Det har gått nästan 3 dygn nu och det var nog botten som nåddes för Elin mår bättre än vad hon har gjort på flera månader. Jag börjar tro att det var nödvändigt för henne att göra det hon gjorde. Det väckte henne, det fick henne att slänga de rosa brillorna som hon har haft på sig och som har förvrängt hennes syn på Skitstöveln och idealiserat minnena av honom. Nu vet hon hur många som bryr sig om henne och nu vet hon att han inte gör det. Det är många som har frågat hur hon mår efter det som hände, men han har inte gjort det. Han blev upprörd, ja, men han har inte frågat hur hon mår. Det var nog sista spiken i kistan för hans del.

Jag kan inte tala för Pär, men personligen känner jag ingen skuld över att det gick så långt. Om utgången hade blivit en annan, så hade jag kanske känt annorlunda. Det finns ingen anledning för mig att ha dåligt samvete (mer än för att det är jag som har gett henne själva sjukdomen) för Elin och jag har kontakt. Gudarna ska veta att vi pratar! Jag avskyr naturligtvis att hon mådde så satans dåligt att det kändes som det enda alternativet, men jag är inte förvånad över att det hände. Det var en böld som var överfull av elände, ångest, hopplöshet och mindervärdeskänslor och det var tvunget att spräcka den. Som jag skrev igår: nu kan läkningen börja.

Det är inte längre självklart att hon ska träffa Skitstöveln en sista gång och jag hoppas att hon väljer att inte göra det.

Ett själsligt fridens.    

Elin och Pär har varit i Stockholm idag, promenerat och fikat och jag har fått vara för mig själv i flera timmar. Jag kan andas igen! Vi har ett fantastiskt vinterväder med bara ett par minusgrader (snön håller sig torr och fin), den allra svagaste vind (ingen yrsnö och träden fortsätter att vara snötyngda) och sol. Jag har promenerat 75 minuter och bitvis hade jag ett rackarns bra tempo.

Den här bilden är från förra lördagen.

Den här bilden tog jag på samma ställe, solen silande genom grenarna.

Det var dax för Rönninge julmarknad idag och den blir lite större för varje år. För andra året i rad, så har vi sluppit den ödesmättade stämningen som den sk. Salemsmarschen alltid förde med sig och jag undrar om inte det bidrog till den glada stämningen som rådde. Jag var där efter min promenad. En hel del folk som minglade, åt våfflor och stod i kön till bankomaten. Jag gick runt bland stånden och var nära att missa en herre som sålde halsdukar, mössor, vantar, sockor och diverse gjorda av alpacka-ull. Mitt på bordet stod ett marsvin. Det ropade på mig. Det måste ha varit därför jag valde att svänga runt och gå tillbaka en bit. Ett marsvin i naturlig storlek med päls av alpacka-ull och små ljust bruna ögon. Jag frågade hur mycket herrn i ståndet ville ha och meddelade att jag skulle fixa kontanter och sedan blev jag en av dem som stod i kön till bankomaten. Jag fick med mig marsvinet i en påse vilket gav mig lite dåligt samvete, men det var ju inte så lång väg hem. Jag funderade på namn. Det första namn som dök upp var Bosse och det var inget annat namn som kändes rätt, inget tant-namn för att passa in i den övriga flocken av damer utan Bosse. Alpacka-Bosse, vår förste marsvins-herre.

Alpacka-Bosse framifrån.

Alpacka-Bosses stiliga profil.

Det finns en mycket mysig blog som heter "Bosse och brudarna" och både Pär och jag har följt deras öden och äventyr under några år. Nu finns inte Bosse kvar längre och jag kommer att sakna honom, men han kan kanske leva vidare i Alpacka-Bosse? Jag hade nog Bosse i bakhuvudet när det namnet poppade upp först av alla.

En till vinterbild av Flaten med decembersol.

Fridens.