Inlägg publicerade under kategorin LCHF

Av Ewa - 20 juni 2009 21:26

"Heja, Pettsson   Ewa, du är bäst!

Städar bättre än en häst"


Sagt av katten Findus.



Dra mig baklänges vad jag har städat och fejat och gnott idag! 6 timmar tog det uppdelat i 2 stycken 3 timmarspass. Så här rent har vi inte haft det sedan vi flyttade in i lägenheten för 10 år sedan! Köket allena upptog det första 3 timmarspasset. Alla golv är skurade och det är så skönt att gå barfota då. :-)  Marsvinen har fått prova på det hårda livet som de flesta marsvin nog lever. De fick nämligen inte komma ut förrän framåt 15-tiden och då tog det ett tag innan de fattade att burdörren var borta.


Jag stekte 5 skivor falukorv och gjorde äggröra på 2 ägg till det och det utgjorde min lunch. Det var gott och det mättade kanonbra. Den här veckan har jag inte ätit en endaste brödsmula, inget ris och ingen pasta. Färskpotatisen är svår att motstå, men det har inte varit några större mängder. Sockret är svårare att komma undan och jag har ätit godis, så gott som varje dag, men jag känner att suget minskar ordentligt. Det är något på gång i kroppen - det känns! Jag tänkte på det medan jag gnodde omkring med rengöringsmedel och trasor för jag var inte alls trött på samma sätt. Det var först när jag tog det allra sista i hallen som tröttheten kom, men jag hade inte ont i vare sig knäna eller ryggen (handen kommer att protestera högljutt i någon dag). Efter middagen duschade jag och gjorde te och sedan såg vi en film och det var ljuvligt att sjunka ned i soffan och jag trodde nog inte att jag skulle komma ur den något mer idag, men när filmen var slut, så kände jag mig lagom utvilad igen och jag HAR INTE ONT mer än i handen. Det är absolut LKHF-maten som har börjat göra sitt för i och med renoveringen och allt regn, så har jag inte tränat någonting. Fantasktiskt!


Jag kommer inte att läsa färdigt "Den andra systern Boleyn". Den höll inte för ett läsuppehåll på en vecka; jag har hållit på för länge och den är inte längre intressant. Nu ska jag i stället se vad Jonas Gardell har att säga om Gud.


I morgon ska Elin och jag shoppa.


Fridens.

Av Ewa - 15 juni 2009 10:52

Första morgonen då jag försökte svälja mina mediciner med vatten. Isch! Det gick nästan inte. Jag fick kväljningar. Jag svalde de flesta med hjälp av te....


Fridens.

Av Ewa - 4 juni 2009 12:22

Jag är trött och känner mig förkyld. :-(

Blåsorna på hälarna är mest torrt skinn nu, men fortfarande lätt ömma. Elizabeth Ardens 8 hour-salva, som jag fick av Engeln, hade ingen mirakulös effekt över natten, men jag får prova igen.

Igår var det soligt och Målarmännen var här hela långa dagen. Idag regnar det igen.

Hjärnan har lagt av eller blivit tillfälligt förslöad för jag kan inte ta in skriven text. Jag orkar inte koncentrera mig. Antingen skummar jag igenom och fattar noll av innehållet eller så läser jag ordentligt och då tar det flera timmar. Film och CD-böcker fungerar bäst just nu.


När jag läste Gustav Segerströms kommentar igår, så fattade jag först inte vad det handlade om (den avstängda hjärnan...). Sedan blev jag glatt överraskad. Efter det kom misstänksam skepsis. "Om jag verkligen kontaktar honom, som han föreslår, så vet han förmodligen inte vad jag menar och det där med gratismedlemskap....ha!" Jag letade upp web-sidan och den såg tillräckligt seriös ut för att jag skulle våga skriva. Jag har fått svar! Jag har fått mitt medlemskap alldeles gratis! Jag har skrivit ut första kursbrevet och sedan tog det STOPP. En av delarna i kursbrevet handlar som alltid om mental förberedelse. Suck. Jag har precis vant mig mentalt vid att sluta kämpa med vikten och nu ska jag alltså ställa om mig igen. "Eftersom jag faktiskt blev medlem gratis och därmed inte har lagt ut några som helst kronor på detta, så har jag inte DET tvånget hängande över mig om att jag MÅSTE genomföra detta!" Så snart jag hade tänkt den tanken, så skämdes jag..... Mitt samvete och min moral säger mig att om jag faktiskt har tackat ja, gratis eller ej, så är jag skyldig att göra ett försök! Jag kom på att jag kan dra igång omställningen när jag blir ensam hemma om en dryg månad då Elin och Pär är på Öland. Då kan jag kanske klara av falukorv och äggröra till frukost OCH slippa de skeptiska suckarna och de himlande ögonen som Pär för med sig. "2 dl grädde i maten - HERREGUD!!"


Man KAN må bra trots övervikt - både fysiskt och psykiskt.

Jag vill egentligen inte vara överviktig.

Jag orkar inte kämpa.

Jag vill koncentrera mig på något annat i stället för vad, när och hur jag ska äta för det är så fruktansvärt ointressant!

Det är som med självmordsförsöken; jag ville egentligen inte dö. Jag ville bara ha en snabb lösning på hur jag skulle slippa må så satans dåligt.

Jag vill egentligen inte vara tjock, men det tar så lång tid och det krävs så mycket för att gå ned i vikt att jag inte vet om jag orkar en gång till.


Jag ger mig själv en månad av mental förberedelse.

Tack!


Fridens.

Av Ewa - 15 mars 2009 16:08

Min övervikt ÄR ett känsligt ämne. Det har varit så länge och kommer att så förbli tills jag har löst problemet ELLER börjar trivas med mig själv som jag är. När Pär och jag kommer in på detta ämne, så slutar det 9 gånger av 10 med att jag blir arg och ledsen.


Vi promenerade idag och kom in på det här med vilken metod som egentligen fungerar. En blog-vän har lyckats gå ned dryga 21 kg på 9 veckor med hjälp av Xtravaganza-metoden. Vilken otrolig känsla att bli av med så mycket dödvikt oavsett metod!! Pär är övertygad om att ALLT skulle bli  mycket bättre om jag gick ned i vikt. Skitsnack! Jag svarade att jag skulle kunna klaga över ont i knäna utan att behöva ha dåligt samvete över att jag vet att övervikten är en av orsakerna till värken. Den gången som jag gick ned dryga 12 kg, så blev INTE allt mycket bättre. JA - jag orkade med lite mer. JA - jag mådde bra av att kunna köpa kläder i mindre storlekar. JA- jag mådde bra av att kunna stoltsera med att ha lyckats. NEJ - jag mådde INTE bättre i grunden dvs det psykiska. NEJ - det blev inte bättre mellan Pär och mig för att jag fick mer ork. NEJ - jag fick inte mer livslust för att jag vägde mindre.


Jag sa att jag har tröttnat på att hela tiden känna krav på att gå ned i vikt både från Pär och från mig själv. "Jag har tröttnat. Nu tänker jag bara försöka hålla vikten i schack." Pär vill att jag går ned i vikt I FÖRSTA HAND av hälsoskäl. JAG vill gå ned i vikt därför att det är attraktivare, därför att jag vill kunna välja mer när jag köper kläder och jag kanske BLIR intresserad av kläder igen. Hälsoaspekten är en bonus, men inte ett mål. Hur många överviktiga vill gå ned i vikt I FÖRSTA HAND för hälsans skull????


Elin accepterar mig som jag är med extra kilon och dåligt humör och det är otroligt generöst av henne med tanke på att hon är i en oerhört kräsen ålder så att säga (men jag får inte se ut hur som helst om vi är ute tillsammans ;-)  ). Det här KÄNNER jag när jag är tillsammans med henne och faktum är att jag är mer avslappnad och mer mig själv tillsammans med henne än med någon annan människa inklusive Pär. När blev det så? Pär har alltid varit min absolut bäste vän, men de senaste åren har det övergått i att jag kommer på mig själv med att inte berätta allt, att smussla med godis och att inte kunna äta som jag vill utan att samtidigt undra om han tänker på att jag äter ris fast det inte ingår i LKHF. Om jag känner för att frossa i choklad när jag är med Elin, så hakar hon kanske på utan kommentarer. Om jag säger att jag väljer att inte frossa i choklad, så accepterar hon utan kommentarer. Det känns inte som att Pär stöttar mig när jag försöker anpassa mig till LKHF. Han har inte läst någon av böckerna som jag har och när jag letar recept i någon av specilkokböckerna och nämner hur mycket grädde det ska vara, så svarar han ofta "Herregud!". Han insisterar på att kalorierna som går in måste matchas med kalorierna som försvinner för att man inte ska gå upp i vikt och naturligtvis är det så! Det håller till och med jag med om och det gäller för vilken metod man än väljer. Däremot känner jag inte att han stöttar mig i MITT val av metod. Om jag skulle gå över till Viktväktarna med alla kolhydrater, lättprodukter och vansinnigt points-räknande, så skulle jag känna hans stöd eftersom han minns att jag har gått ned i vikt på det viset. Med LKHF har jag dragit på mig 2 kg och sedan stannat av och eftersom jag inte kan påvisa synbara tecken på viktnedgång, så räknas inte resten heller. Med resten menar jag att matlagning har blivit liiiite roligare, maten är godare, det känns naturligare och rejälare, jag är mätt på ett annat sätt och sötsuget är mycket mindre. Det här är ingenting som SYNS eller som kan MÄTAS och kan därför inte godtas som anledningar att fortsätta. Än så länge lever jag inte renlärigt enligt LKHF, men jag har det som mål. Jag har på sätt och vis börjat om IGEN och det första som har försvunnit är bröd och pasta. Det är förvånansvärt lätt att avstå från mackor och pasta är inte så gott när jag vet att jag snart är hungrig igen.


Jag har promenerat mycket de senaste månaderna och det är MBT-skornas förtjänst eftersom jag inte får ont efteråt och eftersom det KÄNNS att musklerna utnyttjas mer och bättre. Det här visar inte en minskning när jag står på vågen, men om jag mätte mig, så skulle nog måttbandet visa att en eller ett par centimeter har förvunnit runt höfterna för de känns fastare. I den LKHF-bok som jag fick när jag fyllde år, så rekommenderas ett annat sätt än BMI för att hålla koll på vikten. WHTR som betyder Weight to HeighT Ratio där man mäter runt magen vid naveln och delar det måttet med sin längd i centimeter. Det allmänna målet är 0,5 eller mindre. BMI tar ingen hänsyn till ökande muskelmassa och kan visa att en muskelknutte med ytterst lite kroppsfett är överviktig. "Vikten säger inte så mycket om hur du mår, bara om vilket tryck du utövar på jordskorpan och det är inte intressant alls faktiskt." skriver Lars-Erik Litsfeldt.


När jag kom hem från det första SATS-passet i den senaste nystarten och sa att jag hade ovanligt ont i knäna, så frågade Pär varför jag hade ont "....den här gången då?". Det var för att jag äntligen hade kommit igång med träningen igen. Den Ironiska Smärtan som går över med vila. Han är alltid lika skeptisk när jag svarar så trots att det var dr Alber som förklarade sammanhanget för mig. Förmodligen skulle jag inte få lika ont om jag inte vägde så mycket, eller vad säger du Pär?


Det är möjligt att Pär känner sig påhoppad och utpekad när han läser detta, men det är honom jag har problem med just nu och jag kan inte skriva om det här i allmänna ordalag som inte pekar ut någon. Det är lättare för mig att skriva än att försöka diskutera med honom. Om du känner dig utpekad, Pär, så skriv en kommentar som jag kan publicera.


Fridens.


Av Ewa - 10 mars 2009 17:24

......1990 tog viktökningen fart på allvar för Sveriges befolkning. Nyckelhålsmärkningen infördes 1989....


........förekomsten av typ 2-diabetes har tredubblats sedan 1990.


.......den animaliska fettkonsumtionen i Japan har fördubblats sedan andra världskriget. Under samma tid har antalet hjärtinfarkter minskat.


.......när du äter få sockerkedjor och i stället mycket fett, så överlåter du åt hormonerna att ta hand om din viktkorrigering - du kan i princip sluta bekymra dig om hur mycket du äter.


.......viktökningen har de senaste åren avstannat något. Enligt statistiken har vi börjat äta mindre spannmålsprodukter (sockerkedjor) och mer fett.


Ur "Ät fet mat" av Lars-Erik Litsfeldt (en bok som jag fick i födelsedagspresent).


Fridens.

Av Ewa - 20 februari 2009 16:28

Träning/motion. Att röra på sig är minst lika viktigt som vad man äter och ju mer vikt man vill bli av med, desto större betydelse får det. Jag själv har så pass mycket övervikt att jag inte kan äta bort den, så att säga utan jag MÅSTE träna oxå. Som tur är tycker jag om att träna.


Det jag tycker är absolut nödvändigt när det gäller träning är att det ska  vara ROLIGT för annars är det dödsdömt från början. När det är roligt, så är det lättare att tycka om att röra sig över huvud taget. När det känns som ett nödvändigt ont, så blir det snabbt plågsamt och att behålla motivationen under så'na förhållanden är omöjligt.


När jag gick i skolan, så hade jag ingenting emot gymnastiklektionerna bortsett från ren redskapsgymnstik (isch!). Jag har dansat jazzdans och jag har tränat med gummiband. En period använde jag ett redskap som jag klämde fast mellan låren med en T-formad stång att arbeta mot och med gummiband som motstånd. Jag har satt ihop egna träningsprogram som jag har kört till musik. Däremot har jag aldrig, förutom jazzdansen i gymnasiet, tränat med "Friskis & Svettis" och liknande för jag avskyr flockträning. Jag är en tränande ensamvarg. Yyyyyyll!!! Jag har aldrig tyckt om att springa. Jag kommer aldrig att lära mig tycka om det. Det är det mest tråkiga och plågsamma man kan utsätta sig för. Att springa med en kompis och samtidigt prata är ingen vits för om hastigheten inte är större än att du kan föra ett samtal, så springer du inte tillräckligt fort. Varför i hela friden springa när man kan gå??? Promenader i rask takt med MBT-skor och styrketräning är de sorters träning som jag inte tröttnar på.


Jag letar efter samma magiska recept som jag letar efter när det gäller kosthållning: jag vill hitta ett sätt att träna som hjälper mig att gå ned i vikt, som är roligt och som känns rimligt att fortsätta med. Att promenera 1 timme varje morgon och 1 timme varje kväll dag efter dag efter dag medan man går ned i vikt kanske fungerar, men är det någonting som jag skulle kunna fortsätta med även när målvikten är nådd? Nope! Att gå till gymmet 7 dagar i veckan och springa på löpbandet och sedan köra styrketräning kanske skulle hjälpa mig att nå målvikten, men skulle jag orka fortsätta så? Nope! Att nöta rumpan på en motionscykel 1 timme varje dag och sedan göra situps, armhävningar mm låter inte bara tråkigt utan även omöjligt att upprätthålla. Det är nödvändigt att hitta en träningsform som man har lust att fortsätta med även när målvikten är nådd för det är, som jag skrev tidigare, lättare att gå ned i vikt än att behålla den.


När jag skriver om träning, så är det enbart på vardagsmotionärsnivå och är man vardagsmotionär, så kommer det, förr eller senare ett tillfälle när träningen avbryts pga förkylning, stukad fot, magsjuka o.dy Om man då har hittat ett sätt att träna som är roligt och njutningsfyllt, så är det inga problem att komma tillbaka. Kondition är en färskvara och man är aldrig i bättre form än den senaste raska promenaden. Det kan vara motigt att komma tillbaka oavsett anledningen till uppehållet, men jag brukar trösta mig med att jag får tillbaka flåset fortare jämfört med hur det var när jag började att träna. Det blir inte som att börja om HELT från början.


Det är med träning som med så mycket annat att det är bättre med lite och ofta än med ett blodsmakande träningspass varannan vecka. Det här kämpar jag med eftersom jag har svårt att kompromissa. För mig blir det lätt att om jag inte orkar promenera i 4 timmar, så är det lika bra att ligga kvar i soffan i stället för att vara ute i 30 minuter. Allt eller inget! Därför räknar jag det som träning även om promenaden inte blev längre än en kvart för det ÄR bättre än att ligga kvar i soffan.


Fridens.



Av Ewa - 19 februari 2009 09:37

Det är lättare att gå ned i vikt än att sedan hålla vikten. Det tror jag på. Med hjälp av Viktväktarna gick jag ned 12 kg ungefär 5 månader. När jag inte orkade fortsätta, så smööööög sig kilona på igen.


Jag fick remiss till vårdecentralens dietist som arbetade enligt MMM-metoden (mat, motion och medicin) och jag hoppades få hjälp med det faktum att jag är övertygad om att min mångåriga medicinering påverkar kroppen negativt och då menar jag annat än rena biverkningar. Min husläkare skrev en remiss där hon betonade att jag ville reda ut det här med mediciner. Jag satt hos dietisten i mer än en timme, men hon tog ALDRIG upp medicinfrågan. Metoden hade kanske fungerat, men jag tyckte att dietisten var hemsk och att ha henne hängande över mig gav mig mardrömmar.


I en tidning läste jag en notis om personlig tränare på nätet/distans. Jag blev medlem och skrev en del om mig själv. Bl.a förklarade jag att jag är ointresserad av mat och jag tycker inte om att laga mat och jag hade förstått att denne personliga tränare hade möjlighet att anpassa kosten efter mina behov. Det första förslaget på hur jag skulle äta innehöll MASSOR av petiga ingredienser t.ex endast äggvita och så skulle jag äta lagad frukost, lunch och middag + mellanmål. Det kändes inte det minsta anpassat. Adjö.


Det kändes som om jag kröp till korset när jag beslöt att ge Viktväktarna en chans till. Jag höll ut i en vecka. Jag var konstant hungrig och blev tokig av att hela tiden räkna points. Konstlat!


I nuläget väger jag 2 kg mer än jag gjorde när jag startade den första Viktväktarkuren. En kort-kort period ökade jag med ytterligare 2 kg, men de blev jag snabbt av med.


I somras blev jag intresserad av LKHF-dieten. Ta bort kolhydraterna och ät mer naturligt fett. Mina försök har varit varierande i motivation och koncentration.


Det största hindret är fortfarande mitt ointresse för mat. Den otäcka dietisten frågade hur det kom sig att jag var tjock om jag inte tyckte om mat. Hon fick aldrig möjlighet att hjälpa mig att ta reda på det. Hur kommer det sig då att jag ÄR tjock när jag är ointresserad av mat? Det är inte så konstigt när jag tänker efter (för tänker, DET gör jag!). Eftersom jag inte tycker om att vare sig laga eller äta mat, så vill jag göra hela proceduren så enkel och så kortvarig som möjligt. Om det ska bli så enkelt och så kortvarigt som möjligt, så blir resultatet att jag undviker planerade måltider med lagad mat gjord på ordentliga råvaror utan i stället väljer youghurt, mackor och färdiglagad mat. DÄRFÖR är jag tjock fast jag inte gillar mat.


En blog-vän går ned i vikt med hjälp av Xtravaganza-metoden som, kortfattat, går ut på pulver och omprogrammering av sig själv i förhållande till mat och att äta. I mina öron låter det helt vansinnigt frånsett omprogrammeringen. Att leva på pulverdrycker i flera månader och ändå upprätthålla fysisk aktivitet för att inte muskelmassan ska försvinna verkar MINST SAGT konstlat. Oavsett omprogrammering, vad händer när man sedan ska börja äta som vanligt igen? Det måste vara svårare än någonsin att behålla viktminskningen. Konstlat!!


Man kan oxå bestämma vad man ska äta och sedan räkna ut hur många steg man ska gå för att det man stoppar i sig ska vara i proportion till det man gör av med. Stegräknare behövs. Grundidén är självklar och så enkel att det är svårt att genomföra: du måste göra dig av med lika mycket som du stoppar i dig. Kan det resultera i att man äter mindre och mindre för att slippa knata omkring halva natten i ett försök att få ihop rätt antal steg? Konstlat!! Jag kommer inte överens med stegräknare....


Jag vill äta kakan men ändå ha den kvar, så till vida att jag vill hitta ETT SÄTT ATT LEVA och inte en METOD där jag behöver tänka så lite som möjligt på hur och vad jag ska äta.


LKHF-dieten är den som hittills har känts MINST KONSTLAD. Jag äter mat som är enkel, men smakar mycket och håller mig mätt länge tack vare att jag får i mig mer naturligt fett respektive att de luriga kolhydraterna är borta. Det spelar ingen som helst roll vilken kostväg man väljer att följa för socker (kakor, godis, läsk) och konstgjorda fetter (chips, lättmargariner) är inte bra för kroppen SAMT att jag måste göra mig av med minst lika mycket som jag stoppar i mig.


Jag har ätit enligt LKHF i ungefär ett halvår. Jag har INTE ätit strikt enligt LKHF och det är därför jag inte går ned i vikt. Däremot har jag INTE gått upp i vikt trots att jag äter riktigt smör, fet ost, fet youghurt och dricker röd mjölk. Jag tycker om att träna och det är där jag får lägga tyngdpunkten, så länge jag inte följer LKHF mer bokstavligt. Det är INTE KONSTLAT.


Fridens.



Av Ewa - 10 februari 2009 21:26

Jag är på väg att komma igång med träningen, men kosten.... Uj, uj, uj... Jag har ingen LUST, ingen ORK, ingen MOTIVATION och heller ingen förmåga att bara BESTÄMMA mig för att få ordning på matvanorna. Jag går inte upp i vikt, men jag går inte ned heller. Jag VET att jag både trivs och mår bra av att strama till alltihop och nu måste jag hitta tillbaka till den där Positiva Må-Bra-Känslan. Därför ska jag göra en klassiker dvs "Jag börjar på måndag!".


Fridens.

Presentation


Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

1 av 3

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6
7
8
9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20
21
22 23 24 25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Länkar

Anti-spam

Besöksstatistik

Sök i bloggen

RSS

Jag är isbjörns-fadder

Jag är panda-fadder

Jag är tiger-fadder


Skapa flashcards