Idag kom jag äntligen ut igen på en 60 minutersrunda med stavarna. Det var skönt! Jag fick möjlighet att inviga mitt "huvudband" som värmde bra över pannan och öronen, men som lämnade hårbotten åtkomlig för de svalkande vindarna. Den rundan var lyckad om det inte hade varit för att tekniken fallerade. Av olika anledningar är jag hänvisad till de hörlurar jag hade i somras när jag var nära ett psykbryt pga. en automatisk uppdatering som Samsung prackade på mig. Det är inte bevisat bortom allt rimligt tviviel att hörlurarna var oskyldiga och när jag bytte till dem igår och det genast började plinga i mobilen och det hördes en röst som sa "Vänta" med engelsk brytning och mobilen påstod att den inte hade uppfattat vad jag sa fick jag en flashback från i somras. Det var det här som drog igång när jag gick ut i förmiddags och jag hade knappt hunnit ut från gården innan musiken blev avbruten och jag hörde "Vänta". Jag var frestad att vända om och byta till de gamla lurarna som numera bara har ljud i ena luren vilket gör att jag känner mig sned i huv'et efter ett tag, men vad skulle vara minst irriterande? Jag fortsatte, men musiken gjorde inte det. Den kom och gick och ibland hördes "Vänta". Tystnad i flera minuter och så några sekunders musik, men mobilen nöjde sig inte med det utan fibblade med volymen och bytte låt när den själv ville. Jag blev så in i ******* irriterad och promenaden kände splittrad trots att jag inte stannade varje jäkla gång som musiken gjorde det för det handlade om promenad och inte "Hela havet stormar". Jag körde på och övertalade mig själv att jag inte måste ha musik medan jag går. Jag måste kunna gå i tystnad. Sedan slog det mig att det jag egentligen var så irriterad på var att jag har blivit så sjukt beroende av denna lilla telefon. Jag tycker inte om det. Efter 2/3 av rundan stannade jag och gick in på låtlistan och avaktiverade off line-läget och ironiskt nog var det tydligen det som krånglade för resten av vägen kunde jag lyssna på den ena låten efter den andra utan en massa tjat om att jag måste "Vänta". Jag gick in på mobilens inställningar och avaktiverade "Googles röstinmatning" som är automatisk och som oxå kan ha med det hela att göra, men för att vara på den säkra sidan har jag beställt nya lurar för då de "ensidiga" lurarna inte förde med sig "Vänta" & Co, så verkar det vara fel på de lurar jag använder nu. 

En helt vanlig jag-måste-förflytta-mig-promenad utan vare sig stavar eller tempo för att hämta medicin. 25 minuter dit och 25 minuter hem. Jaha.

Månadsvägning: 103,2 kg innebär en ökning med 9 hg och jag reagerar med ett "Jaha.". Det har varit mycket chips och Japp under oktober månad, men även muskelbyggande *fniss*, så - jaha. PMS-vätska oxå. Det finns massor av förklaringar och jag skyller inte ifrån mig på något sätt. Bara "jaha".

Vi hade Vårat Gäng här på middag. De var i vanlig ordning hungriga och på bra humör och diskussionslystna. Jag hade faktiskt sett fram emot den här träffen och inte alls varit negativ eller känt mig stressad, så jag blev besviken när luften gick ur mig medan vi åt. *fjuuuuuuu.....* Plötsligt orkade jag inte koncentrera mig på samtalet och resten av träffen var jag tvungen att koppla ned (när de började diskutera flyktingförläggningar på Öland, datasäkerhet och utrikespolitik) och sedan koppla upp igen när det blev mindre allvarstyngt och negativt. Undrar om det märktes? Jag utnyttnade värdinnans rättighet att dra sig undan till köket och röja.  Det är inte första gången jag kände mig förbisedd, men just idag fick jag lust att avbryta alla. "Hallå! Jag då?" Varför frågar ingen mig om min träning? Varför frågar ingen mig om boken jag har börjat skriva? Varför frågar ingen hur jag mår? 

Framåt kvällen fick så in i h-vete ont i ryggen att jag kände mig tvungen att ta en värkkombo. Det är nog en del mensvärk i förväg. Värktabletterna fungerade som tur var.

När man inte har pengar i sådana mängder att man kan slösa med dem i den utsträckning man vill, så måste man spara och planera. Det är samma sak när man inte har ork i sådana mängder att den räcker till precis allt man vill göra. En familjemiddag som den idag är väldigt trevlig och jag tycker (oftast) att det är värt att slösa en del av min ork på, men trots att jag tycker om allihop och trots att jag känner att jag får något i utbyte av det, så blir jag trött. TRÖTT. Helt slut i huv'et. Det är mycket troligt att jag kommer att vara trött i morgon oxå, att jag kommer att vilja och behöva vara för mig själv. När G och B varit här, för knappt 2 månader sedan, så kände jag mig dränerad utan att ha fått något i utbyte. Det låter krasst, men det är enda sättet jag kan uttrycka det på. Vi har blivit bjudna till dem nästa lördag, men jag har redan sagt till Pär att jag inte vill. "Jag får inte ut något av att umgås med dem." förklarade jag. Han tycker inte att man måste få ut något jämt, men just för att jag inte har obegränsat med psykisk ork, så måste jag ransonera - jag måste välja vem jag ska slösa min ork på eftersom jag inte kan vara säker på hur jag återhämtar mig efteråt. Det är inget som kommer av att jag "känner efter för mycket". Det här är fakta för mig. 

2 anledningar till att det blev stavgång i stället för gummiband: de stinkande träningshandskarna kommer att returneras och jag hade beställt nya, men de skulle inte hinna komma eftersom vi numera sällan får post före klockan 15 (vad håller posten på med?!) och så lovade SMHI samma fantastiska väder som igår och det ville jag ta vara på. Jag kom iväg kvart i 10 och då låg frosten kvar. Det är möjligt att det har varit frost tidigare, men det var min första frost. Det blev 75 minuter och det var underbart! Mot slutet stötte på jag ett vägarbete där en grävskopa sträckte sig över hela vägen och det myllrade av gubbar i gula västar, så jag svängde av. Det blev varken längre eller kortare, men jag fick några nasty (jag gillar det ordet och det ska uttalas som "näääästi") backar som jag undviker så ofta jag kan inte hade planerat för. Stavgång är lurigt. Jag blir inte trött och tung i benen som jag blir vid en vanlig promenad, men när jag kommer hem och ställer undan stavarna - pow! - blir jag så trött i benen att jag knappt kan stå. Det är så skönt!

Som natt och dag! Den här dagen har varit så mycket bättre på alla sätt att skillnaden nästan är löjlig. Jag sov hyfsat och solen har strålat och jag har varit ute (70 minuter med stavarna) och jag har köpt hem det jag var så sjukt sugen på igår, men idag har jag inte haft samma hungerkänslor eller sug. Igår tröstade jag mig med att den sortens dagar oftast kommer en i taget och den här gången fick jag rätt, men det fanns ett korn av oro för att det kunde var början på en dålig period. Det där vidriga året 2011/2012 var fyllt av den ena ångestladdade skitdagen efter den andra och jag slutade hoppas på att någonsin få en så bra dag som jag har haft idag. Det finns 2 saker som har lärt mig att vara taxam för vardagen och det är min sjukdom och tacksamhetsdagboken.

Stavgång som sagt och nu har temperaturen sjunkit igen efter många blåsiga och kusligt milda dagar och jag hade vinterjackan och de nya kängorna. Skorna är sköna! Jag köpte en tajt storlek för jag har blivit så trött på att skor töjer sig och sedan flaxar runt foten och allt vad stöd heter försvinner helt och de nya sitter så precis att jag inte får i mina vanliga ullstrumpor (bokstavligen ullstrumpor) utan att foten domnar efter ett tag, men med en tunn socka går det bra. Kanske inte det smartaste när det gäller vinterskor, men jag blir trött på att vara förnuftig jämt. De ger stukfoten ett bra stöd och hälsporren verkar inte heller ha något att klaga på. Själva promenaden som sådan var kanske inte någon höjdare för jag kände mig trött i armarna och jag stakade mig fram flera gånger. 

Den nya vattenkokaren har anlänt snabbt som 17 som vanligt när det gäller Tretti.se och den fungerar och den är snygg.

Det lyser blått i fönstret när den kokar vattnet och det var så himla läckert att jag var tvungen att släcka i taket och bara titta.

Påminner om en lavalampa faktiskt. De små, små bubblorna som virvlade runt där inne fick mig att tänka på ett akvarium. Kanske för elektriska ålar?

PMS är ett jävla otyg som jag har levt med i 35 år och jag börjar längta efter klimakteriet, som i och för sig kan vara ett helvete för sig, men jag är så satans trött på det här!! De 2 senaste åren, ungefär, har förändringar inträffat som gör att varje månad känns som rysk hormonroulett. Tidigare blev jag alltid deppig (utöver mina vanliga depressioner vill säga), jag fick alltid ett sjukt chokladsug och jag fick alltid städmani. Numera får jag byta ut "alltid" mot "ibland" och så kan jag lägga till ökad ångest ibland och ökade hungerkänslor ibland, men naturligtvis gäller den ökade hungern inte hälsosam mat för det vore för mycket begärt. Ibland får jag ont i samband med ägglossning och ibland blir kroppen uppblåst som en Michelingubbe. Ofta blir jag så lättirriterad att jag borde sitta i karantän. Det finns ett delmoment i PMS-karusellen som faktiskt har blivit bättre med stigande ålder: jag blir aldrig så deppig att jag får självmordstankar. Det hänger numera endast ihop med den kroniska depressionen. Ålrajt! Så när det drar ihop sig var tredje vecka vet jag aldrig vilken kombination som står på tur. Det är inte den sortens spänning jag tycker om. 

Idag har det varit en skitdag som egentligen började igår kväll i och med att Zolpidemen inte verkade ha effekt. Jag lyssnade på bok och spelade och väntade på att, i vanlig ordning, nästan somna ifrån allt runt midnatt och då gå och lägga mig. Igår satt jag där och tiden gick och när jag kollade klockan var den halv 2 och jag var inte trött. Jag fortsatte att lyssna på boken i sängen, men det gick inte mycket bättre. Jag somnade efter 2 och väcktes av mobillarmet klockan 8. När jag hade bytt om för att promenera såg jag att det regnade ute och blåste, så jag bytte tillbaka. Trött, frusen, huvudvärk, HUNGRIG och SUGEN och såååå uttrååååååååkad!!! Det är inte ofta jag har tråkigt, men idag har jag haft mördande tråkigt. Ångest som hållit sig i bakgrunden, redo att stiga fram i ljuset och sätta pricken över i:et. Min tröst är att det ska bli bättre väder i morgon och att jag kan förlägga min promenad så att den avslutas på Konsum där jag ska köpa Cola, Änglamarks Sourcream Onion-chips och Polly med smak av Ahlgrens bilar. Det är snart dags att ta Zolpidemen och då vet jag att den här skitdagen är slut.

Ett flåsigt pass med gummibanden. Flåsigt, men inte tungt, bara skönt. Tyvärr, lade Spotify av utan förvarning. En låt tog slut, men sedan började inte nästa. Det hördes inget i alla fall. Jag blev lite distraherad, men gjorde färdigt styrkedelen och lyssnade på boken medan jag stretchade.

Jag har köpt nya träningshandskar från Kosttillskott.se, men de luktar otrevligt. Gummiaktigt fast de är av skinn, mocka och tyg. Jag provade att tvätta de enligt tvättinstruktionen, men det hjälpte inte, så jag ska mäjla och fråga om jag kan få byta dem mot en annan modell.

Elin mms:ade den här till mig och det är något att se fram emot tycker både hon och jag!

Det känns som om en förkylning ligger och lurar och det påverkade dagens gummipass som gick så där. Halvdant. Inte den rätta orken. 

Det blåser så in i -------! Enligt SMHI-appen slår det om igen och nästa vecka kommer det att bli runt 15 grader. Vad fan e det här?! Jag får ta fram sommarjackan igen. Sommarjacka i slutet av oktober - vädret är ur led.