Jag läser "New Delhi - Borås". Pikej växte upp i Indien; kastsystem och reinkarnation. Man föds in i en kast och det spelar ingen roll vad man gör för man kan inte ändra sitt öde, det man föddes till. Det man kan göra är att vara en bra människa och hoppas på att födas in i en bättre kast i nästa liv. Det kallar jag tålamod! I det samhälle jag lever är det alldeles för mycket av allt-genast-helst-igår-och-varför-ska-jag-behöva-vänta, men att hoppas på att få det man vill ha i nästa liv är för mycket åt det andra hållet. Jag gillar inte den där passiva fatalistattityden som hör ihop med övertygelsen om att man har ett öde. 

20 minuter plus 40 minuters promenad med tempo. Orken fanns med och jag hade stuns i stegen och muskler i låren. Det kändes som om de 2 senaste träningspassen hade väckt musklerna, hela kroppen! Glädjen som jag saknade igår fanns idag. Dessutom fick jag ju möjlighet att vara ute i det spännande vädret som jag skrev om igår och jag klarade mig nästan från att bli blöt. Paraplyet låg i ryggsäcken, men eftersom jag nästan var hemma brydde jag mig inte om att bängla fram det.

Tro det eller ej, men i morgon åker Pär till Öland igen. Precis när jag har vant mig vid att ha honom hemma igen och faktiskt räknar med att han ska vara hemma och laga mat till mig, så drar han. Han har bytt personalbil. Samma märke och modell, men automatväxlad och så är den röd. Härligt klarröd. Fart-och-fläkt-röd. Här-kommer-jag-röd! Jag har velat ha en röd bil ända sedan jag var liten, men av någon obegriplig anledning tyckte inte pappa att det var en bra färg. Den var inte praktisk bland dvärgbjörkar och lingonris. Nu har jag äntligen tillgång till en röd bil som dessutom har svart tak och svarta fälgar. Urläcker! Förutom att nyhetens behag är en anledning till att köra hela vägen till Öland, så vet jag egentligen inte varför han ska dit. 

Det första gummibandspasset på 3 veckor - det kommer att kännas imorgon! Det gick hyfsat. Jag mjukstartade för att inte tappa sugen helt, men koncentrationen var inte med ordentligt. Det kändes inte lika roligt som det brukar även om det var skönt och ju mer jag funderade desto tydligare blev det att det är länge sedan det var roligt. När jag försöker hitta på anledningar till att inte träna och det sedan inte är roligt när jag väl gör det, så är det tecken på att det är dax för förändring. Det behövs mer! Nu har jag beställt en annan sorts gummiband, träningsband med handtag, från Svenskt Kosttillskott. Kruxet var om jag skulle köpa de röda (lätta) eller de blå (hårda). De jag har nu är gröna, mitt emellan. Jag valde de röda och om de visar sig vara fel för mig, så får jag väl byta dem. Själva träningsformen har jag fastnat för och jag kommer inte att överge den. 

Vädret är spännande nu. Det är varmt i solen och behagligt i skuggan medan det oftast blåser kallt och för att krydda osäkerheten extra, så far regnmolnen fram och tillbaka hela tiden. "Kommer jag att klara mig från att bli genomblöt?" De gånger det regnar, skurar, så gör regnar det rejält. 

När vi var hos vetten i söndags fick jag tips om hur jag kan få tillbaka ersättningen fortare. På Agrias hemsida har jag skaffat mig "Mina sidor" och genom dem kan jag göra en skadeanmälan direkt och bifoga kvittona som filer genom att fota dem med mobilen. Jag har provat och det fungerar! I och för sig har jag inte fått pengarna än eftersom jag gjorde det nu ikväll, men det rent tekniska fungerade faktiskt. Trots min tekniska tröghet, så lyckades jag fota läsliga bilder av kvittona, föra över dem till datorn och dessutom bifoga dem till skadeanmälan. Jag är alldeles yr av så mycket nytt! Om det fungerar hela vägen, så underlättar det och vi sparar en 100-lapp som de tar i avgift för direktreglering och det är endast på vardagar. När vi är där på helger, som i söndags och bankerna är stängda fungerar inte direktregleringen, så då är det bara till att fylla i blanketten, leta fram adressen till Agria, fixa kuvert och frimärken och sedan komma ihåg att ta med brevet till en brevlåda och när de väl har fått brevet och registrerat skadeanmälan, så kommer det ett sms som informerar om att handläggningstiden är ca 2 veckor. Fortsättning följer!

Det var nödvändigt att gå till Apoteket för att hämta Majas medicin, så då gjorde jag det och den här gången tog jag stavarna. Jag misstänker att det kommer att kännas i skuldrorna i morgon..... Det var inga större problem att få in rytmen, men jag är åter igen i så dålig form att jag fick pausa några gånger. I och för sig är det tuffare att gå med stavar än utan och det är enklare att få in en bra rytm när jag har tempo, men jag hade inte den rätta orken. 

Precis som med all annan träning är det ingen större vits om man inte gör det på rätt sätt, använder rätt teknik och om man vill ha stavarna till mer än att hålla balansen med måste man bl.a komma ihåg att jobba med hela armen vid varje förflyttning av staven och inte bara knycka till med handleden för att den ska flyttas framåt. Det här får jag påminna mig om hela tiden. "Lyft!" steg "Lyft!" steg "Lyft!" steg "Lyft!" steg och så vidare. Övning och envishet ger färdighet!

Det var bara Majas smärtstillande medicin, Metacam som fanns i lager. Antibiotikan, Bactrim, får Pär hämta i morgon. Det var den smärtstillande som ändå var viktigast och det verkar som om hon har piggat på sig och fått tillbaka aptiten. Vi köpte Oxbows lyx-pellets med låg kalciumhalt hos vetten och de faller henne i smaken och eftersom de övriga marsvinsdamerna inte visar några tendenser till uringrus, så är hela påsen endast för Maja. 

Det här med mediciner. Jag är oerhört taxam för högkostnadsskyddet och visst är det trevligt när man försöker hålla priserna nere, men det här med lägsta möjliga prisalternativ på medicin har gått till överdrift för länge sedan.

När jag var på apoteket idag hörde jag hur en av farmaceuterna förklarade hur läkemedelsverket går igenom priserna på alla mediciner 1 gång i månaden för att på så sätt få fram det billigaste alternativet. 1 gång i månaden. Av den anledningen får jag sällan samma medicin 2 gånger i rad. Det stående argumentet är att den billiga och den dyra innehåller samma verksamma ämnen och att jag därför inte bör märka någon skillnad. När det inte skiljer mer än några kronor kan jag väl gå med på det, men idag beställde jag Sertralin som är min huvudsakliga medicin, min antidepressiva medicin som jag inte skulle fungera utan (jag har provat, så jag vet!). Den ordinarie, dyra varianten kostade 306 kr för 98 tabletter medan den billigare, Oralin, kostade 66,50 för 98 tabletter. Det utgör en prisskillnad på 239,50. Per tablett blir det 3,15 kr respektive 0,68 kr. Jag konsumerar oftast enligt devisen "Jag får det jag betalar för!" och när skillnaden i pris är så pass stor som 239,50 blir jag misstänksam. Vad 17 är det som gör att skillnaden blir så stor om de innehåller samma verksamma ämnen??!  Nu är Sertralin den sortens medicin vars effekt tar tid på sig och om det visar sig att det billigare alternativet faktiskt inte är lika effektivt som originalet kommer det att ta tid innan jag märker det och om det tar flera månader innan jag märker skillnaden dvs. att jag börjar må dåligt, så kommer det ju att ta minst lika lång tid att vända processen igen. Det är en risk som jag inte är villig att ta. Det är en hälsofara anser jag. Den här gången valde jag att betala extra för att slippa riskera mitt välmående och tack vare Pärs inkomst har jag råd med det, men hur är det för alla dem som inte har råd? 

Varationer på den obehagliga flyttat-tillbaka-till-Fornbacken-drömmen med kvardröjande tungsinne. 

Mensvärk från h-vetet.

Kloklippning inklusive fys-undersökning av marsvinen där Mimmi var den trevligaste och gosigaste.

Vera kände att jag slappnade av i mitt fasta grepp en millisekund, tog chansen att komma undan, hoppade, lubbade över köksbordet och störtdök mot golvet. Hon klarade sig helt oskadd - ett jäkla mirakel! - och jag kunde undersöka henne färdigt under lugnare former då hon var ganska spak. Chockad över att hon lyckades fly eller chockad över hur marken försvann under tassarna på henne?

Bibbi bet mig och därmed ansågs tänderna vara kollade.

Maja har ont igen och det fick jag bekräftat när jag klämde henne på magen och urinblåsan. Jag gick direkt från att undersöka henne till att ringa vetten och vi fick en tid halv 13. 

"Varför det??!!" blev Pärs irriterade svar när jag meddelade att dagens planer fick ändras. "Som om jag inte har tillräckligt att göra ändå!!"

Jag fick hoppa in i duschen, men innan jag kunde göra det skulle alla djuren ha sin mat. 

Selma var hungrig och otålig och kanske kände hon att jag var stressad för hon högg mig (negativa versionen)/ nafsade mig (positiva versionen) i handen när jag inte fick in skålen tillräckligt fort. Pricken över i. Jag började gråta.

Jag fortsatte att gråta i duschen och när jag kom på att jag hade glömt att ge mat till marsvinen grät jag ännu mer.

Marsvinen fick mat direkt jag hade duschat klart och så passade jag på att skrika tillbaka åt Pär: "Du blir tamigfan aldrig nöjd när jag ringer vetten! Det är aldrig en bra tid enligt dig! Det bästa vore väl om jag bokade tid själv, åkte dit själv och avlivade dem själv oxå!!"

Jag klädde mig och slängde i mig lite youghurt och sedan åkte vi.

Maja verkade trivas i den nya transportburen med en handduk i botten och en att boa in sig i och den är bra mycket smidigare att bära runt på.

I väntrummet träffade jag Avanti, en svart setter, och hennes matte. Avanti tycker om uppmärksamhet och ville gärna bli kliad. Avanti tycker om uppmärksamhet så till den milda grad att hon älskar att åka till veterinären! Hon var uppspelt och i gasen och svansen gick oupphörligt och hon hade inte ro att sitta ned. 

En familj bestående av mamma, pappa, son och 2 släthåriga marsvinsherrar var färdiga hos veterinären strax innan det var vår tur. Det var bara den ene marsvinsherren som var sjuk, något knas med benet medan den andre var sällskap. Det är alltid lika värmande att se en hel familj tvåbeningar som engagerar sig i marsvin! De gånger jag har varit hos olika veterinärer, så är det alltid en parad av hundar och katter, ibland kaniner eller fåglar, men sällan marsvin. Mamman frågade vad jag hade i buren och jag svarade ett marsvin. Hon sa att det nog skulle gå bra och jag önskade de lycka till med sina. Djurägare är djurälskare och djurälskare är i det stora hela väldigt sympatiska människor med hjärtat på rätta stället. Av den anledningen är det betydligt trevligare att åka till en veterinärmottagning (trots att något av våra marsvin är sjukt) än att åka till en tvåbeningsläkare. 

Tillbaka till Maja! Hon får samma medicinska behandling som förra gången dvs. antibiotika och smärtstillande. Det syntes smågrus i urinblåsan, men eftersom vi var snabbare att åka in med henne den här gången, så är nog inflammationen inte lika kraftig. Jag hade ställt in mig på operation och kände mig lättad. Att avliva henne fanns inte med på kartan för det skulle jag inte ha klarat av med tanke på hur det här året har varit hittills.......

Det var förmodligen någon form av söndaxlugn hos vetten för vi var där endast 1 timme allt som allt trots att det tog lite längre tid än vanligt vid röntgen eftersom Maja tydligen hade protesterat å det grövsta och slagits som ett vilddjur. När sköterskan kom tillbaka med henne hade hon en stökig punkfrilla. Det lilla livet!

På vägen hem hämtade vi Elin som skulle hem och hämta Selma.

En kanna te och en macka fick utgöra en väldigt försenad lunch.

Jag fick hjälpa till att få in Selma i transportburen.

Pär provade ett nytt recept på bogstek i folie och det var inte lyckat. Inte ens han tyckte att det var gott eller så var det bara vår aptit som var satt ur spel pga. hur dagen hade artat sig.

Pär har lagt sig för en dryg halvtimme sedan.

Ingen långörad Selma som skuttar runt fötterna och vill att jag sitter på golvet hos henne, men hon är där hon hör hemma: hos sin Matte.

Det regnar ordentligt och det är skönt att blunda och lyssna.

Mensvärk och huvudvärk och en själslig trötthet. 

Det känns som om vi återupplever det tjafs och de stridigheter som var så vanliga när Elin var tillsammans med Skitstöveln, men nu handlar det om att Selma är Elins kanin. Det är tärande och utmattande och jag kan inte begripa hur det har kunnat ta sig såna proportioner, men det värsta är att få höra att Pär och jag borde hjälpa till och ställa upp. Det är som ett slag i ansiktet.

Skitsöndag!

Att gå hela vägen ned till Konsum och hem igen enkom för att köpa, i det här fallet, kräftor känns motigt. Det känns betydligt mer motiverande att ta Konsum i slutet av en promenad. 2 flugor i en smäll. Det blev 65 minuter i inget speciellt tempo alls. Jag har varit så trött de senaste veckorna och träningslusten har haft semester och den har fortfarande semester, så jag fick övertala mig själv att ta mig över Tröskeln. Det var den första promenaden på länge utan vattenflaska och faktum var att jag undrade lite vad jag skulle göra av händerna. 

Precis som jag utan överdrifter kunde säga att jag plågades av mitt täta hår, så kan jag än en gång utan överdrifter säga att jag sparade 3-4 minuter i duschen tack vare gårdagens hårklipp. Det tog löjligt lång tid att få håret helt igenom blött och det tog tid att skölja ur, medan dagens hårtvätt gick blöta-löddra-skölja-balsamera-skölja-klart!

Äntligen är mina tjockhåriga dagar förbi! Rosie jobbade på bra och det tog nästan 1,5 timme innan jag tyckte att det var tillräckligt kort. Hon är min hjälte! Jag kan se min hårbotten och det innebär att luften kommer åt den och får möjlighet att andas. Det fläktar skönt i nacken och det betyder att det är snaggat. 

Äntligen är vädret behagligt och fullt möjligt att leva och andas med! När jag gick till tåget vid 7 i morse hade jag jeansskjortan över en t-shirt och det var svalt och skönt, runt 15 grader. Resten av dagen har temperaturen legat runt 19-20 grader och visserligen har vi fortfarande öppna fönster, men de är inte längre uppfläkta och balkongdörren är bara på glänt. När jag satt i soffan i eftermiddags och tittade ut på eftermiddagsljuset, så hände det som gör mig lika fascinerad varje år: skillnaden i ljuset som skvallrar om att september och hösten närmar sig. Skillnaden är så liten, men jag märker den. 

Jag har Nasonex på recept och den är numera receptfri och visserligen är 119 kr ganska många pengar, men senaste gången jag hämtade ut Nasonex fick jag ett billigare alternativ, Mommox och förmodligen innehåller den samma verksamma ämnen, men spryflaskan är helt värdelös. Jag har förmodligen överdoserat pga. att den har så sjukt dåligt tryck och det bara kommer små fisiga duschar i stället för ordentliga doser. "Varför finner jag mig i det här?" frågade jag mig själv när jag kan få tag i originalet som jag vet alltid har fungerat. Sagt och gjort. Nu har jag originalet och kan dosera som det är tänkt. 

Den här fasaden finns på Linnégatan på vägen till Rosie.

De har en egen skyddsängel!

När man väljer att skaffa ett husdjur väljer man att ta på sig ett ansvar. För mig innebär det ansvaret inte bara att ge de hö och vatten och att städa deras bur. För mig innebär det att de ska må bra. Om de mår bra, så mår jag bra. När jag känner att jag inte ger dem det de förtjänar får jag dåligt samvete. Det är av den anledningen som jag har valt att inte skaffa hund. En hund kräver bra mycket mer av engagemang än att rastas och bli kliad bakom öronen och jag vet med mig själv att jag inte kan ge det. Jag har inte ork eller kraft till det hur gärna jag än vill. Marsvin och kanin ligger mer på min nivå av engagemang, men det räcker ändå för att jag ska ha dåligt samvete. Ofta. Jag ger de inte tillräckligt med uppmärksamhet. Ju mer man s.a.s  hanterar ett marsvin desto tryggare och tamare blir de. Våra marsvin mår absolut inte dåligt och är fjärran från att bli vanvårdade, men lite mer gos vore nog inte fel. Vi har ju Selma oxå. Hon har blivit en urmysig och trygg kanin just för att Elin har gett henne mycket uppmärksamhet, närhet (genom att ligga dubbelvikt halvvägs in i buren och pussa på'na) och möjligheter att sträcka på benen. Det är självklart att Selma förtjänar det samma när hon bor här minus att jag ligger dubbelvikt in i buren för det är fysiskt omöjligt för mig. Än en gång kommer jag in på det här med rutiner och Selma och jag har våra rutiner. Hon brukar få komma ut vid 20 och göra det hon vill i ett par timmar och efter Elins tips om att tillbringa tid med henne på golvet märkte jag att hon blir mer tillfreds och mindre ovillig till att hoppa in i buren för natten. Det är naturligtvis ingen katastrof om det inte skulle bli så en eller annan kväll, men lik förbannat plågas jag av samvetet och det är mitt samvete som gör att jag tycker att det är jobbigt att ha Selma längre perioder än 1 vecka. Hon har varit här 1 vecka nu bl.a för att Elin och Robin var i Umeå i 4 dagar. Robin envisas med att inte vilja ha Selma i sin lägenhet och Elin tycker inte att Selma ska behöva utsättas för hans barnsliga uppförande utan tycker att hon har det bättre här vilket förmodligen stämmer. Pär ger Selma hö och vatten varje morgon i samband med att marsvinen får frukost, men på dagarna är det jag som har ansvaret och likaså på kvällarna. Han har en helt annan dygnsrytm än vad jag har och lägger sig oftast runt 21 och det är inte ofta han ägnar Selma någon längre stund. Det är jag och mitt samvete som umgås med Selma och mitt samvete är mitt problem, men det är även jag som ser till att hon hoppar in i buren, att hon har vatten och hö och det är jag som sopar kaninlortarna som hon har lämnat i hallen och köket. Tidigare i somras när vi tjafsade om Selmas boende och jag klagade över ovan nämnda så sa Pär att han skulle ta mer ansvar på kvällarna, t.ex genom att släppa ut Selma tidigare medan jag tittar på film, men den tomma tunnan skramlar ihåligt. Jag tycker så mycket om Selma, men det är så jäkla jobbigt att Robin ""#&()%%"#¤/%&#¤&#".