tilda ”Har du lust att ta en fika och äta kanderade nötter med grus på? Vågar du leva farligt, Andreas?”

Tonen var retsam. Andreas svarade att han var allergisk mot nötter och inte kände för att hans tunga och luftrör skulle svälla upp, men att han, om den situationen skulle uppstå, hade en adrenalinspruta med sig, så en fika kunde han nog tänka sig. Han föreslog ett kafé en bit bort som han visste hade klarat sig från att bli prickat hos hälsovårdsmyndigheten.

När de hade satt sig vid ett bord med sina beställningar, så började Tilda med att ta en sked av den vispade grädde som flöt ovanpå hennes varma choklad, förde skeden till munnen och när läpparna slöt sig runt skeden slöt hon ögonen.

”Det är äkta grädde!” utbrast hon glatt. ”Vet du hur ofta man får sån där kemisk grädde från en sprutflaska? För ofta, det säger jag bara och vid det här laget känner jag nog skillnad på äkta vara och amerikanskt viktväktartrams!”

Hon smakade försiktigt på den varma chokladen och tittade sedan på Andreas med stora, gråa ögon.

”Det är äkta kakao. Jösses! Och den är ordentligt varm och inte gjord på fesljummen mjölk från en capuccinomackapär! Hit kommer jag igen. Amen!”

Andreas visste inte hur han skulle bemöta hennes entusiastiska svada, så i stället lyfte han upp portionssilen med grönt te ur sin mugg, lade den på en assiett och tog sedan en tugga av sin ostsmörgås.

”Smakade det bra?” frågade Tilda. Han tuggade, svalde och svarade att det smakade lika bra som alla andra gånger han hade varit här. Tilda stack gaffeln i den stora biten med morotskaka som hon hade valt och hon hade valt noga för det skulle vara så tjock glasyr som möjligt. Ännu en föreställning i njutning spelades upp där hon konstaterade att kakan var färsk och glasyren himmelsk.

”Är du alltid lika entusiastisk när du äter?” undrade han.

 Hon höll upp ett finger i luften som tecken på att han skulle vänta medan hon inmundigade ännu en bit av kakan.

 ”Nä” svarade hon efter att ha tuggat och svalt. ”Det fanns en period när jag fasade för varje måltid, nästan fick ångest. En ångest som gav mig en knut i magen, så jag fick svårt att äta. Du då, har du alltid varit lika försiktig med ditt ätande?”

”Hur menar du?”

”Finns det något som sägs vara lika ofarligt som grönt te? Enligt tidningarna, så kan det ju tydligen bota allt från fotvårtor till cancer.”

”Är det något fel med att vilja vara frisk?” Andreas lät lite stött.

”Naturligtvis inte” svarade Tilda ”men att vara frisk är inte nödvändigtvis samma sak som att må bra.”

”Det tycker jag nog att det är” invände Andreas. ”När jag vet att jag gör allt för att hålla mig frisk, så mår jag bra av bara farten och ju bättre jag mår desto friskare blir jag. Det ena ger det andra. En god cirkel skulle man kunna säga.”

Nöjd med sin slutkläm tog han en stor tugga av smörgåsen och även en klunk te. Tilda satt tyst medan hon koncentrerade sig på morotskakan och chokladen. Det hade inneburit en stor ansträngning för henne att få ett avslappnat förhållande till mat. Hon var 31 år nu och det var under de senaste fem åren, som hon hade släppt hela size zero-tänket. Hennes intresse för psykologi hade lett till en stor samling böcker och information om hur mycket tänkandet kring mat påverkar ens vikt. Man kan vara fullt fysiskt frisk med alla värden på topp, men ändå må som en blöt filt eller så kan man, som Tilda, ha 25 kg övervikt och de flesta värden på topp och må bra. Det är hälsosammare att vara en motionerande knubbis än en stillasittande smalis.

”Vad arbetar du med?” frågade Tilda.

”Jag har doktorerat i mikrobiologi och arbetar för ett läkemedelsföretag.”

”Du då?”

”Tills för två månader sedan arbetade jag för Viktväktarna. Höll själv i några grupper där vi diskuterade allt som man funderar på medan man försöker gå ned i vikt. Men jag blev mer och mer tveksam till allt det här med att försöka nå en idealvikt som någon annan har bestämt, BMI och så’nt du vet. Jag mådde inte bra av det och slutade räkna points och började gå upp i vikt och då ville de inte ha mig kvar, så nu är jag arbetslös och räddar grävlingar från att bli överkörda och fikar med mikrobiologer!”

Hon log ett snett leende som Andreas besvarade. Han hade alltid beundrat människor som vågar stå för sina åsikter. Tilda hade rätt i att han är en försiktig person beväpnad med handsprit och adrenalinspruta. Andreas mindes när det hade börjat. Han och en arbetskamrat åt lunch på en salladsbar när den kille som plockade ihop hans sallad plötsligt nös och satte handen för munnen för att sedan bara torka av den på sitt förkläde och fortsätta med salladen. Andreas fick gå hem tidigare från arbetet den dagen med en lätt matförgiftning som han var absolut säker på kom från den bacilldränkta salladen. Naturligtvis gick han aldrig tillbaka till just den salladsbaren. Han använde internet till att sortera bort de matställen som hade fått den minsta lilla anmärkning från hälsovårdsmyndigheten. Försiktighet är en dygd.

”Har du fikat färdigt?”

Tildas röst avbröt hans tankar. Han tittade ned på sitt fat och i sin kopp och allt var uppätet och urdrucket. Han hade fikat färdigt.

”Jag känner för en ordentlig promenad” sa Tilda. ”Vill du följa med?” 

Det ville Andreas och de gick ut ur kaféet och över gatan till en park med många promenadvägar att välja bland. En lång stund gick de bredvid varandra under tystnad och det var en avslappnad tystnad. Den sortens tystnad, tänkte Andreas, som man kan uppleva med någon som man känner väldigt väl, men jag har bara känt Tilda i ett par timmar och känner mig ändå inte tvungen att kallprata. Andreas var en ensam människa, men han kände sig inte ensam. De relationer till andra människor som han hade vårdade han, så länge det var ömsesidigt. Han hade ofta fått höra att han var svår att komma nära och det var nog så, men det var inget han kände ett behov av att ändra på. Han trivdes i sitt eget sällskap och tyckte synd om de människor som inte trivdes i sitt eget sällskap och därför var på en ständig jakt på underhållning.

 

Elin

16 april 2014 21:07

Bra skrivet mamsi!

Ewa

16 april 2014 21:41

Tackar!

 

Annie

17 april 2014 16:49

OJ vad roligt att du börjat skriva :)
Det är hos Jorun jag också gått på kurs ju. Både grund och fortsättningskursen :)
Kanske kan vi korrläsa varandras texter framöver, om du vill.
Kram

http://annieekstrom.se

Ewa

17 april 2014 20:54

Det är en bra kurs hon har. Mycket grundligare och med konkreta tips och råd än de kurser jag gick tidigare.

 

Gröngöling

18 april 2014 15:31

Jag vill läsa hur det går... bra novell, tycker du skriver fängslande!

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

18 april 2014 17:46

Tack, snälla du!

Jag tror inte att jag kan släppa den riktigt och ska nog försöka komma vidare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...