Idag var det upp i ottan för mig vilket är halv 8. Det var dax att åka till Rosie och förkorta håret igen. Årets sista besök och när jag bokade dagens tid vid förra besöket, i oktober, så var det inte alls lika lätt att välja och vraka som det brukar. Veckan innan jul är ruschig för henne, men så är hon ju en särdeles duktig frisör och go människa!

Blötsnön har lagt sig som en trist och kall filt över allt. Den trycker ned den torra och fina snön och gör att allting bara blir halt slask. Här i Rönninge är det hyfsat ändå, men inne i Stockholm, där Rosie håller till, är det urtrist. Vattenpölar och halvisiga trottarer som man inte fick gå på eftersom det var risk för snöras från taken. Det är alltid lika skönt att komma hem igen!

När jag kommer till Östermalmstorgs t-bana, så brukar jag gå rakt fram från spärren sett för att komma upp på rätt gata. Snett till vänster efter spärren ligger en Pressbyrå. Jag brukar ofta gå in där och köpa en drickyoughurt efter att ha varit hos Rosie, men idag hade jag gott om tid på mig, så jag tänkte att jag kunde klara av inköpet före Rosie. När jag kom ut därifrån, så gick jag åt höger och fortsatte gången fram och fick syn på en ingång till Åhléns som jag inte har sett förr och ett kafé som oxå var nytt och när jag kommer fram till rulltrappan, så får jag svänga till höger vilket jag inte brukar göra. Dessutom såg alla väggar annorlunda ut. "Jösses, vad de har hunnit med sedan jag var här förra gången! Det är ju helt nytt!" tänkte jag. Det slog mig inte att jag hade gått fel förrän jag kom upp och ut och såg Saluhallarna. Frågan var hur pass fel jag hade gått? Nedför trappan, tillbaka genom gången och förbi kafét och ingången till Åhléns och där var Pressbyrån igen och då förstod jag hur fel jag var vilket inte var så farligt. När jag kom ut från Pressbyrån skulle jag ha gått till vänster. Det är vid så'na här tillfällen som jag märker av att det har varit tuffa tider för när jag mår bra och inte är så sliten som jag är nu och när hjärnan inte känns som puré, så är avvikelser från rutinerna inga som helst problem.

Känslan av att ha puré i stället för en solid hjärna kom tillbaka när jag var dum nog att svara i mobilen. Det var ett okänt nummer. Ett 501-nummer. När jag ser ett så'nt nummer i den vanliga telefonen, så svarar jag inte för jag vet att det är en försäljare, så varför i all världen svarade jag nu då? Puréhjärna! Han ringde från ICA-banken. I somras skaffade jag mig ett ICA-kort för att det kan vara bra att ha. Jag satte in 700 kr i slutet av juli och har fortfarande 139 kr kvar vilket visar på att jag inte handlar där så ofta eller mycket, men det kan vara bra att ha. Försäljaren tyckte att jag behövde en olycksfallsförsäkring. Jösses, vad han gick igång och argumenterade! Jag brukar kunna avbryta försäljarsvadan, men idag är det just ingenting som fungerar, så jag lyssnade och sa "Ok" och "Jaha" med jämna mellanrum medan jag vankade fram och tillbaka i vardagsrummet och tänkte på annat. Även om jag alltid har som mål att den här sortens samtal ska bli så korta som möjligt, så gör jag mitt bästa för att inte bli otrevlig för det vinner jag inte någonting på. Jag hade kunnat lägga på oxå, men det var som jag bortförklarade mig för Elin efteråt: "Det är bara att följa med lavinen och så säga ifrån när den har stannat." Det ger mig en barnslig tillfredsställelse när jag får möjlighet att kväsa en telefonförsäljare och den tillfredsställelsen fick jag - gud ske lov - den här gången.

"ICA vill ju inte att du ska bli en missnöjd kund, så att det leder till att du handlar på Coop i stället" fjäskade han på med.

"Jag är redan kund hos Coop" svarade jag. "Vi handlar huvudsakligen där och jag har bara ICA-kortet som en sorts reserv."

"Jahaaaa..... Ok, du har kanske inte en affär i närheten då?"

"Jodå, jag har en affär inom promenadavstånd."

Han blev tyst.

Barnslig tillfredsställelse numro 1.

Mot slutet av samtalet började han babbla om att jag skulle få hem papper som jag skulle skriva under och skicka in och jag undrade vad som händer om jag läser igenom dessa papper, men ändå inte är intresserad och då svarade han att jag i så fall skulle säga ifrån där och då, så då gjorde jag det.

"Jag är inte det minsta intresserad" sa jag. "Jag har ingen som helst möjlighet att fatta den sortens beslut just nu."

"Ja, men det köper jag, ser du!" svarade han i fortsatt hurtig ton. "Det är väl julstök som tar tid så här sista veckan före jul?" Det var inte första gången han hade nämnt ordet julstök.

"Du, jag önskar verkligen att det var julstöket som hindrade mig från att fatta beslut om försäkringar!" Nu höjde jag rösten, jag var trött på honom.

"Ok, så då är det kanske tråkigare saker då........"

"Så skulle man kunna uttrycka det!"

Barnslig tillfredsställelse numro 2.

Samtalet pågick i 9 minuter och 46 sekunder. 9 minuter och 46 sekunder då jag hade kunnat göra något roligt i stället t.ex gosa med Selma. 9 minuter och 46 sekunder av försäljarens tid som inte gav någonting mer än en missnöjd och irriterad ICA-kortsinnehavare vilket var vad han ville undvika. När Elin arbetade hos JKRS, så fick hon lära sig att det handlade om att hon skulle prata så fort som möjligt i syfte att hålla kunden på plats. Det är den inställningen jag tycker är så äcklig, obehaglig. En påträngande ångvältstaktik som jag föraktar mer och mer. Telefonförsäljare, paparazzi och journalister är yrken som jag inte har den minsta respekt inför.

Jag styrketränade efter ovan nämnda telefonsamtal. Nästa styrkepass kommer att infalla på självaste julafton, så jag kommer nog att ta det nu på söndag i stället. Ingen julstämning, men det har jag börjat vänja mig vid och precis som förra året, så är svårare än någonsin att hitta stämningen. Vi är bjudna till svärisarnas julbord i vanlig ordning och antingen blir det att vi åker alla 3 eller så blir det bara Pär. Om det är så att Elin inte är i form, så kommer hon inte att lämnas ensam hemma.

Halv-fridens.