Jag har sovit riktigt bra i natt och hade larmet på 9, men jag ställde om det till 10 och somnade om och när den blev 10, så steg jag inte upp då heller. Det tog emot. Jag ville inte. Jag var trött och ville sova mer och jag hade ingen som helst lust att åka till ångestgruppen klockan 16. Det handlade inte om nervositet. Kanske mer en tvekan om jag tror på ACT.

Jag tog mig dit i alla fall, men är fortfarande inte övertygad. Vi är 7 deltagare, endast en man. Det är LG och BL som håller i det hela. Vi ska läsa in ett kapitel och göra övningarna inför varje tillfälle. De första 45 minuterna gick vi igenom det första kapitlet med tillhörande övning, sedan 10 minuters rast och så 35 minuter till då vi skummade nästa kapitel och tillhörande övningar. Bokens övningar är inte helt lätta, så det är nog en bra idé att gå igenom de först.

Det är ingen terapigrupp i den bemärkelsen att vi ska öppna oss och erkänna alla våra krämpor och konstiga tankar och gråta ut (det roar jag mig med under mina samtal med LG   ), men om ingen har lust att dela med sig, så blir det trögt, då uppstår inga diskussioner.

Första kapitlet: Varför lider vi?

Författarna ber mig om 3 saker: uthållighet, uppriktighet samt att jag har ambitionen att boken/kursen ska göra skillnad på mitt liv. Jag bör svara ja på följande fråga: Om jag märker att de nya metoder som jag lär mig verkligen fungerar och har möjlighet att förändra mitt liv till det bättre, är jag då beredd att verkligen satsa på en sådan förändring? Om jag svarar nej, så bör jag fråga mig själv hur djupt oviljan att förändras sitter och om det motståndet verkligen ligger i mitt intresse. Faktum är att det inte är första gången jag har frågat mig själv hur mitt liv skulle vara om jag var fullt frisk och om jag verkligen, helt ärligt skulle vilja att det blev så. Sjukdomen har blivit en del av mig och min identitet och allt jag gör eller väljer att inte göra utgår från det. Sjukdomen är på sitt sätt ett skydd mot för höga krav och förväntningar från omgivningen (de krav och förväntningar som jag själv har finns inget skydd mot, men det kanske ACT kan hjälpa mig med). Skulle jag vara villig att ändra på det, lära mig ett helt nytt förhållningssätt? Jag svarar inte tveklöst ja och det var de här funderingarna som låg bakom olusten i morse.

I den första övningen fick jag göra en lista över problem som tynger mig, bara skriva ned dem så som de dyker upp i tankarna.

* Övervikt.

* Känslomässig avtrubbning.

* Ointresse för mat.

* Ingen ork.

* Begränsar mig själv.

Nästa steg var att rangordna listan, det jobbigaste överst.

1. Övervikt.

2. Ingen ork.

3. Ointresse för mat.

4. Känslomässig avtrubbning.

5. Begränsar mig själv.

Efter det drog jag pilar mellan de olika punkterna som har en koppling till varandra. Ett tecken på att de hänger ihop är att om jag förändrar det ena, så förändras även det andra. Ju fler pilar ett problem får desto högre upp på listan hamnar det och det var här det blev intressant för när jag hade dragit pilarna, så var det nummer 5 som hade flest; det problem som jag upplevde som minst jobbigt visade sig vara det problem som är mest övergripande. Häng med nu! Eftersom jag vantrivs så med min övervikt, så isolerar jag mig själv/begränsar mig själv. Eftersom jag lätt blir övertrött, så undviker jag att krävande aktiviteter - jag begränsar mig själv. Min övervikt gör att jag undviker att utsätta mig för offentliga situationer som innefattar mat och där kommer även mitt ointresse för mat in i bilden som leder till att jag begränsar mig själv. Om jag hade valt "ingen livslust" som nummer 1, så hade det oxå visat sig leda till begränsningar. Om jag hade haft med det faktum att ofta "känner mig underlägsen" andra, så hade det oxå fått en pil till begränsningar. Sug på den! Jag känner mig överlistad av mig själv......

Listan över problem som tynger mig är inte skriven i sten, jag kan ändra den när jag vill genom att lägga till ett problem eller ändra rangordningen, men det är en lista över mitt personliga lidande och det är det här som är den röda tråden i boken.