DN.se inledde idag en artikelserie som handlar om religion, tro och traditioner. Jag är ateist och för mig har just julen (eftersom den precis är avklarad) ingenting med Kristi födelse att göra. Det har den aldrig haft. Precis som Björn Ulvaeus som intervjuas i artikeln, växte jag upp utan religiösa ritualer. Jag är döpt för där har man inte mycket att säga till om, men jag har inga gudföräldrar och jag valde att inte konfirmera mig. Det är som BU säger: "Då är det på allvar. Då ska man verkligen bekänna sin tro.". Det var ytterst få av mina kompisar som konfirmerades därför att de ville bekänna sin tro. Det enda de trodde på var att de skulle få presenter och det var det som fick de att konfirmeras. Redan då äcklades jag av hyckleriet i det hela, men då hade jag inte orden att uttrycka det. Det kändes bara så fel. Mina äldre syskon konfirmerades, men lillasyster gjorde inte det. Mamma trodde nog på någon sorts gud, men jag har inte susning om hur pappa förhöll sig.

Till skillnad från BU, så betalar jag ingen kyrkoskatt för jag gick ur Svenska Kyrkan för 25 år sedan. Det handlar inte om att jag är snål för det rör sig om ett par kronor per år utan det handlar om principer. Jag går aldrig i kyrkan heller, vare sig på gudstjänser, julottor eller ens konserter. Kyrkan som byggnad har jag väl inte så mycket att orda om mer än att de kan vara vackra och att det råder en sorts frid där som inte kan hittas någon annan stans.

Allt som vi gick igenom när Elin var tillsammans med Skitstöveln väckte mig på ett brutalt sätt. Jag var naiv förut som trodde att det går att förena olika religiösa inriktningar, men när katoliker och protestanter (som ju ändå är förhållandevis lika varandra) inte kan hålla sams på Irland, så finns det väl inte mycket hopp för att en muslim ska kunna samsas med en svensk.

"Han tror inte på Gud eller något liv efter döden och ogillar alla former av religiös extremism. Men ateisten Björn Ulvaeus har inga problem med att det sjungs psalmer i kyrkan på skolavslutningar, och han uppskattar att sitta en stund i en kyrka och fundera över tillvarons mysterier." Det stämmer så väl in på hur jag tänker och känner. Precis som BU är jag heller inte rädd för att dö utan rädd för hur jag kommer att dö.

Fridens.    

Jag promenerade själv idag, men fy för den lede vad det var tungt!! Det var småhalt oxå. Det gick långsammare än igår och mot slutet hade jag knappt styrfart och var på väg att förlora håll-igång-värmen. Usch! Temperaturen har sjunkit från 2 plusgrader till 3 minusgrader, så nu är det nog stor-halt ute.

Jag såg 3 dokumentärer igår som var helt olika varandra. Den första delen av Olof Palme-dokumentären som även går på bio (serieversionen är något längre). Den är intressant! Olof Palme var en väldigt intressant människa både som politiker och privatperson. Det är möjligt att jag är naiv för jag kan inte begripa att han mötte så starkt hat. Starka känslor, ja, men inte hat. När man jämför honom med den sittande statsministern, så var Palme en stor människovän och hans inställning till demokrati var människovärdig vilket jag inte tycker att den längre är. På ett sätt önskar jag att jag hade fått leva i Sverige på 50- och 60-talet när allt byggdes upp och optimismen var stark och kapitalismen mindre tongivande. Jag kan fortfarande bli otroligt arg när jag tänker på att han inte fick fortsätta sitt arbete! Palme beskrevs, av motståndarna, som makthungrig, men i ett brittiskt intervjuprogram säger han att han inte strävade efter att bli statsminister för han tyckte att det var viktigare att vara en del av maskineriet. Han gick samma öde till mötes som John F Kennedy och Martin Luther King - mördad av de som var rädda för den positiva inverkan de hade. Pierre Schori var med i dokumentären och berättade om socialdemokraternas partikonvent 1969 när Palme tog över efter Ehrlander. Hans första tanke vid det tillfället var: "Jag hoppas att ingen skjuter honom nu." Visserligen dröjde det 17 år, men ändå.  

Den andra dokumentären var bara en tredjedel av den första delen om ABBA. Jag växte upp med ABBA:s musik och det finns vissa låttexter som är permanent inetsade i mitt minne. Min svägerska, som är bara 1 år äldre minns att det var fult att gilla ABBA, men det har jag inget som helst minne av. Kanske var det för att jag växte upp i o-metropolen Kiruna dit nymodigheter inte nådde med blixtens hastighet. ABBA var vansinnigt stora utomlands, större än i Sverige, men jag har faktiskt sett dem i verkligheten. Jajamänsan, på Barnens Dag när jag var.......inte ens 10 bast. Kan någon annan skryta med det?

Den tredje dokumentären var de 2 första halvtimmeslånga avsnitten av "Eighties". Ni som läser mig blog regelbundet vet att jag är helt såld, insnöad på 80-talsmusiken. Programmet innebar mest musikminnen, en nostalgitripp. Serien avhandlar ett år per avsnitt, så nästa handlar följdriktigt om 1983 och bl.a Boy George från Culture Club. Jag är ett popsnöre och det är jag stolt över!

Boy George - var han inte söt, så säg!    

Fridens.