Månadsvägning: 103,2 vilket innebär plus minus noll. Inget kilo upp eller ned, inte ens ett hekto upp eller ned! Det är en bedrift i sig, tycker jag.

Förkylningen är borta, men hostan hänger sig kvar som jag misstänkte att den skulle göra. Fan! Jag saknar träningen. Idag gick jag ned till Konsum dvs. inga ansträngande uppförsbackar eller trappor och ändå drog hostan igång. 

40 minuters stavgång där varje litet uppförslut fick mig att börja hosta. Det var ingen höjdare direkt, men det var ändå skönt att komma ut! Jag blir lite knäpp av att bara sitta inomhus.

När jag var hos doktor AT i somras och gick igenom alla mediciner enades vi om att jag skulle få 4 uttag av Stilnoct/Zolpidem och hon sa att jag skulle kunna förnya receptet genom att bara ringa. För 2 veckor sedan ringde jag VC för att förnya Stilnoct/Zolpidem och sköterskan som svarade sa att hon skulle meddela läkaren. Kan det vara så enkelt?, tänkte jag. Naturligtvis inte. I förrgår upptäckte jag att receptet inte blivit förnyat och ringde VC igår, onsdag. Sköterskan som jag pratade med för 2 veckor sedan var inhyrd och visste inte att Stilnoct/Zolpidem inte får förnyas över telefon. Varför blev jag inte förvånad? Det var tänkt att läkaren skulle ha ringt mig om det, men inte då. Avsaknad av förvåning även denna gång. I vems intresse ligger att jag får mina sömntabletter? I mitt och jag säger inte att det är läkarens ansvar att jag har mina mediciner. Nu har jag varit med i pillersvängen så länge att jag har lärt mig vad framförhållning innebär och i just det här fallet hade jag tabletter kvar, men ska jag verkligen behöva ha samma framförhållning när det kommer till att VC inte återkopplar eller att en läkare inte kollar att remissen har nått fram? Jag tycker inte det och det här är jag sjukt leds på! Det finns många tjänster som vi kräver ska fungera utan minsta grus i maskineriet, men allt som har med sjukvård att göra toppar den listan av den anledningen att man från början är i ett utsatt läge i och med att man inte är frisk.

Sköterskan som jag pratade med igår, onsdag kunde informera mig om att jag, så vida jag inte kunde vänta till ett kommande läkarbesök om 1 månad, hade som alternativ att ta mig till VC:s öppenmottagning. Djup suck. Jag måste ta mig till Salem för att få recept förnyade och dessutom betala som för ett vanligt läkarbesök. Eftersom jag avskyr att ha så'nt här hängande över mig bestämde jag mig för att gå dit redan idag trots förkylningen. Jag gick hemifrån 10 i 9 i småregn. Det tog 30 minuter. Jag fick fylla i några uppgifter på en blankett som jag skulle överlämna till läkaren och medan jag väntade läste jag att besöket är begränsat till 10 minuter där jag får ta upp endast ett ärende och att de strävar efter att man ska få träffa en läkare inom 60 minuter. Jag fick vänta prick 60 minuter. De första 35 minuterna gick fort, men sedan fick jag träsmak och var trött på tjattret från de övriga väntande som växte i antal hela tiden. Det visade sig bli just doktor AT från i somras som tog emot mig. Jag förstår att varje ansvarskännande läkare inte ska skriva ut läkemedel alltför lättvindigt, men när jag förnyar 3 recept på mediciner som jag har använt i flera år och läkaren kommer med små pekpinnar om att "du har kronisk nästäppa?" (Nasonex) och jag svarar att jag behöver allergimedicin året runt pga. marsvinens hö eller att "och du kan inte somna alls utan dem?" (Stilnoct) och jag svarar nej, det kan jag inte, men jag låter bli att dra hela kedjan av effekter som kan uppstå om jag inte får sova ordentligt för jag ORKAR INTE förklara. Det kom en liten pekpinne även om Omeprazol och där håller jag med om att jag kan prova om jag verkligen behöver den.

Jag förstår vitsen med öppenmottagningen med tanke på hur länge jag brukar få vänta med att få en tid hos min husläkare, men när man, som jag, inte har listat sig hos en specifik läkare (sedan EW slutade) utan får träffa olika läkare varje gång, läkare som är lika ansvarskännande som doktor AT och som inte har haft just det medicinsamtalet med just mig 100 gånger tidigare utan behöver gå igenom allt - det pallar inte jag! Om det inte hade varit för att a) jag var förkyld och trött och b) jag tyckte att jag hade tillbringat tillräckligt mycket tid där som det var och c) jag orkade inte köa en gång till, så hade jag listat mig hos en av de svensktalande läkarna direkt. Det är förstås inget jag kan göra över telefon eller via Vårdguiden.

Efter Apoteket gick jag hem via Konsum. Det tog 40 minuter och det regnade fortfarande.

Elin var hos läkaren igår, lämnade prover och fick svaret idag: hon var på gränsen till lunginflammation, så nu har hon fått en antibiotikakur och en salva för ögonen som fortfarande är irriterade.

60 minuters stavgång i småregn. Det hade kunnat bli 50 minuter om jag inte hade tappat farten fullständigt mot slutet. Tungt. Lite skönt. Ont i knäna och foten efteråt.

....över tröttheten och var ute med stavarna i 65 minuter. En bra runda med en jämnt tempo och jag kände att när jag stakar mig uppför backarna orkar jag hålla tempot, men det känns i armar och skuldror. Uj! Jag försökte spänna ögonen i vädret för att se om det regnade. Jag kollade ur alla möjliga vinklar och det såg o-regnigt ut, men jag tog ändå kepsen på vilket var tur för det duggade ihärdigt och det gick sedan över i lätt regn. Vinterjackan höll mig torr, men handskarna är nog förstörda. Joråsatt...

Idag lyckades jag ta mig ur sängen 5 i 9 istället för halv 12 som igår. Elin är hemmavarande och hon är dårförkyld och jag känner att det är något i min kropp oxå. Onormal trötthet. Det är ändå lättare att komma iväg med stavarna än att styrketräna. Frisk luft och dagsljus. Det blev 80 minuter idag. Det gick inte så fort, men det gick bra och det var skönt. Mot slutet fick jag in rytmen ordentligt och armarna kändes frikopplade och pumpade på av sig själva. De nya hörlurarna fungerar perfekt, så förutom några snytpauser var dagens runda fylld av frid & fröjd. Mer sånt!

"Jag kommer aldrig, ALDRIG att gå med i Facebook!!" eller "Över min döda kropp!". Det är 2 av mina negativa uttalanden om FB som jag nu får dementera eftersom jag numera har ett konto och min kropp inte är död. Det största erkännandet är ändå att det ju är SÅ KUL! Det finns hur många olika och knäppa grupper som helst och förutom den Författarkursgruppen som jag började med har jag hittat 5 grupper till som har godkänt mig som medlem och en av dem är för oss som älskar Rönninge. Men jag märker redan att det är sååååå lätt att fastna där bland kommentarer, inlägg, gilla hit och gilla dit och uppdateringar. Vilken egotripp det är när någon Gillar något som jag har skrivit eller kommenterat... Man ska aldrig säga aldrig, men jag säger ändå att jag aldrig kommer att skaffa FB i mobilen för där går gränsen, banne mig! Jag har inte mäjl i mobilen och redan där skiljer jag mig från mängden. Mobilen är bra, men jag VILL INTE var tillgänglig jämt. 

För knappt 3 månader sedan skrev jag ett inlägg om vansinnet med strävandet efter billiga mediciner. Igår beställde jag Sertralin och Lyrica via Apoteket.se. Den här månaden var prisskillnaden mellan den föreskrivna medicinen (Sertralin) och den billigare mer än 300 kr/förpackning. Jag valde ändå den dyrare av just den anledningen jag skrev om tidigare: jag vågar inte chansa på att min kropp inte märker skillnaden. Alla människor är olika, alla reagerar olika, alla fungerar olika, så vad finns det för garantier att jag inte börjar må sämre av en medicin som är 300 kr billigare? Idag ringde en dam från det sk. Distansapoteket i Falun (de som hanterar beställningarna) och frågade om det verkligen stämde att jag ville ha det dyrare alternativet eftersom det skiljde så mycket som ca 500 kr i slutsumma och jag inte kan tillgodoräkna mig det i högkostnadsskyddet. Jag bekräftade det hela. Eftersom jag hade direktbetalat beställningen borde hon ha kunnat räkna ut att jag var medveten om prisskillnaden.

I fredags beställde jag nya hörlurar från "Kjell och company" (Clas Ohlsons lillebror?) och de kom redan idag och de fungerar! Jag har inte blivit lurad.    Den här gången valde jag de klarblå i förhoppningen om att bryta lurförbannelsen.

Tidigt i somras skickade jag in en novell till Skrivas stora novelltävling med deadline den sista augusti. Det vinnande bidraget skulle presenteras i oktobernumret som kom för 2 veckor sedan, men så blev det inte. Vinnaren presenteras i januarinumret för de har fått in 1400 bidrag och har helt enkelt inte hunnit läsa alla än. Att vinna den novelltävlingen blir nog lika svårt som att få en bok publicerad... Därför har jag skrivit en ny novell till en annan tävling som Skriva oxå har med deadline den 17 november! Det gör ju inte ont att försöka och jag håller skrivandet igång.  

Ett pass med gummibanden. Det var skönt, det var inte överdrivet tungt, men det var splittrat. Sms från Elin, magaktivitet och så gårdagens favorit i repris: hörlurarna. Det är JAG som bestämmer när det ska pausas vare sig det handlar om musik eller ljudbok!!