Den fjärde stötvågen gjorde inte speciellt ont. Vissa ömma punkter, bokstavligen ömma punkter. Som omväxling fick jag rejält ont efteråt. Sjukgymnasten JO förklarade att jag inte ska tolka frånvaron av smärta som att behandlingen inte har effekt. Tvärtom. Han ökade styrkan i pulserna och även tätheten jämfört med förra gången utan att jag fick mer ont och det betyder att läkningen har börjat, att hälen blir allt mindre inflammerad och tål mer. Stötvågsbehandling is da shit!

Både igår när vi åkte bil hela vägen ut till Akalla och idag när jag åkte pendeltåg till Stockholm, så fick jag möjlighet att se de härliga färgerna på träden. Från mörkaste grönt över det gula till flammande rött. Så vackert! Jag minns att jag tyckte att förra hösten hoppade över färgspelet. Berodde det på att den sommaren var dålig jämfört med årets sommar som behöll värmen långt in i september? Hösten is da shit!

Natten till lördag hade jag svårt att somna, men det var inget jag grubblade över för jag antog att jag hade stannat uppe för länge och missat sömntåget.

Natten till igår sov jag ännu mindre, men tröstade mig med att jag skulle somna av pur trötthet nästa natt.

Natten till idag hade jag åter igen svårt att somna och har bara sovit kortare stunder fram till klockan 6 när Pär kom in och sa hejdå och kroppen sedan ansåg att den hade sovit färdigt.

Jag hade en obehagskänsla i kroppen, otydliga minnen av obehagliga drömmar.

Mörkret, tystnaden och den smygande desperationen av att inte få sova påminde mig om något.

Det var ångestminnen från hösten 2011.

Svårt att somna på kvällarna, uppstyckad sömn under nätterna och ändlösa mörka morgnar.

Varför nu?

Lyrica! Jag glömde gårdagens kvällsdos av Lyrica!

Kan det vara så enkelt? Jag hoppas det!

Så jag steg upp och nu sitter jag här och måste hålla mig vaken till halv 13 när jag ska iväg på stötvågsbehandling.

Jag får ta hjälp av de Arga Fåglarna som numera är i Rio och bråkar med lemurer eller befriar andra, ledsna fåglar.

Stockholms Universitet har ett projekt som kallas för "Korta vägen" som ska hjälpa utländska akademiker till arbete här i Sverige. Där är G med. Hon är ingenjör och kommer från Iran, ett land där kvinnor inte ens får plugga matte, än mindre arbeta som ingenjörer. Hon har varit i Sverige i ca 1 år och på en aning krokiga vägar kom hon i kontakt med Pär som är civilingejör och med i Ingenjörsförbundets mentorsprogram. Pär och G har träffats då och då sedan i våras och programmet avslutas snart och som tack för hjälpen ville G och hennes man B bjuda Pär och mig på lunch på en persisk restaurang. Lunchidén kom på tal för många veckor sedan och då sa jag tvärt nej för jag hade inte (självförtroende) lust att träffa 2 vilt främmande människor som jag dessutom måste tala på engelska med. Sedan framgick det att både G och B talar svenska. Eftersom jag kände att jag mådde allt bättre, så tänkte jag "Varför inte?". Vad kan hända? Om det visar sig att vi har svårt med samtalsämnen, så har jag inga problem med att sitta tyst och koncentrera mig på maten.

Vi skulle mötas vid restaurang Vanak i Akalla för söndaxlunch och på ren flax anlände vi samtidigt. En av mina fördomar kom på skam, en fördom modell liten som gäller restauranger i förorter. Jag har trott att de är sunkiga med halvtaskig service och allt annat än prisvärd mat, men så var inte fallet hos Vanak. Mysig, ombonad lokal med lågt i tak vilket gjorde att när det kom fler gäster, så blev inte ljudnivån olidlig. Sköna stolar och hur många restauranger har egentligen det? Trevlig personal och bra service. Maten var fantastisk och av riktigt hög kvalitét. Oxfilé på grillspett med saffransris och grillad tomat, youghurtsås med gurka och vitlök, valnöts- och granatäppelmarinerade oliver (som smakade lakrits - anis?), lammgryta (så mört att det ramlade isär och jag jämförde med den skosula som jag åt på Amazon för några veckor sedan) och persisk glass med saffran och hackade pistagenötter. Mums! För stora portioner av allt, men jag skickade vidare till Pär som har bättre aptit än vad jag har. Notering: Pär och jag talade om vad vi ville äta, men det var B som beställde allt och det var han som lade till lammgrytan och som även beslutade att vi skulle ha efterrätt.

G och B är "muslim light" och det är deras eget uttryck, men jag tycker att det stämmer bra för jämfört med Skitstöveln & Co, så gjorde de inget för att spä på mitt dåliga intryck av muslimer. Tvärtom. Båda har inställningen att om man vill bo i Sverige, så har man skyldighet att lära sig språket och att ta till sig seder och kultur. Vad är det för vits med att bosätta sig här, men ändå hålla fast vid de begränsingar som var anledningen till att man flydde hemlandet? Det känns alltid bra att prata med likasinnade, men det kändes extra bra att prata med en muslim som faktiskt tycker att det är uppåt väggarna att bygga moskéer och minareter i Sverige med svenska skattepengar för att inte tala om böneutropen.....

B har varit i Sverige längre än vad G har och hans svenska var bättre. Det tog ett tag innan jag hade vant mig och ställt in mitt lyssnande på bruten svenska, men det gick allt lättare även om jag kom på mig själv med att inte fråga så mycket som jag ville och jag undvek att börja diskutera t.ex moskébyggen. Mot slutet, när lokalen var nästan fullsatt och ljudnivån högre (plus att de höjde volymen på bakgrundsmusiken), så blev jag trött och jag gav efter för den tröttheten och slutade delta i samtalet, satt bara och lyssnade och nickade. Det blev mycket trevligare än jag hade väntat mig, men det var jobbigt och ansträngningen gav sig uttryck i huvudvärk och nackvärk.

En positiv erfarenhet av persisk mat och vettiga muslimer!

Det var tvärmulet, blåsigt och 10 grader när jag efter mycket tvekan tog med mig stavarna ut. Igår kände jag mig väldans förkyld igen och undrade hur smart det egentligen skulle vara att träna idag, men jag kunde ju alltid avbryta och vända hem igen. Det visade sig inte vara några som helst problem med orken, tvärtom, så kände jag att kondisen blir allt bättre. Jag gick Ut På Landet vilket tog 75 minuter och jag behövde aldrig pausa för att pusta bara för att torka näsan och fotgrafera.

Flaten om hösten

Jag har tvättat idag och för första gången på länge var det lite tvätt. Jag började klockan 9 och den sista maskinen var klar klockan 17 i stället för klockan 22. Halleluja!

Ugly Betty går en skrivarkurs och hennes lärare ger följande råd:

"Om du inte har något att skriva om, så försök att ta livet av dig. Om du misslyckas, så har du något att skriva om och om du lyckas, så är det inte längre ett problem." Cynism som är rolig.

.....att de flesta landsting har slopat behandlingsledet som omfattar remisser? Om du anser att du behöver specialistvård oavsett slag t.ex stötvågsbehandling, så kan du själv kontakta vårdgivaren. Egenremiss kallas det. Du, som patient, har laglig rätt att ha inflytande över din egen vård, så det så!

Allt enligt "Arga doktorn".

Husläkare EW uttryckte det hela som att de borde inse att alla bli lidande till följd av deras trångsynthet och begränsningar (när jag hade berättat om Skitstöveln). Man tycker det, men jag undrar jag...... Jag tror inte att de upplever det som att de blir lidande eftesom de är övertygade om att islam är den enda rätta tron och att de genom den blir bättre människor, så om deras umgänge begränsas till andra muslimer och de aldrig blir delaktiga i samhället, så tycker de väl inte att de går miste om något.

Jag såg den tredje delen av amish-serien och en av de brittiska tjejerna är inte troende. En äldre amish-kvinna sa att hon var ledsen över att behöva tala om att den här tjejen förmodligen riskerade evig fördömelse efter döden, men tjejen blev knappast upprörd och varför skulle hon det? Om en religiös person talar om för mig att min själ är i fara eftersom jag är ateist, så blir jag inte rädd eftersom jag ju heller inte tror på uppdelningen i himmel och helvete.

Jag var på ett 40 minuter långt besök hos husläkaren, EW som förhörde sig om alla krämpor både lekamliga och själsliga. Ryggen och armbågarna från i våras är status quo, men det är mest mitt eget fel eftersom jag inte vill styrketräna på vårdcentralens gym. Hälsporren kände hon inte till och fick full rapport fram till förra veckans stötvåg. Jag berättade att jag fick en ny dårdoktor i början av året och att jag redan har träffat henne fler gånger än jag träffade den förra dårdoktorn sammanlagt. Samtalskontakten och ångestgruppen togs oxå upp. Jag har haft problem med yrsel i stort sett hela det här året. När jag t.ex böjer mig framåt eller vänder mig i sängen eller håller huvudet på sned, så kan det gunga till rejält. EW trodde inte att det satt i balanssinnet utan snarare utgår från nacken, så jag ska fråga sjukgymnasten vid nästa stötvågsbehandling.

Hon frågade hur det var med Elin och Pär (som var för sig har träffat henne flera gånger) och naturligtvis talade jag om att dramatiken kring Skitstöveln & Co äntligen har lagt sig och att Elin mår betydligt bättre.

Mitt blodtryck var prima, 135/85 och efter besöket lämnade jag 3 rör med blod på fastande mage och EW ska ringa med provsvaren på tisdag. Vid det laget var klockan nästan 11 och jag fyllde på energitanken med en banan och en drickyoughurt. Promenaden till vc:n hade tagit 25 minuter och promenaden hem förlängde jag till 45 minuter för det var ett fantastiskt höstväder. Jag hade vinterjackan, men den får nog hänga kvar på galgen lite längre för visserligen kändes den bra när jag var i skugga, men blev tokvarm när jag var i solen.

Vid lunch kom huvudvärken, som den alltid gör efter den sortens provtagning och blev kvar resten av eftermiddagen och förkvällen, men nu klingar den av. Tror jag.

......som jag saknar med nya fånen och det är att larmet inte fungerar när fånen är avstängd. Den gamla mobilens larm gick igång även om mobilen vilade. Jag tycker inte om tanken på att fånen ska ligga på sängbordet och stråla mig hela natten. Jag trodde att jag hade börjat vänja mig vid det, men i morse försov jag mig när jag skulle till LG. Pär kom in som vanligt för att säga att han åkte till jobbet, men jag har inget minne av det. Just idag sov jag naturligtvis extra djupt. I vanliga fall vaknar jag till så pass att jag kan starta mobilen, men inte idag. Klockan 3 minuter över 7 kände kroppen på sig att den hade sovit för länge och då hade jag 27 minuter på mig att vakna, fräscha till mig, klä mig, ta mediciner och äta innan jag skulle till tåget. Nä, jag fixade inte det. Jag klarar inte av att stressa direkt på morgonen, jag behöver minst 1 timmes startsträcka, så jag lämnade återbud.

Jag känner mig inte lika förkyld idag, så jag jobbade med gummibandet på eftermiddagen och det var härligt tungt och det tog ordentligt i armar och skuldror. Jag passade på att göra balansövningen oxå och den är en baggis med skor på fötterna. Visst blev jag trött i benet, men foten stod väldigt mycket stadigare.

Elin klarade halkbaneprovet idag och är ännu ett steg närmare körkortet.

Om ett år, oktober 2014, så kanske vi har en ny regering!