Det som skiljer författarkurs 2 från 1 är att jag nu har en bokidé och använder den i de flesta av kursens övningar och det som har med boken att göra publicerar jag inte här i bloggen. Därför har jag inte med lika många texter under den här kursen, men just idag kommer det några olika långa i olika övningar.

”Being gorgeous” - en övning som är inspirerad av Ursula le Guin. En lek med ord och hur de låter när man läser texten högt. En 5-minutare.

Temat är "Drunkna"

Morgon. Det är det första ordet varje dag. Sedan följer de ett efter ett och ibland kommer de i en störtflod som nästan dränker mig. När jag väljer själv kommer de i lagom doser. Jag får möjlighet att smaka på dem. Att ljuda dem. Att fundera på deras ursprung. Att tänka ut hur de kan användas. Då drunknar jag inte. Då simmar jag med långa, framåtdrivande simtag. Då har jag inget behov av att nå andra sidan. Jag kan stanna till och bara flyta. Lyssna. Fundera. Överväga. Välja. Vraka. Rata. Älska. Det sista ordet är kväll. Jag kan somna med en bra känsla i magen om jag har lyckats sätta ihop några av orden i en bra text. Det känns i magen. Magen är sista ordet för

dagen.

"Gestaltning." Det är 2 frågor som gäller vid gestaltning: "Hur ser man det?" och "Hur märker man det?".

4. Pappa var glad över sin nya flickvän men dottern var svartsjuk.

Ett skärande ljud trängde sig in i Jonnas dröm. Det verkade aldrig ta slut. När hon till slut var vaken kände hon igen det: pappa visslade. Åh, gud, vad han visslade dåligt! Var det meningen att Jonna skulle kunna höra någon sorts melodi. Det lät mer som en tekokare som fått spatt. Hennes pappa visslade på morgonen för att han var förälskad. Han brukade vissla förut också och då lät det inte lika illa. Det verkade som att ju kärare han var desto värre lät det. Efter att Jonna duschat och gjort sig i ordning för skolan gick hon för att äta frukost. Det skärande ljudet hördes fortfarande. Hur orkade han?

”God morgon, min allra vänaste Jonna! Vad önskas till dagens första mål? Gröt, rostat bröd, te, youghurt eller kall pizza?

Jonna kunde inte motstå hans goda humör och hon log stort tillbaka.

”Jag skulle vilja ha te och kall pizza, tack!” Hon satte sig på sin vanliga plats vid bordet, närmast fönstret.

”Te och kall pizza ska du få!” Han ställde fram en tallrik med två bitar kall capricciosa och en mugg med te. En liten kanna med mjölk och en skål med socker stod redan på bordet.

Nu såg Jonna att det var dukat för en tredje person.

”Är Tyra här?”

”Jajamän, hon förgyllde min natt och min morgon och hon kommer att hedra vår enkla frukost med sin närvaro.”

Han satte sig ned med sin gröt och en mugg kaffe.

”Ok, Jonna, vad har du på schemat idag?”

”Vi ska skriva uppsats på svenskan.”

”Jag älskade uppsatsskrivning!”

”God morgon!” Tyra var duschad och klädd för ännu en dag på banken. Hon valde samma frukost som Jonna och satte sig bredvid pappan. De gav varandra en puss.

”Tyckte du om uppsatsskrivning i skolan, Tyra?”, frågade pappa.

”Verkligen inte! Jag älskade siffror och samhällslektionerna. Hur så?”

”Jonna har uppsatsskrivning i dag.”

”Vad ska du skriva om?”, frågade Tyra.

”Det har inte du med att göra.”, snäste Jonna. Hon hade ätit den ena pizzabiten och smuttat på teet, men nu kunde hon plötsligt inte få ned en bit till.

”Tack för frukosten, pappa, men nu måste jag gå om jag inte ska komma för sent.”

Pappa verkade inte höra henne och det kunde ha att göra med att han hade Tyras tunga halvvägs in i sitt huvud. Plötsligt brände tårar till i Jonnas ögon och hon skyndade sig där ifrån.

Mer gestaltning.

6. På morgonen hittade hon ett spädbarn på trappan.

Sofias kropp ekade av tomhet. Hon kände sig värdelös och okvinnlig. Ett tomt käril utan funktion. Varför nekades hon det som varje kvinna hade rätt till? Varför fick inte hon ett barn? Niklas orkade inte längre och hade packat ihop sina saker och nu var huset lika tomt som hon själv. Hon orkade inte mer hon heller. Det fanns inget fel hos henne. Det fanns inget fel hos Niklas. Trots det blev hon aldrig gravid. Om hon inte fick ett barn kunde hon inte se någon mening med sitt eget liv. Det var barn som var meningen med allt. Hon såg på det bleka ljuset utanför att dagen knappt hade börjat, men hon kunde inte somna om. Kroppen värkte av trötthet.  Blytyngder i stället för armar och ben. Sömntabletterna hon fått utskrivna låg orörda. Hon sparade dem. Hon hade satt en deadline, då, för tre veckor sedan. Om hon inte hade blivit gravid den sista i månaden skulle hon ta alla tabletter på en gång. Nu när Niklas inte fanns kvar hade den chansen minskat drastiskt. ”Försök att slappna av. Det är stressen som ofta är det största hindret för en graviditet.” Vad visste läkaren? Hon hade sett fotot på hans bord. Bilden av hans fru och tre barn. Tre barn! Han och hans fru hade lyckats slappna av ordentligt. Det var behovet av att tömma blåsan som fick upp henne ur sängen. Hopplösheten var handlingsförlamande, men toalettbesöken klarade hon i alla fall av. I köket hängde en almanacka där hon räknade ned genom att kryssa över en dag i taget. Idag var det den sista i månaden. Hon var inte gravid. Det var dags. Det. Var. Dags. Det var dags! Plötsligt fylldes hon av energi. Det här var hennes sista dag i livet och hon hade massor att klara av innan hon kunde avsluta. Hon plockade fram listan över vad som behövde göras. En del hade hon redan ordnat med som bankkonton och begravning. Det som var kvar var att tömma kylen och ta ut soporna. Kylen var nästan lika tom som hon kände sig. En halvfull mjölkförpackning, smör och en ost som inte var påbörjad. Det fick plats i soppåsen som hon knöt ihop och ställde vid ytterdörren. Hon stack sina bara fötter i tofflorna, låste upp dörren och öppnade den, men något tog emot. Hon tryckte upp dörren lite till för att kunna sticka ut huvudet. Det svaga gryningsljuset gjorde det svårt att se. Det såg ut som en bag. Hon tände utomhusbelysningen och tryckte på lite till och lyckades slinka igenom och ut på trappan. Det var inte en bag. Det var en barnvagnsinsats och i den låg ett barn. Sophia blev stående och bara stirrade. Det enda som hördes var en enstaka morgonpigg fågel, men inte en människa syntes till. Hon såg sig omkring. Ingen som rastade hunden. Inte ens tidningsbudet. Så hördes en djup suck. Den kom från henne själv. Hon hade tydligen hållit andan. Ett svagt gnyende hördes från barnvagnsinsatsen. Sophia återvände till verkligheten på trappan och soppåsen hon fortfarande höll i handen. Hon släppte påsen som rullade ned för de två trappstegen och landade på trädgårdsgången och knäböjde sedan vid barnvagnsinsatsen. Det låg ett livs levande barn där. Ett litet ansikte som hade ett fridfullt uttryckt. Barnet sov och Sophia kunde undersöka det ostört. Det låg väl inlindat i mjuka filtar och hade en liten rosa mössa på huvudet. Var det en flicka? Hyn var så slät. Näsan var omöjligt liten och perfekt formad ovanför en rosenknopp till mun. Ögonlocken verkade tunna som silkespapper. Det låg ett barn på hennes trappa. Sophia slog händerna för munnen medan ögonen fylldes av tårar. Ett barn. Hon hade fått ett barn. Hon hade fått en mening med sitt liv.

Jag är vansinnigt morgontrött nu för tiden. Jag hade tänkt gå upp vid 8 idag för att promenera, men jag bara somnade om och om och om och sedan var klockan plötsligt kvart över 11 och det som fick upp mig då var att jag visste att 4 marsvin och 1 kanin mycket väl visste att maten var 15 minuter försenad. Medan jag åt lunch med Elin och tittade på fler löjeväckande zombiesar kände jag att det inte skulle sitta fel med en promenad på eftermiddagen. Sagt och gjort! 60 minuter i halv-tempo och det var så skönt att komma ut! Ljuvligt höstväder med en hel del sol och 12 grader. Perfekt!

Den gångna månaden blev det inte många promenader utan mest styrketräning och det märktes på vågen i morse. En ökning på 4 hg vilket gör att jag väger 102,3 kg, men jag vet att den ökningen är muskler. Ökningen är försumbar.

Gummibandspass. Det var skönt! Lagom med motstånd och jag kände att jag nådde en tröskel. Om jag lyckas träna regelbundet kommer jag över den här tröskeln och det blir lättare för varje pass och roligare och jag kan utöka i stället för att hela tiden få börja om från början. Det är väl att utmana ödet bara att skriva så....

En av skrivuppgifterna i författarkursen, även i den första, är att skriva ett brev till Min Inre Kritiker i syfte att få tyst på honom. Jag gjorde det i den första kursen, men den här gången intervjuade jag honom i stället för att skriva ännu ett brev som möts med tystnad. Jag behövde argumentera.

Intervju med Min Inre Kritiker

Exklusivt för Författarkurs 2 distans samt Mitt liv i ord

Intervjun går till på ett ovanligare sätt då Min Inre Kritiker inte har någon fast form utan endast hörs som en röst i mitt huvud, men jag behöver inte se någon kropp för att veta att det är en han. Jag har alltid haft sämre självförtroende i förhållande till män. Fördelen är att vi inte behöver stämma träff på något café med överdimensionerade muffins och löjligt dyra drycker. Nackdelen är att han alltid är med mig och svår att stänga av.

”Du arbetar som kritiker och jag undrar om du har arbetat för någon annan innan du började hos mig?”

”Nej, jag är specialdesignad för dig och bara dig. Din alldeles personlige kritiker.”

Han ler inställsamt, men det går inte hem hos mig, så i stället frågar jag när han började hos mig.

”Kom du till mig i samband med att jag föddes?”

”Det finns ingen mer accepterande och okritisk varelse än en nyfödd, så nej, jag dök upp några år senare. Om du kan minnas första gången du blev kritiserad eller förlöjligad, första gången som ditt självförtroende fick en spricka vet du när jag kom till.”

Jag funderar, men kan inte på rak arm komma på när det skulle vara. Dessvärre misstänker jag att jag inte var så gammal eftersom det känns som om han alltid har funnits. När jag förblir tyst fortsätter han.

”Det kan vara så att den första sprickan uppkom när du var så pass liten att din hjärna har valt att blockera minnet i ett försök att skydda dig, men det hindrade inte mig från att inta min plats som din ständige följeslagare.”

En känsla av obehag kryper längs min ryggrad och plötsligt inser jag att han håller på med sina vanliga tricks som alltid får mig att tvivla och bli handlingsförlamad. Jag skärper till mig.

”Har du förmågan att ta formen av någon annan?”, frågar jag och tänker osökt på min okäre bror som är en av dem män som gör att jag tvivlar på mig själv.

”Nej och vad gäller din bror har han en alldeles egen inre kritiker. Alla människor som inte har ett orubbligt självförtroende har en inre kritiker, men vi är betydligt starkare hos konstnärligt lagda som till exempel författare eller de som tror att de är duktiga på att skriva.”

Han fnissar.

”Du säger ”vi”.” Jag avbryter medvetet för det där fnisset får mig att må illa.

”Absolut!”, svarar han. ”Vi inre kritiker nätverkar över hela världen och stöttar varandra. Det finns de i vår yrkeskår som lever i villfarelsen att de ska ge konstruktiv kritik till sina personer.” Han betonar ordet ”konstruktiv” som om det smakade sur mjölk. ”Konstruktiv kritik är för mesar. Den sorten som har ett behov av att bli omtyckta, men då har de fått allt om bakfoten. Man arbetar inte som kritiker för att bli omtyckt utan för att hålla personer på plats. Se till att de inte blir för stöddiga och det gör man genom att betona det som är fel.”

Hans röst har blivit myndig, nästan predikande och jag hukar mig som jag alltid gör när han går igång. Han verkar ha tillgång till ljudeffekter och förstärkningar för det låter som om han är överallt även utanför mig. Kan någon annan höra honom?

”Ingen kan säga annat än att du gör ett bra jobb.” Mitt tonfall är syrligt som den suraste lime.

”Jag tackar och bockar!”

”Det påstås att de som inte kan själva lär ut och att de som inte har lyckats blir kritiker.”

Jag möts av tystnad. Skönt med omväxling! Jag småler för mig själv. Han harklar sig.

”Lögn och förbannad dikt! Om inte vi kritiker och då menar jag både de inre och de med fysisk form, om inte vi fanns skulle ingen av alla ni tunnhudade konstnärssjälar vara motiverade att bli bättre! Jag minns dina fjantiga romantiska historier som du fyllde dina dagböcker med, men eftersom du inte ville att någon annan skulle läsa det du skrev, så teg jag still. Herre gud, vilken smörja! När du gick gymnasiet och fullkomligt ääääälskade att skriva uppsatser var det bara din lärare som läste dem, men när du fick för dig att gå en skrivarkurs för Inga-Lill Walfridson och skrev om ett minne som du sedan läste upp för de övriga och de drämde till med att det var väldigt synd att du valde att sluta minnet på det viset, så landade du med en ganska tung duns. Minns du det? Det var då jag insåg att det var dags för mig att göra entré.”

Han är andfådd efter svadan. Jag minns tillfället i fråga. Nu när det har gått många år kan jag förstå vad de menade. Slutet på texten hade fungerat som ett bryskt uppvaknande.

”Jag kunde inte ta det till mig då, men jag har burit det med mig och använt det till att utveckla mitt skrivande, så även om det tog tid fungerade det som konstruktiv kritik. Jag blev nedtryckt då, men jag reste mig igen. Om du hade fått som du velat hade jag väl inte skrivit en enda rad till kan jag tänka mig.”

”Kommer du ihåg kursen i skrivande för barn som Ulf Nilsson höll i?”, frågar han i stället. ”Den gången hade du inget att komma med. Absolut ingenting! I stället satt du och var avundsjuk på de övriga som verkade spruta fram idéer och det var knappt att du fullföljde kursen.”

”Det låter kanske som ett klent försvar, men jag insåg att barnböcker inte var något för mig. Man måste våga prova. Hur ska man annars veta?”

Här går det upp för mig att intervjun har karaktär. Den har svängt, så att den utfrågade har blivit åklagare. Det går verkligen inte för sig!

”Hörru du!” Nu tänker jag inte vara artig längre för nu slåss jag för mitt självförtroende. ”Det verkar som om jag kommer att få dras med dig tills jag trillar av pinn, men jag kommer inte att sluta jobba på att få tyst på dig! Du har ingen positiv inverkan på mitt liv och det gäller inte bara när jag skriver för du har ju för vana att lägga dig i precis allt.

”Det är mitt jobb!”

”Du är avskedad!”

”HA!” Han lät triumferande. ”Ha! Du kan inte avskeda mig! Jag är livstidsanställd och det enda du kan göra är att försvaga mig, men du kan inte avskeda mig.”

”Försvaga?”

Jag kunde höra hur han slog handen för munnen i ett försök att hindra orden som hade flugit ur honom. Jag behövde inte fråga honom hur jag skulle göra. Sedan jag gick den första författarkursen har jag känt hur han försvagas lite i taget. Ju mer jag tror på mitt skrivande desto svagare blir han.

”Vad tycker du om min bokidé?”, frågar jag honom.

”Din bokidé? Den är inte mycket att ha. Du säger att du vill skriva en bok som du själv vill läsa och det är precis så det kommer att bli. Ingen annan kommer att vilja läsa om hur en fet loser vill försöka ändra på attityden till övervikt i stället för att skärpa sig och bli av med den. Precis som du själv, tjockis!”

Jag biter ihop och väljer att inte nappa på det betet.

”Jag vet inte det, jag. De på kursen inklusive Jorun säger att de tror att den kan fungera och jag väljer att tro på dem.”

”Klensinnat kvinnfolk som säger det som de vill att du ska säga om deras texter. Klubben för inbördes beundran. Ingenting annat!”

”Det spelar ingen roll!” Jag reser mig upp.” De får mig att tro på mitt skrivande och då skriver jag mer och ju mer jag skriver desto bättre blir mitt självförtroende och desto svagare blir du!”

Vid det här laget är jag så i gasen att jag vankar fram och tillbaka och slår med knytnäven i luften medan jag argumenterar så att jag blir svettig. Jag stannar, ställer mig bredbent och säger högt och tydligt:

”Om inte jag - vem? Om inte nu - när?”

Tystnad i mitt huvud. Välsignad tystnad. Jag vet att Min Inre Kritiker inte har försvagats så mycket att hen inte längre finns. Jag vet att han kommer att dyka upp lika oinbjuden och ovälkommen som vanligt, men hans besök behöver inte bli långdragna. För varje gång som jag skriver något som min magkänsla säger är bra kommer han att försvagas. Att skriva ned den här intervjun var ett steg på vägen.

.....SD har lyckats få så många anhängare de senaste året! Det är alliansens fel. Deras politik med privatisering, utförsäljning och hårdare tag gav oss ett hårt samhälle och människan är inget helgon, så när de unga inte kan få arbete eller när ens gamla pappa vanvårdas på äldreboendet eller när man blir ifrågasatt om man är sjuk länge, ja, då är det svårt att förbli medmänsklig. Då ser man i första hand till sig och de sina. När det inte känns som om man får det man behöver och har rätt till som skattebetalande medborgare är det lätt att bli ogin och missunsam. Då vill man förmodligen inte att befolkningen ska bli ännu större, så att man måste dela med sig av det man inte uppelver att man har och det har ingen större betydelse vilka ohyggligheter som dessa oinbjudna flyr ifrån. SD:s invandringspolitik passar in då. Om socialdemokraterna får en chans att vända på det här och göra vårt samhälle medmänskligare igen, så kommer nog SD:s inflytande att avta. Har jag rätt eller har jag rätt?

Ibland har jag ingen lust att gå och lägga mig. Inte av någon specifik anledning. Igår blev jag sittande och tittade på "Carrie" på HBO (på datorn). Jag försökte skriva innan dess, men huv'et var helt tomt. Blä! Det blev inte att jag somnade förrän vid 2 och när det var dax att stiga upp och ge marsvinen frukost klockan 8 hade jag inte alls sovit färdigt. Det var dax att städa idag och medan jag försökte att få kroppen ur sängen undrade jag varför jag inte kunde skjuta upp eländet till imorgon när jag nu var så trött. Åååh, så lockande! Då kom jag ihåg att jag har söndagens burstädning att ta hand om eftersom Pär har smitit hemifrån. Blä!! Klockan var strax efter 9 när jag började städa och det blev mindre jobbigt när jag kunde fokusera på ljudboken, "Sigrid". 3 timmar senare hade jag bara vardagsrummet kvar, så då blev det lunchpaus. Det blev en längre paus än jag hade tänkt eftersom jag somnade sittande i soffan. Ögonen åkte helt enkelt ihop. Jag kände mig piggare efter det och nu har jag äntligen städat färdigt.

Vi provar HBO Nordic gratis i 6 månader. Filmutbudet är väl så där, det är väldigt mycket gammalt skräp, Som "Carrie", men serieavdelningen är desto bättre. Web-sidan är ganska buggig och den skulle må bra av förbättrade sökfunktioner, men så länge vi inte betalar något står jag ut. När vampyrfebern var som värst pratades det mycket om "True blood". Jag såg 2 avsnitt då och var inte imponerad. Den finns på HBO och idag, vid den långa lunchen, började jag se säsong 2 vilket ska tolkas som att jag är mer imponerad den här gången. Vid första tillfället var det förmodligen min inre motvallskärring som protesterade och inte ville bli impad av något som alla andra blev impade av. Nu när serien inte produceras länger tiger kärringen still. Elin är hemma den här veckan och skriver ihop kursens första tenta och vi har börjat se "The walking dead". Varför inte?, tänkte vi båda två även om vi absolut inte är några zombie-anhängare. Första säsongen innehöll endast 6 avsnitt, så de såg vi, men när vi började på säsong 2 började den kännas tjatig. Den är inte läskig, den är inte otäck, den är inte trovärdig (duh!). Den är mest äcklig. Det går inte ut på mer än att de hamnar i olika situationer där de måste komma undan zombiesarna och hur länge förblir det spännande? Inte länge. Sedan kan varken Elin eller jag låta bli att skratta när vi ser hur de hasar omkring med snedvridna nackar och ruttnande kroppsdelar medan de stönar. 

Gummi-pass. Det gick betydligt bättre idag! Bättre ork (inte en nära döden-upplevelse vid benövningarna), bättre tempo och flyt och roligare. Det är en otrolig skillnad på när ett pass är tungt och när det, som idag, bjuder motstånd. Ett motstånd som kommer av att muskeln får jobba känns inte alls lika negativt som när kroppen inte vill. Jag hade med mig lite träningsvärk från tisdagens pass och nu känner jag mig mörbultad dubbelt upp.

En 5-minutare där jag sitter i finkan. Jag har fått papper och penna för att förklara hur jag hamnade där.

Trodde ni att modepolisen var ett påhitt? Då har ni fel. Anledningen till att jag sitter i denna erbarmliga cell är på grund av att jag gick klädd på ett sätt som inte gillades. Mjukisbyxor med tillhörande tröja och gympaskor anses tydligen vara så frånstötande att man kan spärras in på i åtta månader. Jag kan ta det. Jag tänker inte låta mig brytas ned av modefascister som tycker att de är mer värda för att de går klädda i Armani och Hugo Boss. Jag slåss för individens rättigheter och för valmöjligheter! Ned med uniformerna! Jag har fått papper och penna för att jag ska kunna skriva att jag förstår vidden av mitt brott. Jag skriver så att ni, där ute, ska förstå vidden av deras brott!