När jag försökte somna natten till fredag, så lyssnade jag på "Oxygéne", men det fungerade inget vidare för att få mig att slappna av. Inte den gången. Då kom jag på att jag ju har möjlighet att göra en spellista med enbart lugna, lugnande låtar tack vare Spotify, så i morse när jag inte hade något annat att göra satte jag mig och knåpade med listan. Jag lyssnade på den medan jag tog hand om disken efter middagen, jag var såååååå trött och kände att jag ville ha softa toner och milda stämmor i öronen. Det visade sig vara en snilleblixt! Listan innehåller 20 låtar, än så länge och här är några av dem.

Den fjärde stötvågen gjorde inte speciellt ont. Vissa ömma punkter, bokstavligen ömma punkter. Som omväxling fick jag rejält ont efteråt. Sjukgymnasten JO förklarade att jag inte ska tolka frånvaron av smärta som att behandlingen inte har effekt. Tvärtom. Han ökade styrkan i pulserna och även tätheten jämfört med förra gången utan att jag fick mer ont och det betyder att läkningen har börjat, att hälen blir allt mindre inflammerad och tål mer. Stötvågsbehandling is da shit!

Både igår när vi åkte bil hela vägen ut till Akalla och idag när jag åkte pendeltåg till Stockholm, så fick jag möjlighet att se de härliga färgerna på träden. Från mörkaste grönt över det gula till flammande rött. Så vackert! Jag minns att jag tyckte att förra hösten hoppade över färgspelet. Berodde det på att den sommaren var dålig jämfört med årets sommar som behöll värmen långt in i september? Hösten is da shit!

Natten till lördag hade jag svårt att somna, men det var inget jag grubblade över för jag antog att jag hade stannat uppe för länge och missat sömntåget.

Natten till igår sov jag ännu mindre, men tröstade mig med att jag skulle somna av pur trötthet nästa natt.

Natten till idag hade jag åter igen svårt att somna och har bara sovit kortare stunder fram till klockan 6 när Pär kom in och sa hejdå och kroppen sedan ansåg att den hade sovit färdigt.

Jag hade en obehagskänsla i kroppen, otydliga minnen av obehagliga drömmar.

Mörkret, tystnaden och den smygande desperationen av att inte få sova påminde mig om något.

Det var ångestminnen från hösten 2011.

Svårt att somna på kvällarna, uppstyckad sömn under nätterna och ändlösa mörka morgnar.

Varför nu?

Lyrica! Jag glömde gårdagens kvällsdos av Lyrica!

Kan det vara så enkelt? Jag hoppas det!

Så jag steg upp och nu sitter jag här och måste hålla mig vaken till halv 13 när jag ska iväg på stötvågsbehandling.

Jag får ta hjälp av de Arga Fåglarna som numera är i Rio och bråkar med lemurer eller befriar andra, ledsna fåglar.