Det sista tandläkarbesöket för i år och för första gången fick jag komma in i tid, på minuten. Ironi på hög nivå. Besöket blev kort då det bara var koll av bettskenan och eftersom jag inte upplever några som helst problem med den, så fanns det inte mycket att säga. Hon såg att jag egentligen kommer att kallas av tandläkare MF nästa gång, men jag bad att få byta till henne, DJ eftersom hon känner mina tänder vid det här laget. Jag tycker inte att MF var mycket att hänga i julgranen då jag kom dit med min spräckta tand och det enda hon kunde säga var att den kommer att gå sönder, men inte när eller vad jag skulle göra åt tandvärken. Nu kommer jag att bli kallad för vanlig kontroll i juli nästa år och jag hoppas slippa se DJ och hennes trevliga sköterska innan dess.   

Efter tandläkaren promenerade jag runt Flaten. Det var 5 minusgrader, helt stilla och solen bröt igenom molntäcket. Det var ljuvligt! Ljuvligt med fysisk aktivitet, ljuvligt att komma hemifrån (Pär var hemma idag, så Elin var inte ensam) och ljuvligt att få vara själv. Jag fotade Flaten med mobilen och jag hoppas att dimman över den is- och snötäckta sjön syns för det var läckert. Sammanlagt 95 minuter.

Vinterdimma över Flaten.

Elin mötte mig vid Konsum. Jag tänkte utnyttja erbjudandet om att få prova Änglamarks tvättmedel, men jag hade mina misstankar om att det skulle bli så att när jag kom till kassan och meddelade att jag minsann inte skulle behöva betala och med en hälsning från Ulle, så skulle det visa sig att personalen inte hade en susning om det hela och att det inte skulle gå att kontakta chefen, men mina misstankar kom på skam. Jag frågade en av de anställda ifall Ulle arbetade idag och fick veta att hon stod i fiskdisken, så då gick vi dit. Jag hade ändå tänkt att köpa färsk röding till middagen. När det blev min tur, så presenterade jag mig och det visade sig att hon hade skrivit alltihop på en lapp som hon hade för avsikt att lämna till personalen, men nu kunde hon hjälpa mig personligen i stället. De som arbetar där känner förmodligen igen både Elin och mig, men nu vet de även vad jag heter och eftersom jag envisas med att ha en illande röd jacka, så kommer jag inte att kunna smyga mig in och ut i fortsättningen......  Det finns finns både fördelar och nackdelar med små butiker.

Halv-fridens.   

Vi tar en dag i taget. Elin vill inte prata om det som har hänt med andra än Pär och mig, inte ens med farmor och farfar, så jag kommer inte att skriva mer om det. Även jag har en gräns trots att jag har valt att vara väldigt öppen i min blog, men jag kan i alla fall säga att det blev en vändpunkt. Försiktig optimism. Varbölden är spräckt och läkningen kan börja.

Det finns en bok med titeln "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Pär har den, Elin har läst den, men inte jag. Jag skulle vilja ändra titeln till "Jag vill inte dö, men jag orkar inte må så här längre" för när man tar livet av sig pga depression, så är det det som det handlar om. Behandling för depression utgörs av terapi och/eller medicinering och i de fall som behandlingen har effekt, så handlar det ändå om minst 2 månader innan den märks. När det gäller medicinering, så kommer biverkningarna oftast först och då mår man ännu sämre och då gäller det att härda ut, att inte avbryta behandlingen. Det är inte som att ta en Ipren där effekten kan dröja 30 minuter som mest. Den som tycker att självmord är skamligt eller fegt ska hålla den åsikten för sig själv. Om man inte har varit deprimerad själv - och här räcker det inte med att vara anhörig, att stå bredvd - så har man ingen rätt att ha en åsikt. Om man inte har upplevt den förlamande känsla av hopplöshet, en hopplöshet som faktiskt kan göra fysiskt ont, så har man ingen rätt att ha en åsikt om hur man ska hantera det. Det är inte själviskt att inte vilja må dåligt!

Halv-fridens.